sånt som inte får plats i andra kategorier

Ett album, ett konto på instagram och en kurs.

december 6, 2023

Hej hej.
Här kommer det tydligen blogginlägg varje dag. Det kanske är lite knäppt, men jag kunde inte låta bli.
Det började med att jag ville låta de mest lyssnade låtarna från 2023 bre ut sig till en berättelse om hela året (som historien om refuseringarna kanske blev en historia om något annat, egentligen) och plötsligt hade varje månad två låtar och en egen text. Och sedan tänkte jag två saker:
de här texterna ska inte dra ut för mycket på tiden, de publiceras i december eller inte alls, och
inte ens jag kan fylla den här bloggen med bara  denna over-the-top-version av att skriva om Spotify wrapped.
Så därför fick det bli fler inlägg ett tag framöver, antingen tills jag fullföljt min vision och mitt kreativa huvud fick testa vad det ville göra, eller tills livet kommer emellan och jag tröttnar.

Idag kommer det tips.

Ett album: Idol med Solen

Svenska popbandet Solen har släppt nytt och jag älskar det! Ibland tänker jag att Solen är som en blandning av Kent och Dr Kosmos. På ytan vanlig svensk pop, de äldre albumen ännu lite mer tonårsdeppigt än nu. Men hela tiden på ironins rand, inget är på allvar fast allt förstås måste vara det för slutresultatet blir ju så bra. Väldigt lyssningsvänligt, alla låtar har nåt. Tycker om att skriva till Musiken och älskar Malin för textraden kärlek är en huggorm, bara låt den dö och Loser för sin poesi till inledning (i kombination med låtens glättiga gospelkörsfeeling):
När du var sjuk i LSD
Har barndomsminnen bränt ner ditt kvarter
Nu vänder maran sig till dig
Och väser tyst, jag tror du känner mig.

Man kan lyssna här.

 

Ett instagramkonto: Gröna huset på kullen

Jag hänger inte så mycket på instagram, det är andra platser som intresserar mig mer. Men jag följer några enstaka konton och det här är ett av dem. En ensamstående mamma som ensam renoverar ett – vad det verkar – ganska fallfärdigt hus.

Jag är egentligen inte intresserad av att renovera hus, men jag tycker om en bra berättelse i vilket format den än må dyka upp. Och berättandet i det lilla är så välgjort på det här kontot!

Roligt men inte putslustigt, det jävlar anamma men inte skryt. Sårbarheten är nyckeln för att det ska bli intressant. Att kunna visa att man fixar något jättesnyggt men beskriva frustrationen på vägen, att vara öppen med att det är förjävla dyrt att göra vissa saker så då är alternativet att göra det själv eller ge upp. Även om man inte renoverar ett hus är det lätt att inspireras av känslan att motgångarna bara tornar upp sig, men att det inte finns som alternativ att lägga ner, man får gråta och skratta på samma gång. Och sedan hugga i och fortsätta.

Mysigt konto som vore välförtjänt av fler följare.

En kurs: Kickstarta ditt skrivande

Läste Kugges nyhetsbrev (som för övrigt är jättebra, alltid en massa intressanta skrivtankar och länkar till spännande grejer relaterat till skrivandet) och där skrev hon om en kurs, Kickstarta ditt skrivande, som hon håller i januari på Zoom.
Den verkar gå i linje med boken med samma titel från förra hösten (som jag har recenserat här). Det vill säga inte bara fokus på skrivteknik och skrivandet som process, utan på skrivlivet och hur man bygger det. Tyckte jättemycket om boken och tyckte kursen lät som en mysig start på året.  Nu är jag ju själv mer nöjd med min skrivrutin än vad jag varit på många år, så den är inte aktuell för mig, men kanske för någon annan som när en dröm? Jag har varit på ett skriv/yogaretreat med Kugge för flera år sedan och det var jättetrevligt och roliga skrivövningar!
Man hittar mer information om kursen här. 

(Vet inte om man behöver förtydliga det, men det här är såklart inget samarbete, jag tyckte bara det lät gemytligt och tänkte att ni som läser kanske skulle känna detsamma).

