att skriva

Loja läget

maj 23, 2023

Det är som om jag stressat nog för en livstid, som om inget ska oroa mig mer.
Eller kanske är det de massiva pollenhalterna i luften som får helt oallergiska att kippa efter andan, kanske kryper det in i mitt sinne och gör mig trött och loj.
Kanske är det att jag började promenera igen, så många steg på en dag, att något skakade ut genom fötterna, ett surrande i huvudet som tonade bort.

Kanske är det framförallt: något som rubbades. På gott och på ont, för även anspänning har en funktion.
En glödande känsla av att ingenting är tillräckligt har tagit mig genom ett helt liv, det har fått mig att åstadkomma saker som annars aldrig skulle vara möjliga.

Och nu: få saker höjer min puls, inget får mig att darra.
Det krävs det akuta, det explosiva för att jag ska dras igång. Derangerade vitalparametrar hos en patient på jobbet, ett utgånget pass i helt fel tid. Det är av kriser som jag vaknar, annars vandrar jag i dvala.

Jag har ingen lust att tänka på att skriva, att nöta, att bygga något stort.
Jag vill bara tänka på:
Himlen över sjön om natten när alla barn sover och allt som finns är mina steg och doften av maj.
Sparrisens spänst, kronärtskockans syrlighet, smaken av en svamptoast med briochebröd.
Det meditativa i att genomföra en lumbalpunktion. Att tänka med sina händer, att lugna med sina ord.
Morgontidningen. Ett glas clementinjuice.
Skogsvandring en förmiddag som nästan redan är för varm, men lövverket skuggar. Barr. Kanelbullar. Våtmark.

Jag äter lunch med en vän och någonstans i det böljande samtalet säger jag:
Det känns som om jag har haft alla förutsättningar för att bli en elitidrottare, utom de fysiska
och vi skrattar för jag säger det ju som ett skämt, en liten paus innan slutklämmen, men det finns en sanning i att jag alltid besuttit en förmåga att fortsätta när andra skulle ha slutat, att blunda och bita ihop när det värker för att jag vill nå vad som existerar på andra sidan smärtan.

Och det finns en sanning i att i det loja läget släpper jag taget, som en idrottstalang som släpper sporten, och i tomrummet som uppstår utan att ständigt försöka göra mer än vad som egentligen får plats uppenbarar sig något annat.
Ett nytt intresse för mitt läkaryrke. Middagar. Att hinna klart. Att inte vara jagad av nästa steg. Att inte vara på väg mot något särskilt alls.
Och – kanske för första gången någonsin – kan jag vila i att jag hade kunnat släppa mitt skrivande. Inte under dramatik utan alldeles mjukt. Jag hade kunnat släppa det och fortfarande vara jag, fortfarande en komplex karaktär, ingen karikatyr. Jag hade kunnat släppa det och det hade varit slutet på historien. Det hade varit början på en annan.
Det hade inte varit det väntade slutet, men inte heller ett helt taget ur luften.
Det hade dröjt kvar i läsaren. Långt efter att berättelsen var över.

*

Förresten!
I väntan på att jag skriver något mer (det tror jag snart att jag gör, trots allt) så vill jag ha en frågestund.
Aldrig trott det var den här bloggens grej men sedan hade Sardellen en frågestund och visade som vanligt att det går att använda klassiska format på nya sätt.
Jag vill också, tänkte jag.  Fråga vad ni vill, skrev Sardellen, men jag kommer bara svara på frågor som jag har ett intressant eller roligt svar på, och även om jag i det loja läget är tveksam till om jag någonsin kommer att ha ett roligt eller intressant svar på något, så kan vi väl försöka.

 

familj

Folket

april 30, 2023

I vår familj är jag det högsta beslutsorganet. Som många högre makter verkar jag i periferin, inte operativt i varje enskild situation. Långa diskussioner och förhandlingar förs innan en fråga kommer upp på mitt bord. Ett dekret från min sida diskuteras och uttolkas under intensiva förhandlingar som jag inte deltar i.

Barnen i soffan, jag vid köksbordet. De diskuterar, jag skriver. De tror att jag inte hör dem och kanske gör jag inte det, men det är radio barn, ibland plockar man upp delar ur bruset. De planerar det gemensamma livet: vem ska plocka ut vad ur diskmaskinen, vilken lek ska de leka på väg till skolan på måndag, hur ska de använda sin veckopeng. Vilka kakor ska Storasystern baka till Lilla Gubbens födelsedagskalas och vilka vänner borde bjudas in till Habaneros?

Ibland kommer de på att jag behöver involveras i planeringen. Storasystern påkallar min uppmärksamhet, meddelar att de har pratat om Habaneros åttaårskalas.
”Hon fyller precis när vi flyttar”, säger Storasystern, ”så vi har planerat såhär: ett Uppsalakalas, ett Ålandskalas.”
Habanero bakåtlutad i soffan, belåtenheten. Syskonen som reagerar på det, blixtsnabbt.
”Men du vet vad vi sa”, säger Storasystern, tar fram strängrösten, lilla-mamman-rösten, ”då kan man inte bjuda alla.
”Nej”, säger Lilla Gubben och nickar, ”då behöver det vara rimligt.
”Vi har redan pratat om vilka hon skulle vilja bjuda”, säger Storasystern, börjar rabbla namn, men Habanero avbryter:
”Du kanske ska hämta papper och penna, mamma, så du kan skriva ner det här vi berättar för dig nu.”

