Jag skriver till er från en sjukstuga. Dagar som känts som det här citatet ur Sjukdomen, men det är inte tusentals sidor av fakta som ska memoreras utan tusentals minuter av att vårda och visa omsorg, och av hår som ska luskammas ner till varje enskilt strå. Femton år hann jag vara förälder innan vi för första gången fick löss, och jag hade gärna låtit femton år till pågå. Alla mina tre barn har tunga tjocka hår som aldrig tar slut. Jag blir odödlig de här åren, med kammen genom stråna, en unge i badrummet på ett vitt lakan. Med de yngsta lyssnar vi på Harry Potter medan vi kammar, de lyssnar igenom hela serien. Kanske kommer vi att ha hört alla sju böckerna innan detta är över.
Med den äldsta lyssnar vi på det åländska mästerverket Katrina, som de ska läsa för skolan.
Axlarna värker av obekväm arbetsställning, jag tänker på alla de som ägnar sina dagar och sina kroppar åt att vårda andra.
Kammen genom hår efter hår och berättelsen som läses för oss och plötsligt tänker jag på min nya roman, den som ska skrivas, på ön och klipporna, på ljuset i norr, på vapnet i handen, jag tänker på hur allt blir material när sinnet är öppet som det är i en skrivprocess. Att man vandrar genom intryck vidöppen, på samma sätt som att vara mycket ung och leta efter kärlek varhelst man kan hitta den.
Och sedan: halsontet och glassen, illamåendet och tröttheten, mina sjuka ungar med förkylningen jag väntat på eftersom ingen på den här ön tycks ha gått utan den, att själv vara sjuk men ändå behöva se till att vi får hem vad vi behöver och att andra är ombäddade och omhändertagna, hur mycket vårdande kraft har man i sig, och den skamliga tanken: allt blir mycket jobbigare för att jag tänkte att det här var över!
Som om föräldraskapet är över för att alla ens barn är elva år och uppåt. Men jag behöver vårda, vaka, veta så många år till.
Bara med den tanken blir det lättare, att bestämma sig för att så är det ju, så måste jag fortsätta att planera mitt liv. Om min tillgämnglighet är regeln istället för undantaget blir det inte lika tröttande.
Och barnet som har brutit en tumme på höger hand. Måste duschas av mig, som ett litet barn.
Jag ägnar mig åt den märkligaste av jämförelsesjukor: jag jämför med mig själv som yngre. Hur kan du tycka att det här är något, testa då att vara ensamstående med tre barn på fem och sex och åtta!
Som om det gjordes av en annan, starkare människa.
Är tacksam för att de trots allt inte alla är små, samtidigt, och för att det inte pågår en pandemi.
Minns hur det kunde vara när de var sjuka, och jag var sjuk, och ändå behövde jag komma iväg på lådcykeln, handla saker, på med ett munskydd och hoppas att inte möta någon. Var man någonsin så damned if you do damned if you don’t som under pandemin.
Man kan bygga meningsfulla sagor av många saker i sitt liv, det är lika sant som att välja ett annat slag berättelse.
Vandrar till affären med stor ryggsäck på ryggen redo att packa förnödenheter enligt sjuklingarnas önskemål och lyssnar på I’ll make man out of you från Mulan och är redo att besegra hunnerna eller åtminstone livsmotgångarna.
Mellan alla dessa utmaningar händer det otroliga med att ha skrivit en bok och fått ge ut den.
Den fortsätter leva trots att jag inte gör någonting. Recensioner kommer (ingen självklarhet för en bok, men att min har fått det är jag oändligt tacksam för). Meddelanden kommer. Människor diskuterar Nils och Vera med mig. Jag får det jag vill – jag får prata om de här människorna, de här berättelsen, vi får skvallra gemensamt och spekulera! Hur tänkte det då? Vad hände sedan!
Jag får förslag om att göra författarbesök. Till en avlägsen skärgårdsö och upp i norr.
Jag kikar, planerar med barnen. Om de små kan åka ut med mig i skärgården. Om den äldsta och jag kan resa norrut på höstlovet.
”Det kunde vara användbart för mitt skrivande”, säger min Habanero till mig när jag frågar om hon och hennes bror kan resa fyra timmars skärgårdsfärja enkel väg med mig i november och bo på hotell i alltings avlägsnhet. ”Jag kan få intressanta idéer.”
Jag kammar deras hår, slinga efter slinga till odödligheten. En dag kommer jag att sakna den här tiden, dess intensitet, precis som jag kan sakna de intensiva åren med alla små utan att tro mig vara kapabel att göra dem igen. Dessa ögonblick tillsammans bär vi gemensamt. Detta liv tillsammans, som under dessa år ska levas tillsammans, innan de ska bygga egna.
I duschen, om kvällen, förstår jag till slut hur min nya roman ska sluta, ögonblicket jag sökt som allt till slut ska leda fram till.
Som om all monotoni gett ett utrymme för mina tankar.
Min första tomma tysta tid på dagen. Jag sätter mig ned och skriver.
Läs mer:
Här hittar du alla mina inlägg om familj och här är inläggen om mitt skrivande.
Följ mig gärna på Facebook eller på Instagram för att inte missa nya inlägg.
Här kan du köpa min debutroman Sjukdomen.
No Comments