Juni var en inbromsning. Jag är van vid att spurta och tvärbromsa, rakt in i kaklet, stanna med näsan centimeter från väggen. Men uppvärmning, nedvarvning, mjuka rörelser, kanske är det värt att prova.
Fanns det något att berätta om juni?

Jovisst, det finns alltid något att berätta. Det är en vanlig missuppfattning om skrivandet, att det inte skulle bli av för att det saknas historier.
Berättelserna finns överallt. Konsten är att fånga upp dem, vaska fram guldet ur gruset, putsa det tills det syns.
Ibland har jag inte tillgång till det, och det blir bara småsten av alltihop.

Juni, det är ett barnkalas.
Om man ska ha barnkalas ska man ha en Storasyster i familjen. Hennes ögon stora och lysande när vi handlar tillsammans tidig morgon, bara hon och jag. Hon vet hur man ska ordna godispåsarna, dukningen, lekarna. Hon har iakttagit alla barnkalas hon någonsin gått på och på det storasysterliga sättet har hon sett vad föräldrarna gör, inte bara barnen. Hon vet hur ett liv med ungar ska ordnas så att barn och vuxna är nöjda.

Jag betraktar henne medan hon packar engångsmuggar och serpentiner i korgen på Willys och tänker på hur hon har alla de egenskaper jag tror mig sakna. Det som är svårt att förklara, när folk uttrycker beundran för mig, allt jag åstadkommit: utbildningen, skrivandet, språkstudierna, vad det nu kan vara.
Det finns annat som är viktigare, brukar jag tänka. Som är så självklart för er att ni inte ens tror att det är en grej. Ni minns var ni lagt era vantar, ni kommer i tid till bussen, ni lyssnar när någon ger instruktioner, ni går inte vilse på välkända platser.

I vår familj finns alla sorter: de som förlorar sig i de väldiga tankarna, de som befinner sig precis där de är.
Det finns plats. För alla sorter.

Juni, en inbromsning, men också pulsar av fokuserad intensitet.
Kvällarna när jag skriver mitt program för Ålands radio, när jag matar text för första gången på ett och ett halvt år.
Det är som när folk börjar springa efter att ångest gjort dem rädda för pulsstegringen. Det är inte farligt att hjärtat slår när man dundrar fram i backarna, ändå skriker hjärnan att man ska vara vaksam.

Mina projekt har ofta rört sig på gränsen till vad som borde vara möjligt. Hur ska man hinna skapa något på så kort tid. Hur ska man klara något så komplext, hur ska man kunna gapa efter mycket utan att mista hela stycket. Ibland undrar jag om inte mitt skrivande hade nått en större objektiv framgång vid det här laget om jag inte alltid var tvungen att röra mig precis på gränsen till min förmåga. Hela tiden försökt bemästra något som är en nivå över vad jag egentligen kan ro i hamn.
Men nu, när jag har klarat så många omöjligheter. Mot min vilja, inte för att jag sökte utmaningen utan för att den ramlade över mig.
Det främmande i att utsätta sig för pressen. En vaksamhet inför allt som kan tyckas omöjligt.

I hytten på färjan, att föda fram en text.
Att minnas att det inte är farligt att pressa sig till bristningsgränsen, så länge man vet var den gränsen går.
Att sådant som var förlorat kan födas på nytt.

Hur lite jag förstod att jag hade längtat.

Inbromsningen, ett sista sprakande.
Jag går en sista nattjour. En lördag till en söndag. Sexton timmar psykakut. Ett dolt universum i sommarnatten.
Jag trivs i det här. Som med de flesta extrema upplevelser njuter man inte varje sekund, inte när man famlar efter orden tre på natten och märker att alla ens spår för hur man förklarar något för en patient fungerar mycket sämre nu än under kontorstid, inte när man lagt sig i jourrummet och fått sig en timmes sömn och vaknar om igen för att jourtelefonen ringer, men i det stora hela, jag har längtat efter det och velat det och jag vet att jag kommer att sakna det.

Mitt arbete blir lugnare när vi flyttar hem.
Men en sprakande natt innan lugnet kan få vara min.