Ibland behöver diskussionerna föras privat. De sitter i Storasysterns rum, de sitter på studsmattan. (Jag sitter vid köksbordet, jag sitter i min läsfåtölj).
De skickar ut en springare med ett meddelande. Påfallande ofta är det Lilla Gubben eller Habanero. Att vara storasyster har sina privilegier: man kan komma på idéer utan att behöva utföra jobbet på golvet.
”MAMMA FÅR VI TA UT VÅRA TÄCKEN OCH SOVA PÅ STUDSMATTAN INATT?”, kanske en inspringande Habanero tjuter.
”Nej”, säger jag utan att lyfta blicken från boken.
”HON SA NEJ”, hörs tjutet över trädgården och genom hela radhuskvarteret.

”Mamma, får vi ta ut våra täcken och sova på studsmattan när det är sommar och varmt på nätterna?”, frågar en insläntrande Lilla Gubben.
”Det bestämmer vi inte nu”, säger jag utan att lyfta blicken från boken. Som alla goda ledare väl medveten om att en konflikt som kan undvikas idag bör skjutas till imorgon.
”HON SA ATT DET BESTÄMMER VI INTE NU”, meddelar Lilla Gubben sina studsmattesystrar och alla grannar i närheten.

”MAMMA FÅR VI BYGGA EN KOJA PÅ ÖVERVÅNINGEN OCH ÄTA VÅRT GODIS I DEN NÄR DET ÄR LÖRDAGSMYS?”, flåsar en Habanero som kutat in som om hennes liv hängde på det.
”Ja.”
”HON SA JA!!!”, gastar Habanero så att fåglar lyfter från träden och barnfamiljer på helgpromenad genom villakvartersidyllen får hjärtklappning, och sedan dundrar barnfötter som antilophordar när man ska in, fram och upp för att bygga.

Det tog tid för mig att förstå dem som ett kollektiv, jag har aldrig uppslukats av en grupp på samma vis. Ett av min uppväxts starkaste behov var att få vara ifred: deras är att vara tillsammans.
Om jag vill att de ska göra sysslor i hemmet ska jag inte ge dem varsin, enskild uppgift – de ska få en gemensam (tömma diskmaskinen, vika tvätten) och sedan själva organisera fördelningen.
Om jag bråkar med en av dem, kommer de andra att engageras. När jag och Storasystern har diametralt olika uppfattningar om hur mycket tid som ska läggas på en matteläxa är det Habanero som griper in:
”Du kan inte pressa henne, du måste förstå att hon har ansträngt sig mycket idag. Har DU aldrig varit trött, mamma? Har DU aldrig känt nu vill jag inte höra mer tjat i det här huset?
Om jag kommer till en av dem med ett förslag om hur vi ska tillbringa en ledig dag tillsammans, hela familjen, kommer svaret:
”Kanske det, vad tycker syskonen?”

Som om de är folket, jag är presidenten, de är de anställda och jag är chefen, de är Harry och Ron och Hermione och jag är Dumbledore.
Jag är ett vakande öga, ett vakande öra. Jag är ramarna, men inte innehållet. Jag säger ja, jag säger nej. Jag lagar middag, läser tidningen, skriver text.
De rör sig genom huset, kvarteren, tankarna, samtalen, vårkvällarna, morgonbestyren.
Det verkar vara ett vackert land.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, april 2023

april 27, 2023

April kommer med glimtar av hopp och längtan. Det sköljer inte över oss som en vårflod, det kommer som ett duggregn. Och ändå: en stillsamt omvälvande upplevelse. Samma överraskande lättnad som när en spänningshuvudvärk börjar släppa utan att man märkt den, samma förvånade värme som av att finna kärlek i en tid när man inte sökt den.

Jag hade försonat mig med tanken att det finns delar av mig som aldrig skulle komma tillbaka efter allt svårt vi varit igenom. Var tacksam över att det trots det fanns så mycket som fungerade.

Jag tänkte på mig själv som ett av de organ i kroppen som har så stor reservkapacitet att det är först när skadorna är verkligt utbredda som man märker dem.
Jag tänkte att jag var en lever, ett par njurar, att livet hyvlade bort stora delar av min kapacitet men att min funktionssänkning tycktes inte så stor på ytan. Att det var reserverna, det extra, som försvann.

Jag steg upp om morgnarna och gjorde vår morgongröt, jag räknade på vår budget, jag fyllde i blanketter, jag köpte barnskor.
Jag tänkte: om detta är allt jag någonsin kommer att göra är det också fullt tillräckligt, människor lever hela liv där detta är fullt tillräckligt, det exceptionella är ingen mänsklig rättighet.
Kanske handlade allt jag slutat göra inte om mina sorger, utan om att jag hade växt upp.

Sedan: april.
Långfredagsvandring i stillhet, att sitta på en ändhållplats i tystnaden och äta sin plocksallad och veta att hur man än går vilse finns det alltid en väg hem. Vackra veckans vilsamhet, ett bröd i ugnen en tomatsås på spisen en pyrande längtan under huden. Att vilja göra en lista, påbörja ett projekt, hitta en utmaning. Att tänka en klar tanke, som när dimman lättar och färjorna inte längre måste tuta för att man ska se dem i hamnen.

