Vykort från Helsingfors, oktober 2023.

Det ljuder ett larm genom kvällen. som ett brandlarm låter det, ett gammalt. Som på film. Skallrande toner dundrar genom mitt sömnsaknande sinne när vi rör oss längs öde gator omgivna av betong i jakt på att köpa lördagsgodis. Det var party på färjan till Helsingfors inatt. Vi var inte festen, vi ville bara sova, vi var en del av minoriteten som vill ha färjan som transportmedel, medan promillehalten stiger hos majoriteten som är där för att känna att de lever eller för att glömma bort att det är just det de gör.

Jag känner mig som när jag arbetat natt. Koffein har tagit mig igenom den här dagen, ingen begränsning av antalet koppar kaffe för att jag ska kunna göra det jag kom hit för att göra. För att jag skulle kunna ta ett steg efter det andra och svara på frågan och le mot kameran och berätta hur känns det.
Och nu, kvällen, koffeinet går ur kroppen men en säregen uppvarvning finns kvar.

Google maps leder oss mot vägar avstängda på grund av vägarbete och trappor uppför och trappor nedför och i de här kvarteren är allting grått och fyrkantigt som en kuliss för en film om Sovjet och så, ledda av Google maps, träder vi rakt in i larmet, kanske är det ett inbrottslarm? Från huset vi passerar, det skräller mot pelarna av betong, ekar över den öppna öde parkeringen, ett tempel av grått, jag tänker när vi går emot det att tänk om jag leder oss in i bränder och explosion men är för trött, och för lycklig, för att känna någon egentlig oro

och ovanför oss en svart himmel som blir lila av stadens ljus och det doftar isande klar natt på denna plats som är tjugo minuters spårvagnsresa från centrala Helsingfors och där jag aldrig befunnit mig förut och när vi rör oss bort från larmet är det barnens skratt som ekar mellan husen och jag kommer att minnas när skådespelaren läste min text och stegen upp på scenen och blommorna och böckerna men bäst kommer jag att minnas detta:
efteråt
när allt var gjort som skulle göras
när det bara var vi.

Och vi hittar butiken, ingången ser ut som dörren till en container men det står ingång på finska och pilar pekar och tur är väl det för annars hade jag inte vågat gå in av rädsla för att något larm skulle utlösas även här men dörren är inte låst och vi kommer in en bakväg men det står kundkorgar bredvid och ingen ingång verkar vara rätt i denna butik och det finns inget system, inget butiksvarv för att få folk att köpa mesta möjliga, det finns bara livsmedel utspridda och det finns bara mitt trötta lyckliga sinne och det finns bara mina barn som går och väljer lördagsgodis i en annan stad dit de har rest med sin mamma för hennes skull fast nu är det äntligen dags för den del av resan som är för deras skull och vi ska ligga i vårt hotellrum ikväll och se på tv och imorgon ska vi vakna till en ny klar dag över betongen, en soluppgång vi ska betrakta från åttonde våningen, kall och blek, och vi ska gå på lekland och äta på restauranger, vi ska inte göra Helsingfors men vi ska göra små ögonblick som vi kommer att minnas, mer än allt det väldiga ska vi minnas allt det minimala,
essensen buren av de små detaljerna.

Och sedan ska vi hem.

*

Men!
Jag kom till Helsingfors för att ta emot ett stort jäkla pris.
Men mer om det en annan dag.

Läs mer:

• Glimtar, juli 2022. THIS WOMAN IS BROKEN. LET IT SIT.
• Ett äventyr, en gång: Kaamos getaway

Helsingforshistorier (alla är från 2018):

• Helsingforshistorier, del 1: Happy place
• Helsingforshistorier, del 2: Mormor Nettelblad
• Helsingforshistorier, del 3: Vilsenheten

Här hittar du alla mina inlägg om resor och här hittar du mina bästa inlägg. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa bloggens sida på Facebook.