Jag såg det här framför mig, när jag gick mina första nätter på akuten i november.
Såg mörkret och stadens ljus från jourrummet i nattens gråa dis, och tänkte på en annan natt som skulle vara den sista.
Hur det skulle vara sommarnatt, hur jag skulle gå ut på taket som finns på samma våning som jourrummet, högst upp i huset. Natten ljus för att den aldrig riktigt mörknar, en grå ton det enda som skvallrar om att det är natt och inte dag. Och så soluppgången över husen, ensam i världen just här, avskild från tiden och det övriga livet.
Jag älskar ett sjukhus om natten, att vara redo för att vad som helst och ingenting kan hända.

Sedan var det morgon, sedan rensade jag ur mitt skåp tryckte ned mina inneskor i ryggsäcken, sedan var ett arbetsår över, sedan åkte jag hem.
Och sov.

Gjorde mig redo för andra berättelser.
Gjorde mig redo för ett annat berättande.

Läs mer:

• Glimtar, maj 2023. redo för krig, redo för kris.
• Glimtar, april 2023. Det finns fortfarande så mycket att se.
• Glimtar, mars 2023. Gott nog.
• Glimtar, november 2022. Natten är ett eget liv.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

Idag är det midsommar. Det är inte så viktigt för oss men kanske för någon annan.
Många tankar har farit genom mitt huvud de senaste veckorna. Jag har haft det lugnare, fast det inte har märkts här. Gamla saker jag brukade älska har fått börja sippra in i mitt liv igen. Jag har tänkt mycket på grönsaker. Jag har hittat nya hemmaträningspass jag älskar. Och jag har skrivit text, med intensitet, skickat in noveller till två tävlingar. Jag dansade på deadline och jag ser dem inte som vinnare. Men jag skrev dem. Jag skapade världar igen.
Det finns något, på andra sidan av något annat, som väntar mig.

När jag skulle in och skriva här imorse var jag utestängd från bloggen. Jag hade glömt att ordna med en sak i det tekniska, bakom kulisserna. Under några panikslagna minuter trodde jag att jag lyckats hamna i en loop där jag inte skulle kunna uppdatera det jag behövde för att jag inte kunde logga in och uppdatera det jag behövde. Jag såg hela bloggen försvinna framför mig, att den skulle ligga som en död relik man inte kan besöka. Mest saknade jag kontakten med alla som läser, under den där paniken. Inte alla inläggen, inte alla texter, inte alla foton, för det här är inte en minnesbank för mitt liv. Berättelsen om mitt liv är mycket större än den här bloggen, det finns såklart massor av minnen och händelser och upplevelser som jag delar med vänner och familj som inte syns här. Allra viktigast är dessutom minnena jag har i huvudet. De hade inte försvunnit.

Men att få dela text och tankar i ett litet eget universum. Att få bygga ett hörn av världen och internet som skiljer sig från andra hörn. Att få skriva text och låta den få fullbordas i läsaren och att få responsen på det. Sorgen när jag trodde att det gått förlorat berättade för mig hur viktigt det är.

Sedan löste jag problemet och kände mig som ett geni, som jag alltid gör när jag ordnar allt med bloggen som inte bara är texten, skrivandet.
Gjorde mig en kopp kaffe och satte mig och svarade på kommentarerna som trillat in de senaste veckorna. Tvåvägskommunikationen  som betyder så mycket, som jag inte ska ta för given.

Trevlig midsommar hörrni, hur den än ser ut. I helgen går jag ett nattpass på psykakuten och det är det sista jag gör på jobbet i Uppsala, man ska väl gå out with a bang. Sedan ska jag inte jobba igen förrän det blir höst.
Men mer om det en annan dag.

Läs mer:

Två inlägg om att inte fira som andra, eller alls:

• Dopparedagen.
• Måste inte. 

Den sista maj gick jag från min sista dag på neurologen efter att ha tjänstgjort där i fyra månader, som en del av min specialisering.
Det var, på det yrkesmässiga planet, det svåraste jag gjort under mitt Sverigeår.
Det var så länge sedan jag jobbade med somatiken (det kroppsliga, det som inte är psykiatrin). Ännu längre sedan jag jobbade med något sådant på ett så stort sjukhus.
Rutinerna var så komplexa, systemet så enormt, jag var så liten, sjukdomarna så svåra.
Jag var så trött.