Att bjuda in gäster i sitt hem, tänka: är det här vad jag ska göra med åren som ligger framför oss. När vi flyttar tillbaka till Åland vill jag ha middagar, få sitta på en ö i havet och ha vårt glada 20-tal för att stå ut med världen och vädret som rasar utanför.
Låta köksbordet bli en plats där man kan sucka över räntor och krig och stormar, men man kan ta en cola, ett glas vin, en Fanta citron, man kan knapra på oliver, barnen älskar kexen som vi äter till osten, när mamma har gäster får barnen också något festligt. Och kvällen kan bli sen men det behövs när månaderna är långa. Det finns tankar som dyker upp i mötet med människor som blir större än tankarna man tänker själv.

Att orka och våga öppna hjärtat för alla människor som finns kvar på platsen man lämnat och ska återvända till.
Att orka och våga öppna hjärtat för saknaden man kommer att känna efter alla människor man mött på platsen man kom till.
Att se fram emot en lång Uppsalasommar med sjöar och grannar och den tid man har tillsammans på samma plats.
Att trösta sig inför sin flytt med: man kan ha gäster. Vi älskar gäster, i den här familjen. Det finns sängplats, det finns middag, det finns skymningar och gryningar, det finns viskningar och skratt.

Idén om att vilja göra någonting, att vilja göra allting, inte för att komma bort ifrån något eller för att försöka mota trötthet utan för att det vore intressant.
Att ha vandrat uppför en backe i okänd terräng och accepterat att träden kanske aldrig glesnar, att det alltid kommer att vara uppför, att skogen kan dofta gott också i en ständig brant.
Och sedan kunna blicka ut över vidder och utsikt.
Se att det är lång väg ännu att vandra, och det är förstås ingen fara.
Längs vägen väntar så mycket vackert att man inte blir stående att blicka länge – kom så går vi vidare, ena foten framför den andra!
Det finns fortfarande så mycket att se.

Läs mer:

 

 

att skriva

hur jag tänker när jag bloggar.

april 20, 2023

Mitt skrivande började i det skönlitterära. (Kanske började mitt tänkande i det skönlitterära). Jag försökte skriva böcker hela min uppväxt, jag skrev min första roman och skickade in till förlag när jag var sexton. Hur jag tänker kring den här bloggen är präglat av det. Jag vill berätta något, men egentligen inte om mig själv. Det hade kunnat vara vilken berättelse som helst.

Jag berättar om sanna händelser, men jag destillerar dem. Vi blir karaktärer i berättelsen jag skriver. Det är underförstått att det här inte är en sanning om vilka vi är, men det är inte heller en lögn. Det är som fotografier. Frusna ögonblick, kontrasten uppvriden, det överflödiga beskuret.

Jag lägger kraft på gestaltning, att visa i handlingar snarare än påståenden. Jag skriver inte att Habanero är verbal och envis till tusen, jag berättar om när hon sitter i ett gathörn och skriker KALLA HEM HENNE! KALLA HEM HENNE NU!

Det är mycket jag inte skriver rakt ut, men jag låter det ligga mellan raderna.
Jag vill att texterna ska gå att läsa på flera sätt. Att man ska kunna läsa precis vad som står och att det ska finnas något: i språket, liknelserna, rytmen som ska ge något i sig. Att tolkningarna som ligger i det outtalade ska fördjupa texten men inte vara nödvändiga för att uppskatta den.

Jag försöker undvika ursäkter. Ursäkten är en självmedvetenhet, den bryter den litterära distansen. Om jag ursäktar mig blir den här platsen något annat. Den förvandlas – från en berättelse till en uppvisning av mig själv.
Jag visar upp brister, texterna blir ointressanta utan det flagnande och skavande, men jag visar inte brister jag inte står ut med att visa utan att ursäkta mig.

De få gånger jag visar bilder på mig själv väljer jag sällan den där jag tycker att jag ser bäst ut. Jag tänker att man inte är mer än människa, att bilden man gillar mest säkert är den där man inte riktigt ser ut som sig själv. Lite oskarp, lite konstigt ljus, något som jämnas ut.
Men min vision är inte en försköning, en låtsasvärld.

Jag experimenterar med språket. Jag experimenterar med formen. Jag låter ibland gamla meningar återkomma i nya sammanhang i andra inlägg. Jag vill att inläggen ska ha en enskild kraft men också hänga samman.
I mitt huvud sitter de ihop, som scenerna i en roman men inte lika tight sammanflätade. Inte samma krav på orsak, verkan, en rörelse framåt. Trots allt är det här ingen roman, det är ett annat slags konstform.
Men inläggen, de ska vara ett slags nätverk, man kan röra sig fram och tillbaka mellan dem och känna att de finns i samma världsbygge.

Jag vill att det ska finnas inlägg som inte är rent textbaserade, litterära, men att de ska hålla samma ton som de som är det.
Det är också ett slags experiment: går det att skriva klassiska blogginläggsformat som guider och tips och göra dem till sådana berättelser att även den som inte är intresserade av ämnet har behållning av att läsa dem?
Jag tänker på de här inläggen som ett slags krokar. Man ska kunna fångas av dem för att man ville veta mer om ett ämne, men bli kvar här för att språket sög in en.

Jag vill bygga en plats där man scrollar vidare men inte känner att man blev bestulen på tid utan att få något med själsligt tuggmotstånd i utbyte.

Varför jag gör allt det här?
Den här besynnerliga lilla bloggen med sina litterära ambitioner utan att för den skull få litterär status, den här platsen som kostar mig pengar men som jag inte tjänar ett öre på?
En gång tänkte jag att det skulle vara ett sätt att visa upp mitt skrivande. Något som skulle hjälpa mig att nå ut när jag en dag gav ut en roman.
Men så tänker jag inte längre, för jag ger ju inte ut någon roman.
Istället gör jag det av samma skäl som folk lägger patiens, lär sig jonglera, springer maraton: för att jag vill se om det går.

Gör det av samma anledning som jag alltid har skrivit: för att det finns några få ögonblick när det man skapar ligger mycket nära visionen man hade.
För att de ögonblicken trumfar alla gånger då det inte gör det.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat!

sånt som inte får plats i andra kategorier

vackra veckan.

april 17, 2023

Kanske var det att jag på annandag påsk bakade ett bröd. Baka bröd, som jag längtat efter, inte för att mina bröd är ett avancerat intresse, utan för att de inte är det. Jag har ingen surdeg, jag har inga utläggningar om teorin bakom hur man ska få det luftigt, inga vikningar, jag skär inga snitt i mina bröd med skalpell som en av mina ambitiösa kollegor gjorde en gång (hur många läkare finns det inte som är lika ambitiösa i sin matlagning som i sitt yrke?).
Jag bakar alldagliga havrefrallor, för att mina barn tycker om dem, för att de är billiga, och för att det fanns en tid när mycket av min tankekraft gick till att lära oss att leva på så lite som möjligt för att det var vår väg till frihet. It’s first after you’ve lost everything that you’re free to do anythingjag bakade mina bröd och gjorde mig osårbar genom att ha så lite som möjligt som någon kunde ta ifrån mig, så få beroenden, så stora marginaler.
Och jag har längtat efter det här: att ha ett sådant tålamod, en sådan uthållighet igen. Att man orkar sätta en deg, vänta på att den ska jäsa färdigt, och orka baka ut den.

Kanske var det bokmanuset jag läser, någon annans och inte mitt. Teman i det som lockar. Det ofärdiga i det som väcker ett sug, att få se vad det hade kunnat bli av det om det fick jäsa, knådas. Att känna den längtan igen. Vad kan man göra av en text.
Vad man kan göra, med text!
Hur ord kan dra en med sig.

Kanske var det att jag hade barnvakt och använde tiden till att gå. Genom skog, längs å, längs sjö. Det var en alldeles vanlig vardagskväll, den doftade torrt gräs och sjöbotten, den var ett steg efter ett annat, det var att göra kroppen trött men inte svettig. Det var att veta att så många kvällar ligger framför mig, så många timmar ligger framför mig, så många dagar ligger framför mig som skiljer sig från dagarna som har varit.
Det var att sakerna jag vill fylla dem med är tillgängliga för mig, jag drömmer inte om något ouppnåeligt, mina ögonblick av lycka ligger inom armslängds avstånd. Mina steg, längs vattnet. Min bröstrygg när den sträcks ut, på yogamattan. En tomatsås som kokat för evigt.

… för kanske var det tomatsåsen, den där andra kvällen i veckan, att jag bestämde mig att göra en kväll för mig själv som jag vet att par gör ibland för att inte glömma att de är något annat än föräldrar. En sen vuxenmiddag när barnen har somnat. Det var tomatsåsen och all olivolja, det var att den kokat sedan jag kom hem och medan barnen åt middag och medan jag lade dem och medan Habanero rusade runt i huset och gastade att vi alla vara idioter som inte fattade någonting av hennes liv. Det var pastan, nykokt, i ett tyst hus, det var min sås och hur jag längtat efter den, det var den första tuggan, det var den mellersta och den sista.

Kanske var det den sena kvällen när Storasystern skulle sova över hos en vän men fick hemlängtan och jag gick för att möta henne. Den varma dagen som blivit sval, den kaxiga flickan som blivit mjuk, det bländande ljuset som blivit mörker, hennes varma hand i min. Och jag tänkte att såhär ska jag komma om natten, många år framöver, jag kommer att sitta uppe och vänta, jag kommer att ge mig ut och jag kommer att hämta hem henne.

Kanske var det alla små fragment tillsammans, de och alla andra bitar. Kanske var det all tid som gått, all sorg som långsamt fått smältas. Kanske var det våren, trots att jag inte ville att den skulle komma.
Oavsett var det en vecka som glimrade av hopp, sköljde över mig som en överraskning, som när man får en present man inte visste att man önskat sig, som när man sitter på en färja och skriver och när man ser upp är plötsligt isflaken borta, allt man ser är öppet hav.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

Enklare liv familj

Frigående barn

april 16, 2023

För något år sedan läste jag en bok som hette Frigående barn: en föräldrabok om det ökade stillasittandet.
Den handlade om saker som gör att den självklara vardagsrörelsen för barn minskar (precis som den gör för vuxna).
Om att skjutsa barnen till aktiviteter för att de ska röra på sig men även skjutsa dem till skolan, så att de inte gör det.
Om att ett hus med eget rum för alla barn kan göra att man skickar in barnen på sitt rum istället för att skicka ut dem för att leka, eller att skärmar blir ett sätt att få lugna tysta barn så man kan fokusera på det man behöver få gjort, istället för att skicka ut dem på lekplatsen för att få det lugnt i huset.
Om hur viljan att våra barn ska vara försiktiga så att de inte slår sig kan göra att de inte heller rör sig, vilket även det innebär en hälsorisk.

Boken hakade i något jag redan börjat sträva mot, men inte helt satt ord på.
Jag behöver knappast övertyga någon om att vardagsrörelsen är viktig och påverkar hur vi mår – det är inte brist på fakta som gör att den är så svår att få till.
Det fina med barn och rörelse är att de egentligen har den så naturligt, den är lätt att få till om man väl får ut dem på stora ytor och in i lekens egna svettiga rusande klättrande logik. Och ändå kan det vara så svårt! Vi befinner oss i en tid och samhälle där något så basic som att barn är ute och leker inte är så självklart.

Och eftersom något som är så enkelt ändå kan bli så svårt, är det här inlägget några tips på saker jag gör i vår familj som åstadkommer det där: att barnen rör på sig. De flesta tipsen sammanfaller dessutom med att mitt liv blir enklare. Jag tror starkt på vardagsjusteringar som är win-win för både mamma och barn. Det är inte så lätt att vara förälder, ja kanske inte så lätt att vara människa, så inte behöver man tips om något som ska kräva monumentala uppoffringar för en själv.

Så, här kommer det: sju extremt basic tips på att få barnen svettiga och andfådda medan man själv pustar ut.

1. Busshållplatstricket, eller: hitta platser

Stora ytor ger mer rörelse än små ytor – park trumfar radhusträdgård. Varierad miljö som gäckar fantasin ger mer rörelse än statiskt homogent – därför trumfar skogen en gräsmatta. Jag försöker se till att vi ofta befinner oss på platser som inbjuder till rörelse. Vi har lyxen i både vårt Ålandsliv och vårt Uppsalaliv att ha närhet till fantastiska naturmiljöer, men även om man inte har det finns det fler platser än man tror där en stunds fri lek är utmärkt om man har blicken och kreativiteten öppen. När vi står någonstans och väntar på bussen brukar jag kika omkring mig efter något område där barnen kan springa medan de väntar. Sedan säger jag till dem inom vilka ramar de får springa (så de inte springer ut på cykelbanan eller liknande). Förvånansvärt ofta finns det någon tom cykelparkering, eller parken vid Ekonomikum, eller en innergård mellan några lägenhetshus strax bakom busshållplatsen. De får tio minuters spring, jag får tio minuter av att andas och lyssna på fågelkvitter istället för någon som undrar om bussen inte kommer snart.

2. The more, the merrier

Det naturliga dundrande ålande kittlande tempot i en barnlek är svårslaget när det gäller att få barn att röra på sig. Åtminstone för mina barn uppstår det på ett helt annat sätt när de är tillsammans än om de är själva. Jag skulle själv aldrig orka upprätthålla samma sak en längre stund.
Och kanske är det som förenklat mitt liv som ensamstående allra mest just detta: att mina barn är flera stycken. Man kan ta dem vart som helst och de har alltid lekkompisarna med sig. Det är därför jag i framtiden kommer att tänka på det tidiga tjugotalet som en tid då jag alltid satt med en kopp kaffe i en lekpark och läste en bok medan mina barn sprang sig svettiga. Har man inte flera barn, eller barn som gillar att leka med varandra, rekommenderar jag starkt att försöka få koll på i vilka lekparker de flesta föräldrar och barn finns, så att man går någonstans med mycket drag. Eller mötas upp med kompisars barn, förstås,

3. ”Alla ska UT, nu!”

Förutom att jag kommer att minnas det tidiga tjugotalet som en tid då jag alltid satt och läste böcker i parker, kommer jag att minnas det som en tid då jag allt som oftast tappade det på söndagsförmiddagarna när jag insåg hur lite praktiskt jag hunnit med den här helgen också och alla rastlösa barn kröp runt och pep och skrek i vardagsrummet, och jag skrek ALLA SKA UT, NU som om det vore en militäroperation och budskapet surrande fördes vidare genom syskonskaran: vi måste ut! Ska vi gå UT? Mamma sa att vi MÅSTE UT?
Med andra ord: jag har noll dåligt samvete över att säga åt mina barn att nu måste jag få vara ifred inne i huset och fixa grejer och de måste gå ut en halvtimme. En halvtimme är perfekt för det är en begränsad tid, så de kommer inte in och frågar hela tiden om de får komma in, men det är tillräckligt lång tid för att det ska bli för tråkigt att bara sitta på trappen och vänta. Så något drar alltid igång där ute, något som breder ut sig över ytorna: en kurragömmalek, en tagare. Svett och andfåddhet.
Och huset, det är tyst.

4. Den som går hem till en kompis tar sig hem från sin kompis

Tidigt varje vardagseftermiddag börjar min telefon ringa. Då är det barnen som vill förhandla kring sina eftermiddagsplaner. De styrs i hög grad av vilka kompisar som kan leka den dagen. I både vårt Ålandsliv och vårt Uppsalaliv finns kompisarna inom max två kilometers avstånd från vårt hem (typ tjugo minuters promenad för en vuxen).
Därför är regeln att går man hem till en kompis efter skolan på en vardag så har man också ansvar för att ta sig hem från kompisen själv. (Självklart hjälpte jag dem innan de hittade vägen hem, jag försöker inte skapa något slags överlevnadstävling där man ska vandra vilse i villakvarteren tills man hittar hem av ren slump).
Vilka sträckor som avläggs i vår familj varje vecka med kompisar som drivkraften! Kompisleken är som en hare framför en kapplöpningshund, den motiverar till vad som helst.

6. De dolda motivens picknick

Mina barn vill alltid springa och leka som mest när de tror att de egentligen borde sitta fint och göra något annat.
Så jag brukar säga att vi ska ut och äta picknick: i skogen, på stranden, i en park. Sedan tillåter jag, motvilligt och efter viss förhandling från deras sida, att de får springa iväg och leka när de har ätit upp. Trots att jag inte är färdig. Och så sitter jag och njuter av min pastasallad medan de rusar iväg och tror att de är vinnare, utan att veta att detta är vad jag planerat för hela tiden.

7. Vänd på ordningen

Jag brukade tänka att helgerna skulle se ut såhär: först skulle jag göra allt praktiskt med hushållet klart, sedan skulle vi dra iväg och göra något.
Och jag brukade tänka att min tid för att göra sådant jag tycker om, för mig själv, skulle börja när barnen somnat.
Men jag har börjat tänka tvärtom. Vi tar oss iväg tidigt på dagen. De får springa av sig någonstans. Jag tar med mig min bok, mitt skrivblock, min kamera: jag gör något som är för mig, medan dagen pågår, medan barnen pågår.
Vi kommer hem, de har sprungit av sig. Det är mycket lättare att få något gjort hemma med barn som sprungit ur sig rastlösheten och bråken. Och lättare att med gott samvete sätta dem framför en skärm, när man vet att de redan fått en dos dagsljus och pulshöjning.
Blir hushållsarbetet inte klart försöker jag göra det färdigt när de somnat istället. Blir det inte klart ändå, då börjar jag nästa dag med att vråla ALLA SKA UT, NU! och så löser det sig ändå.

Det var sju tips. Eller kanske var det egentligen sju små berättelser, från ett rörigt liv i rörelse.
Oavsett hoppas jag att de kan hjälpa någon av er att få uppleva lugnet som sänker sig i ett hushåll där alla små fått springa sig riktigt trötta.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj,  här finns alla inlägg om enklare liv och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

 

 

sånt som inte får plats i andra kategorier

Långfredagen

april 7, 2023

Det blev långfredag och jag tänkte skriva en text om förlåtelse. För även om jag inte tror på någon som hängde på ett kors och dog för mina synder, så tror jag på att ta sig tid för att närma sig felen, sina egna och andras, att närma sig sorgerna och misstagen och släppa taget om dem.

Som pinnar man kastar i Hågaån som dras iväg av en gyttjedoftande aprilström, som sandkornen som silades mellan mina fingrar alla timmar jag tillbringat på havsstränder på Åland i doften av tång och salt medan jag betraktat (vaktat) barn när de leker i vattnet. Sandkorn mellan mina händer, låta dem rulla mellan fingrarna, en fingerpeeling i juniskymningen, hur många barn ska jag få när jag blir stor sa man när man kastade upp gruskornen och jag visste aldrig att jag längtade efter några men hade aldrig velat vara utan.

Men jag kunde inte skriva min text om förlåtelse, inte för att jag inte kunde förlåta utan för att jag inte kunde skriva, och trots att allt jag önskar mig är mina ord tillbaka hade jag ändå valt förlåtelsen alla dagar i veckan om man var tvungen att välja.
Mitt huvud var fullt av gamla sorger, gamla spöken, gamla drömmar som väcker mig om natten men bara när min barn är borta ifrån mig. Som om något undermedvetet förstår att det inte finns tid annars. Som om det finns ett skydd som inte släpper fram mer på en gång än vad jag skulle tåla att bära.

Jag skrev inte min text, jag gjorde ett yinyogapass.
Jag lagade en bönchili men åt den inte, den skulle få dra sig.
Jag bryggde kaffe och åt avokadosmörgåsar med chili och tittade på Sex and the city. Avsnitt lades till avsnitt, jag hade ont i huvudet. En pressande spänningshuvudvärk, en stor matthet. Tänk om det är början på min meningit och snart har jag en sepsis och ingen är hemma och ringer ambulansen, tänkte jag med min karakteristiska livsoptimism. Det kan också vara så att du behöver en promenad, svarade jag mig själv med min karakteristiska livsrealism.

Jag tog bussen till ingången till ett naturreservat, jag brukade se just den parkeringen från bussfönstret och tänka att dit ska jag åka och promenera en dag när ingen plötsligt kan behöva ringa hem mig. Innan jag åkte läste jag att namnet på den naturreservatsparkeringen kom från en legendarisk general, jag undrade om det man vill om man är en legendar är att namnge en av platserna där man går in till Hågadalen-Nåsten.
Men kanske var det inte den enda ära han fick.

Det var en dag som var ljusare än man tror, som gråa dagar är så fort man lämnar hemmet. Ibland var marken täckt av snö, ibland lera, händerna frös och domnade utan vantar och ändå behövde jag ta av mig jackan och gå i tjocktröjan ibland för att inte bli varm. Doften av fjolårsgräs och fåglarnas toner var som april alltid är, det spelade ingen roll att våren är sen, här hittade jag den ändå. Jag gick längs ån och genom skogen. Jag gick upp för backar och ned igen. Jag behövde inte tänka på något, jag behövde inte göra något. Som många gånger förut påmindes jag om att få tankar är farliga om man får gå, och gå, och gå. Att ta steg efter steg är som en lokalbedövning, man kan sticka vilka nålar som helst sen.

Jag rörde mig längs platser som jag rört mig på när jag var tio, elva, tolv och sedan inte mer.
Här orienterade vi med skolan och det kändes som om orienteringen var ett av alla slukhål uppväxten var fylld av, det var här jag skulle försvinna och aldrig hitta hem igen. Där var platsen där jag gick den där kvällen, en sista april, innan brasan skulle tändas. På den tiden pyrde förväntningar under huden, de väldiga drömmarna, livet innan jag kastat mig ut i det. Jag brukade iaktta andras tillvaro och den verkade som orienteringskartan, den var väl fin att titta på men jag förstod inte hur jag skulle få den att hänga ihop med min verklighet.
Det blev annorlunda, sen.