*

Over and out, hörs imorgon om stjärnorna står rätt.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i tips-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

 

 

3 Comments
att skriva

Låtar, 2023: I baren/En mörk natt

december 6, 2023

Det är januari 2023 och jag ser en dokumentärkortfilm om att jobba på transsibiriska järnvägen.
Den når mig en dag när sinnet ligger vidöppet. Jag har börjat vakna ur en dvala, öppna tankarna efter granatchocken. Jag lagar mina matkasserätter och jag äter mig mätt. Om kvällarna har jag börjat ta promenader, stapplande steg.
Jag är redo att möta, börja, längta efter något nytt.

Min kreativitet har dövats länge, den är fortfarande bedövad, men jag längtar.

Jag suger in filmen som man dricker vatten efter ett löppass om sommaren, som jag åt middagen om natten efter att jag fött mitt tredje barn och äntligen fick äta efter att ha fastat så länge för att de skulle göra snitt.
Stämningen växer i mig, den bygger en egen värld, och sedan – för första gången på så länge! – börjar den bygga en egen berättelse.

Så starkt att jag måste stanna upp, rent fysiskt, jag blir stående stilla mitt i promenaden medan jag känner de första kornen till historien skölja över mig.
En början, en mitt, ett slut. Tågets och historiens obönhörliga framåtrörelse. Den lilla berättelsen om att växa upp. Den stora berättelsen om att allt man visste en dag kommer att förgöras. Som alla barndomslandskap en gång faller sönder, men för vissa av oss mer oåterkalleligt än för andra.

En lek med öst och väst, som en karikatyr av filmversionen av dem båda. Ett väst som är bilar med tak man kunde fälla ned, ljumma neonnätter, palmer som vajade i brisen från ett hav medan reklamskyltarnas ljus glittrade i poolernas vatten.
Ett öst som är hemligheter, undertoner, stoltheten och smärtan, omvälvningen.

En berättelse om uppväxt. Uppväxtens leda, så stark såg jag den framför mig, längtan att ta sig ur den, uttråkningen sirapsseg, en klistrig söt essens av tonår som tonår alltid är.
Att vilja något annat men inte veta hur annat skulle bli.

Jag var inte förmögen att börja skriva min berättelse, men om och om igen lyssnade jag på låtar som representerade den.
V bare, en släpig påminnelse om sprängkraften i att vara så van vid sin värld att allt man vill är att ta sig ur den.
Tëmnaja noch, den sortens sång man lyssnar på medan man häller upp mer i glasen för att ännu är natten så ung (dimmig med en doft av tall, in genom de gläntande fönstren).

Kanske skulle det aldrig bli något av min berättelse, tänkte jag.
Men bara detta – att återigen kunna skapa hela universum i sitt huvud, att förmågan inte gått förlorad – betydde allt.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat!
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

 

 

5 Comments
sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, november 2023

december 4, 2023

November var att ägna sig åt de små justeringarna. Att öva på att vrida på livet som när man justerar volymknappen på en högtalare.
Millimeterrörelser, inte pang bom slå på stora trumman all in BANG.
Sådant spränger ju bara öronen.
Man behöver inte megafoner för att en viskning inte hörts, man kan prata i vanlig samtalston först.

Först var jag trött, efter pris och resande.
Sedan var jag på resande fot igen, för hösten hade redan sina resor planerade, inte visste jag att mitt pris skulle komma och fylla tiden som skulle utgjort marginalerna.

Jag skulle till Lund. På båten, bussen, tåget läste jag och skrev och tänkte färdigt tankar. På kursen tänkte jag på ADHD, autism, intellektuell funktionsnedsättning. På morgnarna tänkte jag på hur gott det är att lägga björnbärsmarmelad på ostmackor och hur skönt det är att börja en dag av föreläsningar med att promenera två kilometer genom dimma. På rasterna tänkte jag på mitt romanprojekt. På kvällarna fikade jag, skrev, tog bussen genom ett landskap jag inte kände och åkte till Malmö och träffade Sardellen.

Det kändes som det gör ibland på resor, framförallt om man reser ensam; som om det här är ens nya liv nu.
En ny och vacker vardag, men en vilsenhet, vart tog ens gamla liv vägen.

