familj

Ett dött gammalt äktenskap

juli 24, 2023

Jag åkte till Stockholm och träffade Sardellen.
Solen tung. Asfalten doftande av hetta. Kokosgelaton ett himmelrike.
Samtalet om kreativitet en omruskning, en väckning, av en slumrande längtan.
Tåget hem: försenat. Jag stod vid spåret som luktade spenatstuvning som metalldoften av järnväg kan göra och kände mig uppfylld av idéerna och livets formbarhet, oförutsägbarhet, ett slags kapris-geist, om man så vill. Sedan greps jag av det reaktiva dåliga samvetet: vem är jag att kasta mig in i mitt vuxna liv och lämna mina barn vind för våg, vem är jag att roa mig för roandets skull, vem är jag att ha en dag som rör sig flytande och konturlöst som en sommar som aldrig tar slut.

Jag kom hem till barn som redan varit hemma en timme, som barn kan vara när de är stora.
”NU ÄR JAG ÄNTLIGEN HEMMA, FÖRLÅT ATT JAG BLEV SEN”, flåsade jag när jag öppnade dörren.
”Okej, hej.”, sa Lilla Gubben eftersom han är den enda artig nog att hälsa. De andra såg ned på sina rit-appar, lyssnade på sin ljudbok, levde sitt lilla liv som var ganska ointresserat av mig.
”Jag träffade en kompis idag”, sa jag.
De såg upp.
”Känner jag den?”, sa Habanero.
”Har den barn i vår ålder?”, frågade Storasystern.
”Nej”, sa jag. De såg ner igen.
Jag gick in i köket och började laga middag.
I huvudet byggde jag idéer och imperier. De hade ingen aning.

*

Jag åkte till Nordnorge och gick upp på fjälltoppar. Långt ovan polcirkeln blir natten aldrig mörk. Midnattssol över hav så intensivt blått att det ser ut som reklambilderna för en Karibiensemester. Vägarna smala och kurviga, att behöva köra åt sidan för att mötas. Bilradion tappar täckningen. Tunnlar genom berg. I butiken säljer de valbiff. Lugnet i kroppen som kommer när man når toppen, vad skulle hända med en om man började varje dag med att traska uppför. Hveteboller. Doften av dimma. Sitta uppflugen på klippblock bland molnen.
Dagen, kvällen, natten: ett evigt ljus.

Jag kom hem till mina barn som varit hos sin mormor och morfar.
”Hade du en bra semester?”, frågade de.
”Ja”, sa jag, ”jag gick i berg.”
De såg medlidsamt på mig – det blev så tydligt för dem att vuxna människor inte vet hur man har roligt.
Sedan började de berätta, hastigt så att replikerna snubblade över varandra, om det verkligt viktiga. De berättade om SIN semester, hos mormor och morfar. Som om hela syftet med dagarna där var deras välbehag, som om min resa var en bisak jag roade mig med för att fördriva tid medan de levde lyxliv.
Och jag njöt.

*

Förälderns relation till barnens äventyr är som en nyförälskelse. Varje detalj en skatt att spara.
Barnens relation till förälderns äventyr är som ett dött gammalt äktenskap, den sorten som övergår i att man är två vänner med gemensam ekonomi. Ett ytligt, vänligt intresse – men man slutar lyssna på svaret så fort man ställt frågan. Föräldern ska vara den gamla möbeln i hörnet man aldrig tänker på när man möblerar om, basvaran i skafferiet man aldrig kommer ihåg att handla för det finns ju alltid hemma.

Låt mig vara krossade tomater! Låt mig vara knäckebröd, röda linser, ett paket med havregryn.
Låt mig vara självklarheten, konstanten, det som står stilla när mina ungar sparkar sig fria och kastar sig ut i världen, låt mig vara stranden man simmar tillbaka till när vattnet blir för djupt.

Mina små, som redan fått vara med om alldeles för mycket i livet.
Allt jag vill är att få vara så tagen för given att de inte tror att något jag gör är särskilt spännande.
Berättelserna om äventyren kan jag spara.
Det finns andra som kan lyssna på dem.

Läs mer:

  • Folket. De är folket, jag är presidenten.
  • Lilla doktorn. Patient, händer det att du jobbar på natten?

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

 

 

 

Mat

Kapriskonceptet

juli 13, 2023

Jag läste en text om kärlek som kommer när man inte behöver den. (Åtminstone inte för något annat än kärlekens skull.)
När man inte är en fladdrande tonåring eller strax över tjugo i jakt på en bekräftelse på att någon någonsin kan älska en.
När man inte är en bultande biologisk klocka som behöver befruktningen mer än passionen, som vill bygga något av sig självt innan det är för sent.
När man inte behöver en andra inkomst i hushållet, en familjeförsörjare, en som avsätter till pensionen medan man själv jobbar deltid.
När man inte behöver någonting alls mer, när man är vuxen, när man är tillräcklig.