Men nu, när jag gick, kom jag på att jag inte ätit lunch. Jag lämnade naturen för ett Ica. På vägen tillbaka till naturreservatet tog jag en genväg som blev en senväg, hamnade på en busshållplats vid en parkering full med bilar men där inte en enda människa syntes. Jag blundade och lyssnade på tystnaden, sedan sneglade jag på mobilen. Jag hade gått 16000 steg. Det kändes inte som om det var dags att gå hem, för det var inte mörkt än, jag kände mig som ett barn som ville stanna på lekplatsen. Men det var april och inte december, det var timmar tills skymningen, och jag hörde det i huvudet, som en parafras på inledningskapitlet i Monika Fagerholms Diva: Jag blir inte här. Jag far hem.

Satte mig längst bak i en tom buss, åt en sallad. Utanför fönstret passerade hållplatser som alla var gamla minnen.
Jag tänkte att jag skulle skriva en text när jag kom hem.
Den skulle inte handla om förlåtelsen, men om något annat som sakta smälte bort, löstes upp.
Kanske upplösningen, på en väldigt lång berättelse.

Läs mer:

  • ultravardag. bära med sig i resten av sitt liv.
  • Febrar. febrar man minns, somna ifrån.
  • Måltiden. Tomatsoppan, så len och mild.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

att skriva

Drömmarna, del 4

april 4, 2023

Svartvitt, barn insvepta i handdukar håller om varandra på brygga

Jag drömmer om en morgon. Det är juni, en mulen gryning men så ljus ändå. Om jag öppnar balkongdörren doftar det regn, det doftar vindar och hav. Luften som drar in är för sval, ändå får dörren stå öppen. Jag behöver inte solen, jag ville ändå aldrig ha det skarpa ljuset. Jag behöver inte spänning och bekräftelse och tempo och hela världens berättelser, jag ville aldrig vara i stormens öga, jag ville bara ha det här.

Ingen är vaken.
Jag dricker svartvinbärste.
Senare, om det klarnar upp, kommer vi att åka till havet. Vattnet kommer att vara kallt. Jag kommer att doppa huvudet, det kommer att ila i kroppen, jag kommer att stanna under ytan längre än vad jag står ut med.
Och någonting kommer att kännas, någonting jag förlorade en tid, som gömdes i tröttheter och sorger, en bedövande förlösande upplevelse av att vara vid liv.

Men än är det morgon.
Jag skriver.
Som om det vore vad jag alltid gjort, som om det aldrig for ifrån mig. Som om orden alltid kastats fram istället för att träs som pärlor på en tråd av darrande fingrar som inte träffar rätt, som om orden var min början, mitt slut, min mitt, som om först och störst av allt var ordet och som om det aldrig fanns en tid när jag glömde det.

Sedan, i drömmen, är mina morgonminuter slut.
Jag gör en till kopp te.
Jag väcker barnen.

Morgonen efter ska jag göra samma sak.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat!

tips

Lyssna, läsa, laga

april 2, 2023

Hej.
Idag är det söndag, igår åkte jag tåg med barnen till annan ort och sedan åkte jag hem igen. Fredagen blev ett slags oväntad uppvärmning till att vara ensam utan särskilda planer. Mina barn har rest på påsklov utan mig.
Tänk att det finns så många platser där mina barn är välkomna, tänk att det finns så många famnar att finnas i.

Skillnaden mellan att vara utan barnen och ha planer och att vara utan barnen mitt i vardagen är som skillnaden mellan att resa på chartersemester och att resa och bo några veckor, leva vardagsliv. Illusionen förhöjs: det här hade kunnat vara mitt liv, alltid. Bitterljuvt, för det är inte ens liv, det är inte ens hem, och förhoppningsvis har man byggt sin värld för det liv man lever i och inte det man under några dagar kunde drömma om att leva. Borta från mitt hem och utan mina barn saknar jag ramar, saknar jag rötter.
Men jag hinner mer.

Men nu var det inte berättelsen för idag. Jag tänkte berätta om sådant man kan lyssna på, läsa och laga, som jag gjorde en gång för fyra år sedan när jag levde ett annat liv och var någon annan men ändå samma.

Att lyssna på

p3 Dokumentär: Hotellbranden och den hemliga polisfällan. En dokumentär med så många otroliga berättelser insprängda. Om en hotellbrand och de som kämpade i den (blev helt rörd över hur fint alla hjälpte varandra), om en helt sjuk polisutredning (hur ska jag någonsin kunna tro att en psykospatient har vanföreställningar igen när tydligen allt är möjligt…) och om en brottsling som känner att han helt förtjänade sitt straff. Underbar lyssning!

Jag har just upptäckt podcasten Hundåren, där artister intervjuas om sin väg till där de är idag. Ofta genom just de krångliga tiderna och motgångarna, det där när framgång inte är uppenbar alls. Tycker oerhört mycket om stilen, blir inspirerad kring både mitt skapande och livets kringelikrokar. Gillade till exempel avsnittet med Loreen.

p3 Dokumentär: Una-bombaren – geniet som blev terrorist. För en berättelse om att göra vad som är rätt även om det handlar om att svika någon man älskar, att söka försoning trots att man inte kan respektera någons handlingar. För att jag grät när jag hörde scenen om mammans reaktion när brodern berättade vad han gjort. Hur tydligt det blev att man alltid är en mamma först, att man sätter sitt eget lidande åt sidan för att möta sitt barn. (Lyssna så förstår ni.)