Vintern blev vår, jag dikterade epikriser, tänkte på slangar i olika delar av kroppen, försökte förstå vem man ringer med sin fråga på ett sjukhus där man inte känner alla specialister med namn och har pratat med dem i lunchmatsalen, på ett sjukhus där det finns en nischad specialistkonsult för varje liten fråga.

Vintern blev vår, om kvällarna lyssnade jag på podcasts om MS och epilepsi medan jag låg bredvid ett oroligt barn som inte kunde somna utan att ha mig tätt intill. Jag hade barnvakt och satt på Kafferummet Storken och drack champagnete och läste om Parkinsonfarmakologi. Jag var alltid för sen hem, vi levde på halvfabrikat.

Våren blev sommar, jag gjorde lumbalpunktioner och gick från att gå hem och gråta för att jag var så värdelös till att njuta av det, det meditativa medan man riktar sig rätt med nålen, samtalen som uppstår medan man samlar in ryggmärgsvätska.
Våren blev sommar och jag räknade ned, dag efter dag närmare ett liv med mer luft i systemet och lägre anspänning, våren blev sommar och jag räknade ned samtidigt som jag aldrig ville gå därifrån.

Det var vidrigt och utsökt stimulerande på samma gång att göra saker som intresserade mig så mycket, som jag var så dålig på, under så ogynnsamma förutsättningar.
Det var eggande att känna sig underlägsen kunskapsmässigt och driva sig till förbättring.

Jag gick genom kulverten om morgonen och lyssnade på Rave i mitt garage i den uppspeedade versionen för att alltid öka på takten eftersom mitt omklädningsrum låg i psykiatrihuset och neurologen i andra änden av sjukhuset, och för att jag alltid hade bråttom.
Och där, med stegen i dubbeltakt, kunde jag känna något svindlande fladdra förbi, alla alternativa liv som passerade i revy förbi mig.

I ett annat liv hade jag inte haft några barn, börjat plugga senare i livet när jag fått erfarenhet nog att förstå att ingen kan alla saker från början, att det är okej att nöta och nöta och nöta för att nå fram. Jag kanske hade gjort något mer praktiskt än psykiatrin. Jag kanske hade blivit anestesiolog. Jag kanske helt enkelt hade bytt liv med Sardellen.

Men nu var detta mitt liv, som det blev och inget annat. Och vintern blev sommar, och i slutändan var det kanske som i Sex and the city när Samantha bryter upp med hotellmogulen Richard som varit otrogen och kan vara det igen och hon säger sitt I love you too Richard, but I love me more.
Jag älskar dig somatiken på storsjukhuset, men jag älskar mitt liv mer.

Jag älskade att vara i somatiken igen, jag älskade det tunga och kroppsligt sjuka, jag älskade neurologin och hur det var att få hänge sig åt fascinationen för hjärnan som drog mig till psykiatrin men med ett helt annat sjukdomspanorama. Jag älskade logiken och systemet och jag älskade att lära mig så mycket nytt och jag älskade av att uppslukas av mitt jobb. Jag kunde se framför mig hur jag i ett annat liv hade kunnat gå in i mitt jobb och fastna där.

Men jag älskade också mitt andra liv, det jag hade satt på paus, det som varit på paus kanske ända sedan jag kom till Sverige men som saknades än mer under dessa fyra månader.
Jag älskade cykelturerna, långpromenaderna, jag älskade böckerna och stränderna, jag älskade att ha tiden och orken att skriva om kvällarna, vid köksbordet. Jag älskade att sitta i mitt mottagningsrum på Åland och se årstiderna växla över Svibyviken och veta att mitt yrkesliv präglades av frihet under ansvar. Att jag hade så stort inflytande på mitt schema, mina ledigheter, min övertid, min komptid, min mottagning.

Kanske ses vi igen somatiken, i en annan framtid, i ett annat liv.
Är det något jag lärt mig är det att livet är långt, för den som får leva.
Men det finns inga garantier för att man får det, man får kasta sig in i det viktigaste först.

Så sedan gick jag ut från min sista dag på neurologen, ut i sommarkvällen, åkte hem från sjukhuset och satte mig och skrev ett sommarprat.
Jag skrev febrilt på sättet jag inte gjort sedan sist jag skrev på en roman. Jag hade en hjärna som drömde om vila men jag hade en vilja som visste vad jag ville åstadkomma.

