


Det är våren 2002 när jag hittar Monika Fagerholms Diva i en hylla på vuxenavdelningen på Stadsbiblioteket i Uppsala. Jag har nyss fyllt nio år, jag är ett allvarligt och mycket brådmoget barn, född med för stora ord i huvudet, ojämnheten i min mognad som ska följa mig genom livet som både en skugga och en tillgång.
Nio år gammal, jag har redan försökt skriva “böcker” i fem år. Skriver, men har inte hittat sättet att skriva på som jag vill in i, eller kanske inte vågat. Också mina berättelser är för stora för ett litet barn. De är inget att visa upp för jag hittar inte andra omkring mig som förstår dem. Ibland skriver jag snälla historier om sådant som jag tror att vuxna tycker att någon i min ålder ska skriva. De blir platta, dör på pappret.
Om kvällarna leker jag med mina barbiedockor, leker fram berättelserna som ska bli teman i mina första romanutkast.
Och mitt i bibliotekets tystnad, i väntan på nästa buss, ser jag den här boken. Bibliotekarien har ställt fram den som en rekommendation. Jag tar upp den för att jag tycker om omslaget, det har roliga färger, och jag tycker om att den är tjock, jag tycker om böcker som räcker länge.
Där, vid hyllan, börjar jag läsa.
Sedan slutar jag inte. De närmaste veckorna är jag uppslukad.
Det är inte en bok för min ålder men det spelar ingen roll. Min ålder har ändå aldrig passat mig.

Diva är en roman som inte kännetecknas så mycket av sin handling som av sin stil. Det är en uppväxtberättelse, en skildring av den där nästan mytologiska tonårskänslan. Huvudpersonen, som kallas Diva, är tretton-snart-fjorton, berättelsen och språket och observationerna är hennes. Vilt och sprakande på ett sätt som får vanlig betongförort att bli ett eget universum. Det är en berättelse om den första kärleken, eller kanske kärlekarna. (Men hur mycket av dem händer, och hur mycket händer bara i Divas huvud?). Det är en berättelse om hur allt händer, och hur ingenting händer, om att längta så mycket efter något annat att man nästan sprängs, men att inte veta vad man längtar efter.
Och – kanske – att behöva hantera sin brådmognad i den egna uppväxten.
Jag kan förstå vad som lockade det allvarsamma Ulrika-barnet som ofta undrade hur detta med att växa upp egentligen var tänkt att gå till. Också Divakaraktären är fylld av ojämnheter, även om hon försöker dölja dem under en dundrande självsäkerhet.
Det är en berättelse om ungdom, men definitivt ingen ungdomsbok.


För Diva är inte bara en berättelse om ungdom, den är ett eget kosmos, ett sätt att bända språk och berättande, slå sönder det i små pusselbitar och foga samman dem i oordning. Här finns, om man letar, en underliggande klassisk dramaturgi, en berättelse med en konflikt och en upptrappning och en avrundning, men det kräver sitt att foga samman den, kanske är det inte ens nödvändigt för läsupplevelsen.
Jag läser om Diva många gånger efter den där våren, med nya lager av livserfarenhet. Varje gång tänker jag att jag förstår hur man kan plocka upp den här boken och avsky den. Hur man kan tänka att här finns bara ord utan sammanhang, rader av obegripligheter. För mig är det just allt detta som går rakt in under huden på mig: det splittrade vildvuxna språket, användningen av citat som återkommer med nya betydelser beroende av sammanhanget, osäkerheten i vad som är fantasier och vad som är sanning. För nioåringen som sökte en väg för sitt skrivande var detta en uppenbarelse. För tjugoåttaåringen som gör detsamma är det fortfarande det.


Jag skriver också ett bokprojekt som handlar om ungdom och uppväxt, men som inte riktar sig särskilt till unga. Av samma skäl som jag tänker att Diva inte är en bok som riktar sig till unga. För att blicken, språket, skildringarna är komplexa på ett sätt som passar någon med stor läsvana och litterärt intresse. Det kan förstås drabba en mycket brådmogen nioåring, men då drabbar det just eftersom det inte är anpassat för unga läsarögon, eftersom bokens värld få bre ut sig i all sin experimentella omöjlighet.
Jag läser om Diva och tröstas av att det går, att man får.
Att allt är tillåtet.

Liknande inlägg:
Här kan du läsa alla mina inlägg om böcker, här finns alla mina inlägg om skrivande, och här hittar du mina bästa inlägg i olika kategorier.
12 Comments
Fint inlägg! <3 Önskar att jag kunde träffa Ulrika nio år!
åh tack! Och alltså jag vet inte om du ska önska det faktiskt, hon hade många imponerande drag men var liksom inte, vad ska man säga, ett charmtroll! är verkligen som ett årgångsvin/lagrad ost, tiden krävdes för att få till det lilla extra
Vill läsa denna NU
do it!
[…] Böcker som inspirerat mitt skrivande: Diva av Monika Fagerholm. Samma ålder, med ett skrivande där allt är möjligt. […]
[…] Monika Fagerholm har skrivit till exempel Den amerikanska flickan och Diva, som jag skrivit om här. Hennes böcker karakteriseras av experimentellt och uppluckrat berättande, historien ur flera […]
[…] Böcker som inspirerat mitt skrivande: Diva av Monika Fagerholm. […]
[…] (Ur serien En riktig Lucia i Bamse nr 12, 1984.) (Ur Alla orden i mig av Karin Erlandsson). Ur Diva av Monika Fagerholm. […]
[…] omläsningar? Ja! Läser ofta om böcker. Några i år var Diva av Monika Fagerholm, Alla orden i mig av Karin Erlandsson, Maskrossång av Hilde Hagerup, Störst […]
[…] Böcker som inspirerat mitt skrivande: Diva av Monika Fagerholm. […]
[…] Böcker som inspirerat mitt skrivande: Diva av Monika Fagerlund. […]
[…] var timmar tills skymningen, och jag hörde det i huvudet, som en parafras på inledningskapitlet i Monika Fagerholms Diva: Jag blir inte här. Jag far […]