Halvslumrande på Snälltåget hem förstod jag att något måste bli annorlunda. Inte de stora sakerna, men de små som byggde hela helheten.
Det var inget fel på innehållet i den här tillvaron. Jag hade alla förutsättningar för att ha det så bra. Jag behövde bara justera ramverket en aning.

Det brukade, för några år sedan, vara sådant jag roade mig med för jämnan. En av många lekar i ett mycket lekfullt liv. Vilka rutor rutar jag in min dag i. Hur skapar jag en kvällsrutin som är trevlig och praktisk. Vilken tid på dagen ska jag skriva. När ska jag läsa. Vad ska jag fylla mina minuter, timmar, dagar med och hur ska jag ändå varje dag få undan middagens diskberg.
Sedan krävde livet, tog bort det lustfyllda lekandet.
Hur ska jag, hur ska jag, hur ska jag, som ett malande i huvudet.

November var att sitta med en kopp kvällste när barnen somnat. Läsa kokböcker och långsamt filosofera över detta: Vad jag ska göra av den där tiden mellan klockan fyra och fem. När jag har kommit hem från jobbet, men det är för tidigt att börja laga middag. Hur vill jag skölja av mig dagens bryderier, klä på mig kvällens stillsamhet.

Och att få tänka så var ett sånt privilegium, det var att bli uppgraderad till business class, skrapa miljonvinsten på teve och jubla och gråta mot kameran, tårarna som gör ränder i tevesminket, det var svetten i pannan när man rusar över maratonmållinjen, det var att detta är vad som ska göras nu.
Leva sitt lilla liv, vrida på inställningarna, lyssna till tonen.

Och vilken ton!
Så ren, och klar, när man hör den.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i kategorin enklare liv och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.
Här hittar du mina texter bortom bloggen. 

3 Comments
sånt som inte får plats i andra kategorier

Låtar, 2023: Kill her freak out/Breathe

december 3, 2023

Spotify sammanfattar årets mest lyssnade låtar, men ett Spotify-år löper december-november, för alla vet att i januari är sammanfattningarnas tid över.  Då tar andra berättelser vid än de som handlar om allt som varit.

Så berättelsen om mina mest lyssnade låtar 2023 börjar i december 2022. Det är jul, det är mellandagar, det är platser jag har befunnit mig på tillsammans med barnens pappa gång på gång under hela mitt vuxna liv. Han är död. Allting kommer för alltid att bära tyngden av det oåterkallerliga. Det är den första julen och vi vet det, vi måste tassa och vi måste orka. Om vi bara mjukt tar oss genom denna första jul, kommer ingen att vara så svår som denna.

Jag är hungrig men utan aptit. Hungerhumöret, det sköra hudlösa, en dov och omöjlig tomhet i huvudet. Och ändå äter jag inte, inte tillräckligt, det tar stopp.
Jag behöver skriva men har inga ord.
Jag behöver läsa, men saknar koncentrationen.

Med stor möda läser jag Sprängaren av Liza Marklund och att läsa den är som den första tuggan mat känns när man blivit frisk från en magsjuka. Ingenting så gott, ingenting så hoppfullt som detta; det kommer att finnas en annan tid, den njutning som berövats en kommer att återkomma.

Allt jag kan är att gå.  Genom snön och skogen, runt Falu gruva, ned till stan, längs ån och de glittrande ljusen, istappar och stängda affärer sent om kvällen. Kylan som river i mitt ansikte, fötternas traskande monotoni. För att gå behöver man inte klara av något annat än att fortsätta sätta en fot framför en annan.

Jag får alltid så mycket hjälp med barnen när jag är här, jag brukar fylla tiden med att läsa och att skriva, men det här året fylls den med en sorg jag annars inte kan tillåta mig för att mina barns sorg måste få plats först.
Om nätterna drömmer jag, vaknar trött.

Jag lyssnar på Kill her freak out med Samia. Om och om igen lyssnar jag på den, ligger i stugan på gården där jag har sovit när jag var sjutton år och nykär, när jag var arton, tjugo, tjugotvå och gravid. En gång skrev jag anteckningar i sängen här om karaktärer för en novell, jag skulle vinna Lilla Augustpriset för den sedan. En gång låg jag här och läste utkastet till ett romanmanus här, det skulle få så många fina refuseringar.

Och nu stirrar jag i taket, gör ingenting.
Jag skriver till min kompis. Att det är svårt att vara här, att hur överväldigande vardagen än är just nu har den fördelen att den är som promenader – den utgörs av att man ska fortsätta framåt.
Och så skickar jag Kill her freak out, säger: visst är det en bra låt, jag kan inte sluta lyssna på den.
Min kompis svarar att jag måste byta soundtrack. Vem som helst skulle bli galen av sådan melankoli på repeat.

Och det är sant att vad som än hände, hur det än blev, är det bara jag som kan förändra förutsättningarna för allt som väntar framför mig.

När jag kommer hem byter jag soundtrack till Breathe med Blu Cantrell (feat Sean Paul) för att livet ska fyllas med urkraften från ett tidigt 00-tal på mellanstadiediscon där jag inte passade in, från kraften när jag tänkte att en dag kommer jag med all min kraft att ha blivit någon annan och jag kommer att vara stolt över vem jag blev.

Sedan beställer jag matkasse, för jag vet att den är så dyr jämfört med min vanliga matbudget att jag av ren snålhet kommer att tvinga mig att laga klart, äta upp, bli stark.
Med hungern i huvudet kan ingen tänka klart.
Jag drömmer om ett annat slags år framför mig.
Om att få bli stadig.
Om att få bli mätt.

 

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

5 Comments
sånt som inte får plats i andra kategorier

31.

december 2, 2023

 

Kanske är den viktigaste födelsedagspresenten den jag gav till mig själv. Att jag, ett par veckor innan jag fyllde 31, började skriva igen.
Skrev gjorde jag förstås på ett sätt hela tiden – jag skrev bloggen och andra enstaka skurar av annan text. Jag skrev ett sommarradioprat, jag skrev min novell. Men jag hade inte det som är att skriva på en roman. Att ha en daglig egen plats av ett skrivande jag inte kommer att visa för någon annan på långa tider ännu.

Det är att ge sig själv en riktning.
Varje morgon, 06.30-07.00, sitter jag vid mitt köksbord framför datorn, med utsikt över trädgårdens snödrivor, vinterns mörker som ska övergå i gryning. Värmeljusens låga fladdrar och jag har dagens första kopp kaffe bredvid mig och jag vaknar till liv med min text.
Det blir något, inte läsbart för andra men för mig. Jag vet att det viktigaste är att dyka upp. Om jag bara dyker upp, och skriver, kommer det att ta mig någonstans.
När jag reser mig för att börja koka morgongröten har jag redan färdats så långt, trots att dagen just börjat.

De finaste presenterna är de från barnen.
En stor låda med Fazers blå, ett par varma reflexvantar. Och frukost på sängen.
Och att de har ett annat lugn i sina ansikten, i sina rörelser. För ett år sedan var vi alla i den mest råa, nya sorg och i ett hem som, hur vackert det än var, inte var vårt.
Varje dag var att gå på glödande kol. En viss sorts närvaro i det, men man klarar inte att upprätthålla den så länge.

”Du fyller 31”, sa Storasystern till mig. ”Det är ändå väldigt stort, du ska vara stolt. Man kan ju säga att det är då du verkligen blir vuxen. Mellan 16-30 kan man säga att man är, liksom tonåring och sen lite äldre än tonåring men ändå, att man ska hitta sig själv, utforska sitt liv. Ja jag vet du skaffade lite barn och så när du var ung, så på vissa sätt var du vuxen då också, men NU när du är 31, och sen till 100, då är du ju verkligen vuxen kan man säga.”

Många år brukade jag försöka undvika att svara på hur gammal jag var, för jag var alltid så ung i relation till vad jag åstadkommit och frågorna om hur jag gjort det gjorde mig alltid besvärad. Jag ville berätta något om ojämnheten, om att det jag är bra på kommer med ett pris, att man ser prestationerna på ytan men mindre av svagheterna. Att jag gjort de saker jag gjort, för att det var vad jag ville och kunde göra. Att prestationer att lista på ett papper är överskattat jämfört med att inte slarva bort sina vantar och kunna skruva ihop möbler.
Jag ville så gärna göra alldeles vanliga saker, på ett alldeles vanligt sätt, men det blev som att ständigt köpa fel storlek på kläder för att man tycker man skulle vara en 36:a fast man är storlek 40. Det skaver, det sitter aldrig bra.

