Nettelblad

någon som skriver.

28

 

 

Idag fyller jag 28 år och det finns mycket man hade kunnat säga om det.
Att jag typ föddes lillgammal och sedan aldrig slutade vara det.
Att jag har upplevt saker, bär på så många historier, att det känns som en livstid men att det finns tid kvar. Om man bortser från all oförutsägbarhet som gör att man aldrig vet hur länge det pågår, utgår från statistik och genomsnitt, finns det så mycket tid kvar.

Jag har haft åldersnoja sedan jag var typ tolv, haft en känsla av att tiden rinner ifrån mig, att plötsligt har jag den inte mer.
Förknippar det med att jag har varit så van vid att vara ung och någonting. Ung och begåvad, ung och lovande, ung och ambitiös. Jag brukade skriva med en känsla av att vara jagad av tiden. Mitt skrivande var bra för min ålder, ju äldre jag blev, desto mindre exceptionellt skulle det vara, trodde jag. Begåvad tonåring, stod det i mitt första personliga refuseringsbrev.

Svårigheten är förstås att ungdom är en opraktisk identitet att försöka odla. Det enda som är säkert, så länge man fortsätter att leva, är ju att man blir äldre.
Och ungdom var – apropå att alltid ha varit lillgammal – aldrig en unique selling point jag kände mig särskilt bekväm i. Jag bar ungdomen som ett klädesplagg man inte gör sig av med för att man tänker att det borde passa, man vill så gärna vara den sortens person som klär i det här.
Men det finns ingen morgon man med glädje skulle ta det på sig.

Att passera tjugofem var en befrielse, efter det har jag för varje år fått känna att jag växer in i någonting som är där jag egentligen hör hemma. Jag tror att jag har några år kvar av den upplevelsen. Kanske blir medelåldern tiden när mitt sinne har sin prime time.

Behöver inte längre vara ung&begåvad, får bara vara jag.
Visar sig, till viss överraskning, att det räcker alldeles utmärkt.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

Föregående

Söndagsplock vecka 48: NaNoWriMo-special del 5

Nästa

Söndagsplock vecka 49

7 kommentarer

  1. Christina

    Gratulerar, lite i efterskott!

  2. Grattis i efterskott! Vad fint du reflekterar över åldrandet. Tycker själv att jag blir mer och mer bekväm i mig själv ju äldre jag blir. Mer hemtam i min själv, på nåt vis. Hoppas du hade en fin födelsedag!

  3. Grattis i efterskott!

  4. Grattis på födelsedagen Ulrika! Du är bäst!

    med tanke på att du har massa barn föreställde jag mig nog att du var äldre. Vad spännande att vi typ är lika gamla. Jag fyller 28 i februari.

    • jamen alltså det är ju väldigt lätt att föreställa sig. fick dem ju väldigt ung osv. gör också alltid att jag känner mig som att folk tror att jag är en “gammal som vill hänga med ungdomarna” när jag interagerar med folk som är tyyyp jämnåriga? (som när jag kommenterat din blogg tex). vill typ liksom slänga in att “jag gör inte det här för att bevara en illusion av att också vara ung”, typ. men den meningen gör sällan något tydligare, så brukar skippa den

  5. Känner igen den befrielsen. Under alla 16-24 år undrade jag när folk skulle kunna börja ta mig på allvar… och 25 kändes nog som en sådan punkt litegrann. När vi pluggade var jag 19-22 och mina vänner 4 år äldre, men de sa alltid att jag egentligen var 28 – och NU är jag där.

  6. K

    Haha ja alltså man kunde nog inte tro att du var 28. Faktiskt. Intressant ändå att man snabbt tänker att ngn är äldre om det finns barn. Men så vare inte! Grattis på födelsedagen!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén