Kapriskonceptet

Jag läste en text om kärlek som kommer när man inte behöver den. (Åtminstone inte för något annat än kärlekens skull.)
När man inte är en fladdrande tonåring eller strax över tjugo i jakt på en bekräftelse på att någon någonsin kan älska en.
När man inte är en bultande biologisk klocka som behöver befruktningen mer än passionen, som vill bygga något av sig självt innan det är för sent.
När man inte behöver en andra inkomst i hushållet, en familjeförsörjare, en som avsätter till pensionen medan man själv jobbar deltid.
När man inte behöver någonting alls mer, när man är vuxen, när man är tillräcklig.

Eller var det en text jag läste, var läste jag den texten? Var det en roman eller var det en dagbokssamling, var det en romanidé jag började på och förkastade, var det ett radioprogram.
Jag har varit så trött, ord har susat in och ut ur min hjärna och jag har inte sorterat dem. Kanske kommer det en dag när jag placerar dem i rätt lådor igen, minns var tankarna föddes som jag en gång brukade minnas. Kanske är det inte så viktigt.
Men jag minns essensen, den spröda kärleken när allt annat redan finns, hur den kan golva en just för att den är mer än vad man någonsin bad om eller krävde av livet, och jag minns hur den fick mig att tänka på kapris.

Kapris kom in i mitt liv som en kärlek i mogen ålder.
Kapris kom in mitt liv när jag redan hade allt jag behövde.

Det fanns en tid när jag var mycket kräsen med mat. När jag växte upp var jag inte välkomnande mot nya smaker.
Jag började träna mig själv för att vidga min smakrepertoar. En beslutsam frenesi för att börja äta bönor, avocado, rödbetor. Till slut var det enda jag inte kunde äta tonfisk och paprika. Sedan närmade jag mig även paprikan. Året jag fyllde trettio började jag knapra på den, tog mig an den försiktigt med successivt eskalerande svårighetsgrader som en äkta KBT-exponering. Påmindes om att smaker man en gång avskytt inte måste avskys för alltid.
Man går inte genom livet oförändrad, färdigstöpt.

Det fanns en tid när jag var mycket noga med mat.
Jag visste energiinnehåll och fördelning mellan makronutrienterna, jag jagade antioxidanter och polyfenoler. Jag hade en tanke om att mina rätta val skulle ta mig någonstans, att jag en dag skulle vakna upp och se mig i spegeln och se hur mycket renare och friskare jag såg ut än andra människor och förstå att det var för att jag hade skyddat mig själv från att förfalla.
Det var när jag var mycket ung, innan jag visste något om förfall – det var när jag var mycket ung, och visste mycket lite om vad som kan påverka ett liv utöver ens egna val.

Men när kaprisen kom in i mitt liv var jag inte längre kräsen, och jag var inte längre noga.
Jag började inte äta den för att vidga mina vyer, jag började inte äta den för att polyfenolerna skulle ge mig evigt liv.
Jag mötte den i en sallad och plötsligt, som när man ser en gammal bekant framför sig i ett nytt ljus, förstod jag att här fanns en kärlek jag inte behövde.
Och just därför kunde jag njuta av den, av ingen annan orsak än för njutningens skull.

Kaprisen, en vuxen kärlek, med smaker med en komplexitet som det unga sinnet kanske inte förmår uppskatta.
Kaprisen, inte för alla, och just därför för mig.
Kaprisen, i en liten skål som snacks medan jag lagade mat. Kaprisen, i min gräddiga pasta. Kaprisen, i tomatsåsen och potatissalladen och som topping till min linsgryta, kaprisen som udden när smaken var för fadd.

Detta märkliga lilla liv, tänkte jag. När jag satt och sög på lite kapris, i trädgården i junikvällen, julikvällen. Betraktade solnedgångar i cerise efter att barnen somnat. Tänkte på hur jag skulle fritera kapris när jag var tillbaka i mitt eget kök på Åland och inte rädd för att smutsa ned för mycket, för oåterkalleligt. Drömde om romaner jag ville skriva och kaprisrecept jag skulle testa och kvällen doftade ljummet och oberättade berättelser rörde sig i den kreativa delen av mitt sinne som de silverskimrande tanketrådarna i ett minnessåll i Harry Potter. Detta märkliga lilla liv, tänkte jag, sög på min kapris och sökte ord för att beskriva smaken, fann dem inte.
Detta märkliga liv.
Så lite man vet om vad som ska möta en i nästa tugga. 

Läs mer:

• Måltiden. tomatsoppan, så mild och så god.
• Långfredagen. Upplösningen, på en väldigt lång berättelse.
• Febrar.  Jag var olyckligt kär, det var en livsstil.

Alla mina inlägg om mat hittar du här och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.