Senare insåg jag det finns folk som talar svävande om sin ålder för att de inte vill erkänna att de är äldre än när de var unga. Jag trodde det var något som bara skedde i amerikanska teveserier och kanske irländska tantsnuskromaner, men sedan upptäckte jag det även i verkligheten. Att man inte ska fråga om en kvinnas ålder, nu är det dags att fylla tjugofem igen, hoho.
Jag lovade mig själv att aldrig göra så.

Tänk att jag fick leva, att jag fick bli trettioett.
Att jag fick bli vuxen!
Tänk att få leva tio, trettio, femtio år till!
Vad skulle jag då få göra, av allt detta vuxna liv.

Tänk att skriva i tio, trettio, femtio år till!
Vad skulle jag då kunna formulera.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

 

10 Comments
Okategoriserade

måndag, 27 november 2023.

november 27, 2023

Frusen sjö i Sunnersta, Uppsala, på vintern. Svartvit bild

Det är en måndagskväll. Jag sitter i sovrummet för att det är den tystaste platsen. Skriver i sängen, man kan luta sig mot gaveln och se ut över natthimmel, snöfall när det lyses upp av en avlägsen lyktstolpe, trädtoppar. Jag har undrat om jag borde inreda någon annan plats för att skriva, något mer än sängen och köksbordet. Kanske hade jag blivit orolig av ett skrivutrymme som var mitt. Jag vill inte ha något fysiskt som gör anspråk. Ge mig bara tyst tid, morgontimmar, kvällslugn.

De delade ut Augustpriset ikväll. Facebook påminde mig igår om att det då tydligen var precis elva år sedan jag vann Lilla Augustpriset. Det känns som en film jag såg för länge sedan, kanske inte ens så intressant. Som om jag glömt nyckelscenerna, eller som om de aldrig väckte en känsla i mig.
Det gjorde de ju, men det var så länge sedan.
Att känna sig avskuren från det förflutna, som om någon högg av kopplingen, ett slags lobotomi.
Patienterna fick ofta mindre ångest efter ingreppet, läste jag i en artikel om lobotomier när jag åt lunch idag, jag tror det var i Modern Psykologi. Men de blev apatiska.

Kommer det någonsin att sluta vara så meditativt vackert med flingor när de virvlar i skenet kring ett ljus om kvällen? När man kan se hur de rör sig, men bara i en liten, upplyst del av luften. Ett sådant fokus kring en enda liten sak.
Promenerar man – jag – för lite i snö. Gör man – jag – för lite av sådant jag sedan kommer att ångra, för mycket av fel saker, eller är riktningen alldeles rätt men jag så upptagen med att ifrågasätta den att jag missar att njuta av färden.

Jag har lovat mig själv, efter händelserika turbulenta och omskakande år, att försöka sitta still och inte göra så mycket alls. Inga stora förändringar, samma lika, tillåta sig bli uttråkad, trycka ned sig till paus. Jag tror, i teorin, att det är klokt med sådana perioder. Raksträckor, ställtid. På lördag fyller jag trettioett. Det är ingenting, om man får leva, det är fortfarande all tid i världen. Ja den rinner såklart ut för mig som för alla andra, tiden, men jag har vetat det så länge, jag har klamrat mig fast vid känslan av att tiden är på väg att rinna ifrån mig sedan jag var ett barn, jag är född till orolig nostalgiker som minns allt jag hade (förvrängt, minus allt det svåra) men har svårt att se allt ljuvligt som ligger framför mig.

Jag hörde en dokumentär där de pratade om startups, att de som är bra på att starta upp inte nödvändigtvis är bra på att förvalta. Att det är vad som får start-upsen att sedan haverera när de växer sig större – man saknar kapaciteten att driva det när man är bortom den vilda expansionen.
Kanske har jag också varit sådan, nu är det dags att träna en stund på förvaltandet: ett enkelt stillestånd, en samling av små ögonblick, en tillfredsställelse av små önskningar.