Det blev en arbetsseger. Inspirationen pyrde inte under huden, men jag matade framåt tills jag kom dit jag ville.
Jag stod i hytten på båten och läste det, på väg till Åland. Jag hade timer för att kontrollera att längden blev rätt. Jag satt i natten, vid mitt köksbord, och gjorde det allra sista.
Min en och en halv timme i studion, att få sitta och lyssna på låtarna jag valt i bra hörlurar, att få blunda och hitta känslan inför nästa text jag skulle läsa in, var värt varje svettig minut av att skriva.

Sedan kände urladdningen av tusen spurter ske i mig. Jag hade timmar kvar tills färjan skulle gå. Jag gick, och gick, och gick på den här ön som jag ska tillbaka till i augusti.
Där fanns platser fulla av minnen och gamla tider men där fanns också skogsstigar jag aldrig rört mig på förut.

Jag kände mig yrvaken som man gör av att göra och färdas mycket under kort tid. Långsamt traskade jag ur mig en trötthet, långsamt traskade jag in i ett annat lugn.
Nu var det gjort. Nu var allting gjort, det stora som skulle göras.

Och det snuddade vid mig att jag skulle kunna skapa igen, på det intensiva fokuserade sättet, att jags kulle kunna sätta upp en plan och följa den, att det fanns en tillvaro då så mycket tid handlade om att foga kapitel till kapitel och bygga en värld, att det var en dörr som inte var fullständigt stängd, att det fanns olika grader, att det finns olika sätt att leva i sitt skrivande.
Att det finns val.
Att valen hade börjat återvända till mig.

Sedan åkte jag färjan hem, drack Pepsi max och åt böngryta, satte mig och skrev med utsikt över havet, som så många gånger förr.

Åkte hem och gick på skolavslutning.
Mina små och stora barn, doften av syren.
Nu väntar några veckors placering på ECT-enheten, en lugnare placering för mig.
Och sedan breder den ut sig framför mig, som havet mitt i resan om man går ut på däck, öppet och ändlöst: en lång och sällsam sommar.
Det här var bara upptakten.

Läs mer:

• vad jag jobbar med. våren 2023.
• Spurten. ”Det viktiga är inte att undvika konflikterna, utan att unna sig försoningen.”
• Uppsala. Vad som tog oss hit.
• Upptakten. ”Och sedan – äntligen! – var det sommarlov.”

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

Hej. Jag sitter på en båt på väg hem från Åland, eller kanske snarare på väg från ett hem till ett annat. I augusti flyttar vi tillbaka, som planerat, men det blir då. Nu åkte jag över för att jag skulle spela in ett sommarprat imorse. Åh, vad jag skulle kunna prata om det där sommarpratet!
Som vanligt var jag naiv med min uppskattning av hur lång tid något kan tänkas ta att skriva, och därför har jag jobbat som ett litet djur med det här den sista veckan, ända in i det sista. Men så blev det också vad jag ville skapa. Jag kan inte säga att det blev perfekt, men det blev en användning av formatet som var det jag fick som vision när jag först fick frågan, det blev något som kändes meningsfullt och intressant att göra.

6 juli sänds det, och sedan finns det att lyssna på online och sånt. Jag länkar när det händer. Här är i alla fall låtarna jag valde.
Men nu, mör och mosig i huvudet av att ha skrivit så intensivt och ha rest så kondenserat, tänkte jag sätta mig och svara på några av era frågor. Eftersom jag är så mosig väljer vi ut de som inte kräver någon stor skärpa och avancerad analys, okej? Det här är inte tid för de stora tankarna.

Favoritmaträtt i vardagen? Alltså som fungerar för barnen, lättlagad osv.

