28

 

 

Idag fyller jag 28 år och det finns mycket man hade kunnat säga om det.
Att jag typ föddes lillgammal och sedan aldrig slutade vara det.
Att jag har upplevt saker, bär på så många historier, att det känns som en livstid men att det finns tid kvar. Om man bortser från all oförutsägbarhet som gör att man aldrig vet hur länge det pågår, utgår från statistik och genomsnitt, finns det så mycket tid kvar.

Jag har haft åldersnoja sedan jag var typ tolv, haft en känsla av att tiden rinner ifrån mig, att plötsligt har jag den inte mer.
Förknippar det med att jag har varit så van vid att vara ung och någonting. Ung och begåvad, ung och lovande, ung och ambitiös. Jag brukade skriva med en känsla av att vara jagad av tiden. Mitt skrivande var bra för min ålder, ju äldre jag blev, desto mindre exceptionellt skulle det vara, trodde jag. Begåvad tonåring, stod det i mitt första personliga refuseringsbrev.

Svårigheten är förstås att ungdom är en opraktisk identitet att försöka odla. Det enda som är säkert, så länge man fortsätter att leva, är ju att man blir äldre.
Och ungdom var – apropå att alltid ha varit lillgammal – aldrig en unique selling point jag kände mig särskilt bekväm i. Jag bar ungdomen som ett klädesplagg man inte gör sig av med för att man tänker att det borde passa, man vill så gärna vara den sortens person som klär i det här.
Men det finns ingen morgon man med glädje skulle ta det på sig.

Att passera tjugofem var en befrielse, efter det har jag för varje år fått känna att jag växer in i någonting som är där jag egentligen hör hemma. Jag tror att jag har några år kvar av den upplevelsen. Kanske blir medelåldern tiden när mitt sinne har sin prime time.

Behöver inte längre vara ung&begåvad, får bara vara jag.
Visar sig, till viss överraskning, att det räcker alldeles utmärkt.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.