Som att: till min födelsedag önskar jag mig ett paket med saffransglass, och att gå och simma på Mariebad.
Som att: imorgon bitti önskar jag mig samma sak som varje morgon, att gå upp tidigare för att skriva.
Som att: ikväll vill jag gå ut en stund innan jag lägger mig, kanske inte långt, kanske till och med bara i tofflorna till brevlådan.
Stå en stund, andas kylan, titta på snöfallet.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

8 Comments
sånt som inte får plats i andra kategorier

Hänt i veckan.

november 26, 2023

Det kom snö.

Jag fick ett brev.

Guds närvaro manifesterades i form av en post-it som plötsligt satt på mitt kylskåp.

Jag var med och anordnade en åländsk bokmässa med över 400 besökare.
Och sedan blev det kväll, och utanför fönstren ven snöstorm som ett Narnia, och inne i ett nersläckt bibliotek tände vi levande ljus och dukade med vita dukar och lyssnade till harpmusik och sång och föredrag och åt choklad och drack cider.

Sedan for jag hem genom en vit värld.

Läs mer:

 

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

0 Comments
sånt jag läser

sånt jag läste. oktober 2023.

november 24, 2023

Jag ville återvända till någonting, en grundton i skrivandet. Till fraser och flöden jag samlat på, som grävt sig in. Till böcker som lämnat avtryck på samma sätt som gamla pojkvänner, flickvänner kan göra – även om man inte älskar dem längre, så minns man tiden man gjorde det, ett märke i huvudet för alltid.
Man möter vissa böcker vid särskilda tider i livet – återigen, som partners – och möts man vid ett särskilt tillfälle kommer verket för alltid att finnas i en på ett annat sätt. (Jag har skrivit om sådana böcker: om Diva, om Fight Club, om Maskrossång.)
Jag låg om kvällarna och läste Blonde av Joyce Carol Oates, som jag läst när jag var tolv och när jag var nitton. Den andra gången var jag höggravid med mitt första barn, jag låg och läste den till sent in på natten till dagen hon föddes. När jag vaknade av att vattnet gick låg den intill mig.

Jag läste den på ett annat sätt nu, som man läser saker annorlunda när man är vuxen. Den hade inte inneburit samma saker för mig nu, och ibland finns det något i Oates böckers om blir som ett frosseri i sig själva, när flödet blir för stort, för mastigt.
Jag ser spåren från det i mitt eget skrivande, märkena av hur jag en gång älskade den, men hoppas att det inte längre syns för någon annan.

*

Jag lagade soppor och läste Flora Wiströms Här ruvar havet. Rörde i tomatsoppan med ena handen, höll boken i den andra, det var en bekväm bok att läsa mitt i matlagning, de får inte vara för tunga, händerna ska orka. Den var kondenserad, polerad och tät, nästan som en novell. Fylld av berättelser och frön till historier som hade kunnat svälla till en egen roman i sig själva. Ibland önskade jag att den hade gjort det, grottat ned sig och brett ut sig, dragit iväg åt sina olika håll, blivit vild och otyglad.

Det finns så många sätt en berättelse kan skrivas och en arbetsskada från mitt eget skrivande är att jag nästan alltid läser dem så, de färdiga böckerna: som om de inte är färdiga, som om de fortfarande är ett öppet hav av möjligheter. Även fast det blir som att gå ut och äta och beställa in en pizza och sedan ägna upplevelsen åt att tänka på att tomatsåsen hade passa utmärkt i en pastarätt istället.

Men jag skulle tycka det var spännande att se Wiström läsa en stor och skitig och otyglad roman, en släktkrönika, en riktig skröna. Ännu mer av det lekfulla och lite småknäppa som kan genomsyra hennes bloggberättande, fast i fiktiva karaktärer då.

*

Jag läste åländska lokaltidningar, det mest lokala av det lokala.
Att leva här är ibland som att bo i en stad i en barnbok: allting har sin roll och tydlighet, världen sina gränser, i tidningen står det om precis sådant man har omkring sig och känner igen.

