sånt som inte får plats i andra kategorier

Låtar, 2023: Hall of fame

december 7, 2023

Det är februari 2023 och det känns som om jag går i högstadiet igen.
Inte bara för att jag är på en plats där jag inte passar in, utan för att jag känner så starkt att jag nog inte ens vill göra det. Jag randar mig på neurologen och livet är väldigt mycket universitetssjukhus. En flashback tillbaka till studietiden, lika stark som när en flyktig parfymdoft i en folkmassa kan påminna en om glömd olycklig kärlek. Just det. Det var såhär det var.

Att vara en namnlös kugge i ett hjul som måste snurra, oavsett om man vet riktningen på färden. Att sitta med en telefon och ringa konsulter om olika frågor och hela tiden komma till fel person för att man inte är van vid hur subspecialiserad en verksamhet kan vara. (Framförallt inte om man själv är van att arbeta på ett sjukhus där man knappt behöver presentera sig när man ringer växeln, för de hör ju på rösten vem man är).

En dag får jag en arbetsuppgift genom att någon megaspecialist dikterat underläkare på avdelningen kommer att… istället för att komma in på läkarexpeditionen, se mig i ögonen, prata med mig, låta mig ha ett namn. Jag är ingen person, jag är bara en funktion.
Imponerar inte på någon här, jag är ingenting och jag har inga akademiska meriter.
Diktatet hinner inte skrivas ut av sekreteraren innan jag går hem för dagen.
Dagen efter blir jag utskälld för att jag inte gjort vad jag ska.

Ingenting av det här kan jag ta på allvar.
Sväljsvårigheterna, aspirationspneumonierna, trachealkanylerna, stelheten och dyskinesierna, biverkningshallucinationerna, lumbalpunktionerna, signalsubstanserna. Det kan jag ta på allvar.
Men hög svansföring, när man går klädd i pyjamas och dricker surt automatkaffe.
Jag kan inte ta det på allvar!
På samma sätt som i högstadiekorridorer, när jag i avsaknad av all coolhet tänkte: ni förstår väl att i alla andra verkligheter kommer det här vi håller på med att vara värdelöst. Skit i det här systemet, nu skapar vi ett eget. 

(Kaffet! En matserviceansvarig berättar för mig en dag i ett fikarum att hon bett om att få köpa en ny kaffemaskin när den gamla gick sönder, och fick beskedet att till regionen köper man inte nya maskiner, man handlar bättre begagnade som lämnats tillbaka av andra företag. Så det gick inte att beställa en specifik modell, man fick vraka bland de som återlämnats.
Jag vet inte om det var sant, men om det inte var det så var det som med alla goda myter: det kändes sant, det var det viktigaste).

Varje morgon promenerar jag en kilometer genom kulverten och lyssnar på Hall of fame.
Det är brist på omklädningsrum och jag får inte byta om i närheten av där jag arbetar. Morgonpromenaden luktar gammalt museum, fukt och betong. Alla väntar på att jag ska göra ett jobb, men ingen väntar på mig. Det finns en befrielse i det. Här kommer ingen att hålla mig i handen, ingen kommer att försvara mig, bevara mig, utom jag.

Och jag blir som mina barn blir om någon utanför syskonskaran är otrevlig mot dem –  plötsligt upphör alla interna stridigheter, nu är inte tiden för syskonbråk.
Fast inuti mig – nu är inte tid för grubbel, självtvivel, att ständigt ifrågasätta sig själv.
Nu är tiden att vara sin egen, och tillräcklig så. Jag har ett skinn, jag kan trä det över min näsa när jag behöver, you can be the greatest, you can be the best, you can be the king kong bangin’ on your chest.
Det kommer jag att bära med mig långt senare, när snabba morgonsteg för mig någon helt annanstans.

Det – och att neurologin, själva kunskapen, mitt i allt är så vacker.
Som isskärvan alldeles intill den avgasfläckade snön vid busshållplatsen, när den glimrar, i februarisolen.

 

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

+33

You Might Also Like

7 Comments

  • Reply Therese december 8, 2023 at 3:53 e m

    Underbar text!!

    +1
    • Reply Ulrika december 8, 2023 at 9:27 e m

      tack snälla!

      0
  • Reply Hanna december 8, 2023 at 7:38 e m

    Min favoritgrej att göra är att låta bli att kolla din blogg på ett tag, så att jag kan spara ihop ett helt gäng texter att läsa medan jag lyssnar på nån bra spellista, och den här gången blev jag belönad med ett helt gäng nya inlägg. Jäklar vilken fin fredagseftermiddag jag haft!

    +3
    • Reply Ulrika december 8, 2023 at 9:27 e m

      åh hanna det här är helt underbart, blir så otroligt glad <3

      0
  • Reply Låtar, 2023: Kong i byn/Rave i mitt garage - Nettelblad december 11, 2023 at 6:08 f m

    […] jobbar på neurologen på stora universitetssjukhuset som en del av min specialisering och det är många saker men det är inte kreativt. De här månaderna, i en annan stad och en annan specialitet, […]

    0
  • Reply Låtar, 2023: Empire state of mind - Nettelblad december 13, 2023 at 10:04 e m

    […] 2023, jag promenerar genom stan den sista dagen på den svåraste placeringen, på bufferkontot finns det pengar som täcker de dubbla boendekostnaderna för de sista månaderna […]

    0
  • Reply Låtar, 2023: Into the fire - Nettelblad december 29, 2023 at 1:17 e m

    […] Låtar, 2023: Hall of fame (februari). […]

    0
  • Leave a Reply