sånt som inte får plats i andra kategorier

starchaser sunlover

november 18, 2023

Det var en sommar som blev den enda sommaren.
Varje årstid bara en för oss i det där huset, på den där platsen. Det hyrda radhuset, de vackra möblerna, jordgubbslandet i trädgården, kvällspromenaderna längs sjön. En väldig trötthet, om vårkvällarna på bussen hem från sjukhuset stod jag och blundade, en halvslummer för att orka dagens sista timmar. I gränslandet mellan vakenhet och sömn tänkte jag på dopamin, ryggmärgsvätska och vägar in i kroppen för att ge mat när man inte längre kan svälja.
Vi åt så mycket halvfabrikat, senare i vårt eget hem skulle barnen sitta i soffan och säga: minns ni i Sverige, när vi åt köttbullar från påse, vad goda de var.

Sommaren, en lång och ledig sommar.
Glassnamnen var så bra den sommaren, själva namnen smakade gott på tungan. Starchaser, sunlover, de lät som framtiden ser ut i ens huvud när man är ett sommarlovsbarn. Stjärnorna ligger så nära, man kan sträcka ut handen och fånga dem. Man kan ligga en dag i studsmattan, stirra upp i en klarblå himmels ständiga sol. Man kan prata med sina syskon om glassar i en halvtimme, man kan ropa in till sin mamma: OM du skulle ge oss pengar till glass ikväll, bara om, skulle du helst låta oss köpa en liten eller stor?

Allt var ordnat, vänligt, gräsmattor välklippta och människor artiga och hjälpsamma i området. Jag kände mig rufsigt slarvig, som om jag var det ovårdade.
I huset fanns en Moccamaster, hemma i vårt verkliga hem drack jag snabbkaffe. Det här husets färger hade en blandning av harmoni och kontrast, det fanns en helhet, som om allting hörde samman. I mitt eget hus hade saker en funktion, men ingen estetik. Få saker kunde få mig att önska att jag varit man, men kanske just det: min bristande kompetens när det gällde att inreda, det kändes som om den hade varit förlåten om jag varit någon annan.

Varje morgon bryggde jag det goda kaffet och tänkte att idag skulle bli en dag då jag gjorde vad jag måste. Packade flyttlådor, gjorde oss redo för att ta oss härifrån. Jag flyttade lådor mellan rummen med koppen fortfarande i handen, jag försökte ruska på mig för att någonsin vakna till liv. Jag drömde om att skriva text men hade varken tid eller tankar. Varje gång jag började packa en låda hände något, det tycktes vara något lika grundläggande som big bang och universums expansion, som gravitationen och hur glasen föll till golvet när jag tappade en bricka och såg splittret fara ut i hemmet jag inte ägde. Ett barn blev argt, en uttråkning ohanterlig, ett regnväder omöjliggjorde studsmattehoppningen.

Den sommaren regnade det ofta fast solen sken. Man får önska sig något då, det lärde jag mig när jag var liten, jag har aldrig slutat.
Men man får inte berätta vad man önskade sig, då blir önskningen inte sann.
Jag hade skickat in en novell till en stor novelltävling. Jag hade inte kunnat ge den tiden den förtjänade, och gång på gång önskade jag, ändå: att det skulle räcka till.

Starchaser, sunlover, alla drömmar när de fortfarande ligger öppna för en.
Jag hade inte skrivit på så länge, jag ville stänga den drömmen.
Jag hade inte skrivit på så länge, jag ville öppna den igen.

Packa väskorna, ordna liggunderlag till lägret, steka köttbullarna, fylla diskmaskinen, packa en låda, varifrån fick man alla sina saker.
Regnet, solen, fylla kaffebryggaren, allting omkring mig så vackert men jag var så trött.

De bästa stunderna var när jag satt på busstorget vid Gottsunda centrum efter att ha storhandlat. Ibland med ett barn med mig, ibland ensam. Bussarna gick sommartidsglest, ibland väntade jag en halvtimme.
Ingenting särskilt kunde jag göra där, inget kunde förväntas av mig.
I sol, i regn och i både och kunde jag betrakta människor och tänka tankar klart. Mina drömmar vävdes inte i huset bland flyttlådorna, de vävdes på en bänk i busskuren.

Ingen var jag där, som om allting nollställdes, en annan önskan möjlig när himlen öppnade sig och regn öste ner mitt i solens klara gassande:
att framtiden inte redan skulle breda ut sig färdig och bestämd framför mig,
att fortfarande skulle vad som helst kunna hända,
något monumentalt och omvälvande som kunde förändra alltings riktning.

Sedan kom bussen, sedan kom dagarna och veckorna, sedan packade jag under frenetiska ensamma dagar flyttlådorna, sedan kom bilen och båten.
Sedan flyttade vi bort, sedan flyttade vi hem.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

+55

You Might Also Like

5 Comments

  • Reply Carina november 19, 2023 at 1:52 f m

    Gudars människa, som du kan formulera dig.

    +2
  • Reply Amanda november 19, 2023 at 4:56 e m

    Väcker så mycket känslor i mig – förra året bodde jag och min lillasyster i världens finaste hus på Gotland tillsammans. Det är någonting särskilt när varje årstid är den enda årstiden. Saknar det huset och den tillvaron mycket just för att det fick en så egen smak och ton. Ser det så tydligt på alla bilder därifrån också.

    +3
  • Reply 31. - Nettelblad december 2, 2023 at 11:53 f m

    […] i sina rörelser. För ett år sedan var vi alla i den mest råa, nya sorg och i ett hem som, hur vackert det än var, inte var vårt. Varje dag var att gå på glödande kol. En viss sorts närvaro i det, men man […]

    0
  • Reply Låtar, 2023: Get free - Nettelblad december 17, 2023 at 3:40 e m

    […] och barnen som hoppar i studsmattan, jag vill sitta på busshållplatsen och vänta mitt i söndagssommartidtabellen, jag vill ha min bror på kaffe för att han bara bor några kilometer bort, jag vill ha hit min […]

    0
  • Reply Fågelungar - Nettelblad februari 18, 2024 at 12:41 e m

    […] starchaser sunlover […]

    0
  • Leave a Reply