*

Jag läste Jag vill bara bli erkänd som stat: En självbiografi om autism av Elsa Törnqvist och tänkte på hur många frågeformulär och standardformuleringar och screeningfrågor som används i psykiatrisk utredningar och vilka komplexa mentala funktioner de kräver: att kunna abstrahera kring sitt eget mående, generalisera och uppskatta hur det sett ut över tid, att förstå vad som menas med frågan, att kunna sätta det i relation till hur andra – ”de flesta” – fungerar.
Hur verkligheten är mer komplex än ja eller nej och kryss i en ruta.

*

Jag låg i hytten på färjan, uppjagad som ett skrämt djur, jag skulle på prisutdelning.
Jag hade inte sovit och allt var utanför min bekvämlighetszon.
Glädjen fanns ju mest och störst i allt det andra, här var overkligheten.
Och jag läste om Alla orden i mig av Karin Erlandsson som så många gånger förr.  Som en följeslagare, en påminnelse: det finns andra med liknande skrivprocesser, det finns andra som våndas över samma saker. Om man trivs bäst med ensamma timmar av skrivande behöver man inte skämmas över att man inte längtar efter att stå på en scen.

Sedan, dagen efter, lade jag den bredvid mig där jag satt i min skrivhörna på leklandet i Helsingfors, läste några rader mellan skrivpassen, och relaterade till ett skrivande som måste få ta plats, mitt i ett brokigt liv, utan en helig plats i tillvaron.

Jag tänkte att i november ska jag borra mig djupare i det. Skriva mig in och vidare i min text, läsa mig djupare ned till dess rötter.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.
Mina texter bortom bloggen hittar du här. 

2 Comments
tips

Lokalkulturen.

november 22, 2023

(Bild från Unsplash).

Ute är det storm, de säger att man ska stanna inne.
Jag ska träna och städa och läsa läxor med barn. Sedan ska jag lägga mig tidigt, nästan samtidigt som de, för jag har börjat gå upp tidigare på morgonen för att skriva. Idag var den tredje dagen, och det är ju ingenting, och ändå känns det som en självklarhet. Att börja dagen med en riktning. Att befinna sig i sin textvärld, så att vägen in i den inte behöver vara så lång.
(Vi hörs på dag 300 och ser om jag känner samma sak).

Men det var inte vad jag skulle berätta idag. Jag skulle säga andra saker om böcker, nämligen två tips för den som befinner sig på Åland på lördag! (Eller som illa kvickt kan se till att göra det, vad är inte en novembersemester vid havet…).

Jag är nämligen ordförande i Ålands litteraturförening från hösten och nu på lördag anordnar vi två grejer som jag tror blir väldigt trevliga båda två. Är det något som överraskat mig sedan jag blev engagerad i föreningen är det hur aktivt det lokala kulturlivet det är här. Alla fattar att ska det bli något så måste man ordna det, ska det bli fler saker måste man besöka det som arrangeras. Väldigt roligt att se, och att få upptäcka som en outsider.

Det första jag vill tipsa om är på dagen: Åländsk bokmässa.  Utställare och bokförsäljning, scenprogram hela dagen med samtal med författare och andra med koppling till skrivande, litteratur, kultur. Jag modererar ett samtal och är paneldeltagare i ett annat.
Brukar bli väldigt bra och uppskattat. Händer på Alandica 11-16 och Facebookeventet finns här. Gratis!

På kvällen är det mer litteraturförening och kulturell stämning. Eftersom litteraturföreningen fyller 50 år anordnar vi Jubel bland bokhyllorna, ett femtioårsfirande på Mariehamns stadsbibliotek med levande ljus, livemusik och litterärt program. Vi bjuder på nåt att dricka och chokladpraliner. Även det är gratis och Facebookeventet finns här.

Själsvärmande i novembermörket helt enkelt.
Jag tipsar ju sällan om sånt här i bloggen men den här gången var det på sin plats. Alla som inte är på Åland får scrolla vidare och vänta på nästa inlägg, ungefär som jag gör alla gånger det tipsas om något Stockholmslokalt i bloggarna jag läser.
Vi hörs i nästa inlägg (redan imorgon är det tänkt, om livet går som planerat). Då blir det bokblogg av ett annat slag.

