att skriva

Låtar, 2023: Renaissance

december 9, 2023

Det är mars 2023 och jag sitter på en färja på väg hem från Åland, på väg från ett hem till ett annat.
Jag har rest ensamt, snabbt. För att sätta min underskrift på en bouppteckning. Ett liv av papper, formalia. Skriva under som representant för minderåriga barn som är dödsbodelägare.
Som ensam vårdnadshavare.  Aldrig föreställde jag mig att mitt föräldraskap skulle innebära att representera mina barn inför dödens administration för att det ännu inte var myndiga när de hände, ännu inte kunde representera sig själva.

Aldrig föreställde jag mig att det skulle komma år i mitt liv som handlade så mycket om att hålla hårt i rätt papper och veta vad man ska göra med dem.
Jag försöker tänka så, att en dag är det de där åren i mitt liv, med alla pappren, en dag är det bara ytterligare en av alla delar som passerat, varje signatur och varje myndighetskontakt en väg mot att trassla upp knutarna.

Jag skriver under pappren en dag som är ljus och mulen. Det finns en sådan lätthet med att vara utomhus mitt på dagen på vintern, som ett dagisbarn, minnas hur ljust det kan vara.
Jag har suttit med så många personer och läst igenom papper. Jag har suttit så många gånger och varit noga med att förstå de exakta konsekvenserna av vad som står.
Jag borde aldrig ifrågasätta min förmåga att veta igen, eller att organisera mig. Kanske ska jag inte diskvalificera mig själv för att disken tornar upp sig i diskhon efter middagen och frukosten och lunchen, för att jag lägger in tvätten i tvättmaskinen men skjuter upp att vika in den rean tvätten i skåpen. Om jag har klarat att hålla i allt detta kanske jag ändå måste börja se mig som kapabel, en som står pall.

Som hjältens resa i mycket klassiskt berättande, att man aldrig ville ha sitt uppdrag, höll sig undan det i det sista, men sedan ändå blir tvungen.
Och genomför det.

På vägen hem, på färjan. Någonting som är över, oändligt mycket som ligger kvar.
Jag sätter mig och skriver, fast jag inte har ord. Sätter mig och skriver, för att det är vad jag gjort på båtar under många år.

Jag lyssnar på Renaissance på repeat, i mer än en timme, och jag skriver ned tankar om den där berättelsen som inte lämnar mig ifred, den jag tror skulle kunna bli något.
På en färja i mars, med låtens dramatiska upplösningsstämning, med min egen känsla av att lösas upp, får jag slutscenen framför mig, den brer ut sig som havet, sköljer över mig i vågor.
Då kom det första dånet,  då föll de första bomberna.

Slutet på en berättelse om någon som räddas, för att överleva.
Och samtidigt förlorar det som varit hennes liv.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat!
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

 

+32

You Might Also Like

2 Comments

  • Reply Låtar, 2023: Dad told me/Dance again - Nettelblad december 15, 2023 at 10:06 e m

    […] Låtar, 2023: Renaissance (mars). […]

    0
  • Reply Låtar, 2023: IOU - Nettelblad december 25, 2023 at 6:31 f m

    […] Låtar, 2023: Renaissance (mars). […]

    0
  • Leave a Reply