Att läsa:

Det här inlägget hos Julia Eriksson om kärlek och längtan, om att vilja ha kärlek men inte som ett projekt, kanske om att vilja så många saker över huvud taget och att famla en aning. Så välskrivet!

Ida på vartskavi skriver om kärlek som inte är ett enda långt samtal utan något annat. Väckte många tankar. Mina kärlekar har alltid börjat i ändlösa samtal, attraktionen har liksom fötts ur samtalet, och just därför blev det extra intressant. Och självklart finns det något annat också, det som gör att projekt och strategi kanske inte funkar så bra när det gäller kärleken. Det är inte bara en beräknad kompatibilitet, det är som Ida skriver: något klaffar i huden.

Flora Wiström skriver om vad bloggandet kan vara och formulerar det så väl! Det här var ju vad jag trevande försökte uttrycka när jag började hitta vidare i vad jag ville göra av den här bloggen och kallade det för berättande bloggande. Vi är många som skriver den här sortens bloggar nu och ser dem växa, det är så roligt och det finns så mycket bra att läsa därute just nu. (Länka om ni skriver själva!)

Att laga:

Kanske är jag biased av nostalgi. Av att kastas in i andra tider: av hennes ljusblonda hår och hur det glittrade i det sköra marsljuset när hon introducerade mig till att värma den här grytbasen i kastrull och blanda med nykokta snabbmakaroner.
Av hur vi gjorde egen glass genom att mixa frysta hallon med grekisk yoghurt, hur vi sa att hallonen såg ut som små huvuden och att det var psykopatvarning på att mixa dem men mixade dem ändå och fnissade som man bara kan göra när man är tolv.
Hur vi låg i sängen och åt glassen och såg på Melodifesivalen, hur vi promenerade oss genom tidens ändlöshet och talade om förälskelser, hur hon gled ut ur mitt liv men jag fortsatte att gå, och gå, och gå.

Men jag har saknat den här sataysåsen, den är godare än alla andra färdiglagade sataysåser man köper, den är såsigare och inte så grynig, den är krämig och söt och stark. När jag var sexton brukade jag äta den efter träning, i sommarkvällen, sommarnatten. Jag skrev långa utläggningar om sataysåsen till en kille jag brukade chatta med, han skulle bli pappa till mina barn men det visste jag inte då, jag visste bara att om man steker vitkål riktigt mjuk och tillsätter äppelbitar efter en stund och steker dem också och häller på den här grytbasen och blandar med kikärtor och äter med snabbnudlar blir det så gott att hela den hungriga tonårskroppen ryser.

Jag trodde den hade gått ur sortimentet, att den bara blivit en av alla måltider jag minns. Jag har sett de andra grytbaserna från samma märke, men inte den här. Kanske var det bara just i butikerna jag besökte som den saknades. Kanske gick den ur sortimentet och återvände, precis som gamla bekantskaper oväntat kan göra. På Ica i St Per-gallerian i Uppsala finns den i alla fall. Köp en vitkål, köp ett äpple, en tetra kikärtor. Koka snabbnudlarna, stek det andra, häll.
Ät en kväll när ni är ensamma, kanske när ni saknar ert hem, era rötter.
När ni behöver något krämigt, sött och starkt.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i tips-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

familj

fredag.

mars 31, 2023

Det blir fredag eftermiddag och plötsligt händer de, alla sakerna samtidigt:
tre barn hos varsin kompis samtidigt.
att jag för första gången sedan jag började på neurologen i februari lyckas gå från avdelningen tidigt, den tid vi ska sluta på fredagar för att kompensera för de andra, längre dagarna.
att jag inte måste skynda mig hem för att jag är sen. Inget dåligt samvete, ingen känsla av att springa en omöjlig kapplöpning.
att mitt hus står tomt, att det väntar på mig med tystnad.

Efter jobbet går jag genom staden som jag gick genom den förra gången jag bodde i den, när jag var femton, sexton, sjutton, när jag snart skulle flytta därifrån och inte komma tillbaka på tolv år. Utan riktning, men med längtan. Ingenting och allt hade kunnat hända här. Vad som helst som är resten av mitt liv börjar här.

Timmarna är mjukare för att de kom till mig utan att jag bad om dem.
Jag har inte gjort några planer, jag behöver inte göra några. För gångerna jag har planer har jag personer som kan hjälpa mig med barnen.
Det är planlösheten jag saknar.

Att ha tid som inte är lånad, utan ägd.

Således: genom solen och snön, förbi uteserveringarna där vårlängtande människors högljudda samtal brölar som om det vore en revolution fast det bara är en jakt på en årstid som de tycker kommer för sent. (Jag saknar den inte, jag önskar att det skulle vara snöstorm för alltid.) Ett planlöst traskande. Steg efter steg av ensamhet.

Jag köper middag för en person i en närbutik på stan som är dyr som närbutiker på stan är. Det är ändå så lite mat, det kostar inget mot vad det brukar.
Åker hem och tar fram de minsta kastrullerna, de jag aldrig använder.
Att laga bara en portion känns som att möblera ett dockskåp. Allt blir finare i miniatyr.

Jag älskar våra dagar, och jag njuter av mina timmar.
Båda får plats, båda är sidor av en viss sorts liv.
Det som blev mitt, det där vad som helst väntar, kanske ska man inte kämpa för hårt mot det som kommer.
Kanske ska man förvalta det man får.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.