Tack och hej.

Här hittar du alla inlägg i tips-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook. Mina texter bortom bloggen hittar du här.

 

1 Comment
att skriva

Glimtar, oktober 2023

november 21, 2023

Jag går till en pressfotografering i hemlighet.  Vi ska ta författarporträtt för Solveig von Schoultz-tävlingen men jag får inte berätta än att jag har vunnit.
Det är en av de första kalla dagarna, den är kall utan att jag är förberedd, min jacka är för tunn.
Allt är en isande närvaro, en upphöjd existens, som att vinterbada.

Jag har gått till frisören inför det här, jag borde ha gjort det för länge sedan men jag har inte orkat. Jag har varit så trött och där finns så mycket ljud och ljus.
Jag satt tyst hela besöket, läste damtidningarna med ett fokus som om det varit religiösa skrifter. Jag hade samtalat hela dagen. Jag hade inga ord kvar.
Sånt förstår väl frisörer, tänkte jag. Senare läste jag en artikel om trenden att kunna boka tysta frisörtider för att slippa prata.
Undrade om jag hade gjort något oartigt, som inte bett om det särskilt. Som bara låtit tystnaden breda ut sig mellan oss, okommenterad.

Det är märkligt att vara framför en kamera, utan kontroll.
Precis som det några veckor senare ska vara märkligt att bli intervjuad, att bli den som frågas istället för frågar.
Att bli den som kan missförstås, istället för den som missförstår.

*

Oktober utgörs mycket av det, det här året, att förlora kontrollen:
att inte vara den som styr blicken, texten, programmet, dagen, rutinen.

Hela tiden, annars, är det jag som bestämmer.
Jag bestämmer var vi bor och vad vi äter, vad som är förbjudet och vad som är tillåtet, när man lägger sig och när man stiger upp på morgonen.
Jag bestämmer över texter som handlar om mitt liv – jag bestämmer vad som ska nämnas och vad som ska sållas bort, jag bestämmer formen och tonen, jag har tiden att tänka.
Jag bestämmer saker i mitt yrke: vad vi ska göra nu, när vi ska sluta göra det, när vi ska börja göra något annat. Jag bär på en makt jag inte får glömma, försöker hålla den i händerna som ett rått ägg man inte ska tappa i någon midsommarlek – så hård och så skör är maktutövningen på samma gång, så mjukt ska den hanteras.
Men ändå: att vara den som bestämmer.

Sitter på mitt kontor på lunchrasten, i oktober det här året. Talar i telefon med journalister, en påminnelse om hur svårt det kan vara att få sagt det man egentligen vill säga. (Jag ska minnas det nästa gång det är jag som ställer frågorna).
Att vara trevlig, att hålla sig till ämnet, att inte verka självupptagen, fast allt man ska göra är att säga något om sig själv.

Den bästa stunden är när jag får prata med HBL-journalisten om postombudet vid Willys i Gottsunda centrum. Material till tusen romaner och novellsamlingar utspelar sig dagligen på den platsen! Låt oss glömma mig, vi kan prata om det här istället.

*

Jag har varit glad över mitt pris så länge, i hemlighet.
Men glädjen låg i skrivandet. Skrivandet den junikvällen, texten som bodde i mig. Skrivandet som väntar och som får större möjligheter att bli, att nå ut.
Allt det andra händer omkring, delar av att vilja något så mycket.

Glädjen är några veckor före prisutdelningen, offentliggörandet. När det slår mig att uppståndelsen kommer rubba mig, som uppståndelse alltid gör, och när den gör det vill jag redan vara inne i något annat.
När jag sätter mig och skriver de första raderna på det helt andra.
Tre meningar. För att vara igång.

Glädjen är dagen efter prisutdelningen, när vi går till ett lekland nära hotellet.
Och jag inreder en skrivhörna vid ett av de många borden i caféet, drar på mig hörlurar, köper en kaffe. Skickar iväg mina stora barn ut på äventyr och säger att de vet var de hittar mig.
På med musiken, döva ljuden, skriva.

Bygger en värld.
Kontrollerar den fullständigt.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat!
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

4 Comments