Jag brukade älska med att hålla på med maten i vår familj. Det var så jag alltid kunde komma på rätt spår när det kändes som att hela vardagen var på väg att falla samman: jag satte mig ned och gjorde en matplanering. Ni som läst länge kanske minns inlägg som det här gamla inlägget om vår vardagsmat då, där jag dessutom visade det utmärkta tipset att servera saker i tekoppar om alla skålarna var i disken (varför köpte jag inte bara fler skålar på loppis?). Då var det mycket hemlagat, mycket baljväxter, mycket hålla budgeten nere.
Om oron härjade i kroppen kunde jag alltid baka ett bröd, koka bönor.
På den tiden tyckte jag i ärlighetens namn inte att det var så viktigt att barnen alltid gillade maten. Jag såg det mer som att de fick prova många olika sorters mat och oftast fanns något de kunde äta, eller så fanns lite småplock i skålar vid sidan av med typ mandlar, ärtor, kikärtor.
Men i höstas tappade jag aptiten, det var när allt var så tungt och svårt, och även om jag numera äter helt normalt när det gäller portionerna så har jag inte kommit tillbaka till att kunna äta precis vad som helst.

Det gör att jag inte är så sugen på att laga mat som det finns risk att ingen gillar och jag måste äta upp. Så just nu är det väldigt säkra kort och mycket halvfabrikat: köttfärssås, fiskpinnar, köttbullar, sånt. Annars gillar jag att koka pasta och servera olika tillbehör där man får plocka själv vad man vill ha. Mycket low effort och snällt mot en trött mamma.
Tanken är att det här är en tillfällig tid, och ibland är det sådana tider, och man får göra det som fungerar.

Det här var knappt svar på frågan, men kanske blev det svar på en annan fråga som inte ens var ställd, men är inte det den moderna frågestundens själva essens.

Tror du att det skulle gå att skriva något bra om läkar-livet? Bra alltså som i roman?
Ja, det tror jag nog! Man skulle få bestämma sig för om berättelsens huvudkonflikt skulle ha med läkarlivet att göra eller om det skulle finnas i bakgrunden medan huvudproblemet handlar om något helt annat. Vårdmiljön är utmärkt för att ha en massa som händer i bakgrunden medan karaktärer interagerar med varandra, tänker jag, det som Elizabeth George kallare MATH (method to avoid talking heads) i sin bok om skrivande.

Jag har skrivit på skönlitterära saker där läkargrejen fladdrar förbi, men ingen har blivit bra. Skrev enormt många tusen ord, vid två olika tillfällen i två olika utkast, på en roman som handlade om en manlig läkarstudent och skulle följa honom genom läkarutbildningen. Tanken var att läkarstudierna fanns i bakgrunden, en källa till miljöer och små konflikter, medan huvudberättelsen handlade om hans olyckliga förälskelse och sedermera märkliga relation fylld av psykologiska spel med en kvinna som var betydligt äldre än han. Det var typ Karolina Ramqvists Alltings början men istället för 90-talsklubbande i Stockholms innerstad var det läkarutbildning och Umeå och 10-tal som var fonden för den stora omvälvande kärleken som stal omgången.

Scenerna relaterade till utbildning och sjukvård var helt okej (eller nja okej knappt det, men det fanns tre roliga observationer i alla fall), men tyvärr var exakt allt annat jättedåligt. Det största problemet var att ingen av huvudpersonerna hade någon intressant personlighet, intressanta drivkrafter, begripliga motiv för varför de agerade som de gjorde eller över huvud taget NÅGONTING som gjorde att man skulle vilja läsa om de här människorna. Efter cirka tre sidor kände man ”Vem bryr sig?” och det var ju tråkigt när tanken var att det skulle bli ett mastodontverk.
Tyvärr tog det 50 000 ord att inse det som vem som helst kunde se.

Om du hade en helt barnfri ledig dag till ditt förfogande, vad skulle du hitta på?
Det händer faktiskt inte så sällan som man kan tro, tack vare att mina barn har både en farmor och farfar och en mormor och morfar som gör stordåd.
Ibland använder jag en sådan dag åt att joura på psykakuten, andra gånger att träffa vänner.
Men just nu, om en sådan dag bara dök upp, lite oväntat, så hade jag ägnat den åt detta: att gå mycket långt i naturen, att äta kapris ur burken på sked, äta brieost med hjortronsylt till middag medan jag såg på teveserier. Typ en sådan här dag hade jag velat ha.

Nu har jag inte ett enda vettigt ord till att säga, och knappt ett ovettigt ord heller.
over and out.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.