Eller var det en text jag läste, var läste jag den texten? Var det en roman eller var det en dagbokssamling, var det en romanidé jag började på och förkastade, var det ett radioprogram.
Jag har varit så trött, ord har susat in och ut ur min hjärna och jag har inte sorterat dem. Kanske kommer det en dag när jag placerar dem i rätt lådor igen, minns var tankarna föddes som jag en gång brukade minnas. Kanske är det inte så viktigt.
Men jag minns essensen, den spröda kärleken när allt annat redan finns, hur den kan golva en just för att den är mer än vad man någonsin bad om eller krävde av livet, och jag minns hur den fick mig att tänka på kapris.

Kapris kom in i mitt liv som en kärlek i mogen ålder.
Kapris kom in mitt liv när jag redan hade allt jag behövde.

Det fanns en tid när jag var mycket kräsen med mat. När jag växte upp var jag inte välkomnande mot nya smaker.
Jag började träna mig själv för att vidga min smakrepertoar. En beslutsam frenesi för att börja äta bönor, avocado, rödbetor. Till slut var det enda jag inte kunde äta tonfisk och paprika. Sedan närmade jag mig även paprikan. Året jag fyllde trettio började jag knapra på den, tog mig an den försiktigt med successivt eskalerande svårighetsgrader som en äkta KBT-exponering. Påmindes om att smaker man en gång avskytt inte måste avskys för alltid.
Man går inte genom livet oförändrad, färdigstöpt.

Det fanns en tid när jag var mycket noga med mat.
Jag visste energiinnehåll och fördelning mellan makronutrienterna, jag jagade antioxidanter och polyfenoler. Jag hade en tanke om att mina rätta val skulle ta mig någonstans, att jag en dag skulle vakna upp och se mig i spegeln och se hur mycket renare och friskare jag såg ut än andra människor och förstå att det var för att jag hade skyddat mig själv från att förfalla.
Det var när jag var mycket ung, innan jag visste något om förfall – det var när jag var mycket ung, och visste mycket lite om vad som kan påverka ett liv utöver ens egna val.

Men när kaprisen kom in i mitt liv var jag inte längre kräsen, och jag var inte längre noga.
Jag började inte äta den för att vidga mina vyer, jag började inte äta den för att polyfenolerna skulle ge mig evigt liv.
Jag mötte den i en sallad och plötsligt, som när man ser en gammal bekant framför sig i ett nytt ljus, förstod jag att här fanns en kärlek jag inte behövde.
Och just därför kunde jag njuta av den, av ingen annan orsak än för njutningens skull.

Kaprisen, en vuxen kärlek, med smaker med en komplexitet som det unga sinnet kanske inte förmår uppskatta.
Kaprisen, inte för alla, och just därför för mig.
Kaprisen, i en liten skål som snacks medan jag lagade mat. Kaprisen, i min gräddiga pasta. Kaprisen, i tomatsåsen och potatissalladen och som topping till min linsgryta, kaprisen som udden när smaken var för fadd.

Detta märkliga lilla liv, tänkte jag. När jag satt och sög på lite kapris, i trädgården i junikvällen, julikvällen. Betraktade solnedgångar i cerise efter att barnen somnat. Tänkte på hur jag skulle fritera kapris när jag var tillbaka i mitt eget kök på Åland och inte rädd för att smutsa ned för mycket, för oåterkalleligt. Drömde om romaner jag ville skriva och kaprisrecept jag skulle testa och kvällen doftade ljummet och oberättade berättelser rörde sig i den kreativa delen av mitt sinne som de silverskimrande tanketrådarna i ett minnessåll i Harry Potter. Detta märkliga lilla liv, tänkte jag, sög på min kapris och sökte ord för att beskriva smaken, fann dem inte.
Detta märkliga liv.
Så lite man vet om vad som ska möta en i nästa tugga. 

Läs mer:

  • Måltiden. tomatsoppan, så mild och så god.
  • Långfredagen. Upplösningen, på en väldigt lång berättelse.
  • Febrar.  Jag var olyckligt kär, det var en livsstil.

Alla mina inlägg om mat hittar du här och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

att skriva

ett sommarprat i Ålands radio.

juli 6, 2023

Idag sänds mitt sommarprat i Ålands radio.
Det handlar om sorg (och om glädje).
Om tid och liv och detaljer som läker.

Det var ett oerhört spännande format att skriva i. Ett helt nytt slags skrivande och samtidigt alldeles välbekant. Här har ni det!

 

Hoppas att det ska ge er något, och sprid det gärna vidare om det gör det.

Vi hörs en annan dag.

P.S Här finns en spellista med musiken:

familj

Räcka till

juli 5, 2023

Min vän, som inte har barn, sa: det verkar som att din semester är mer ett jobb än ditt jobb.
Och ibland är det väl så. Det är en spaning som upprepats gång på gång i krönikor i mammatidningar: ledighet med barn är att byta sysselsättning, men inte nödvändigtvis en avkoppling. Framförallt inte när dagarna är många och långa och man gör det ensam. Det är som att jobba jourpass utan att det går på någon annan vid nästa skift. Jag är måltidsplaneringen och utflyktsordnaren, jag är fredsförhandlaren. Jag är rytmen, jag är konstanten. Jag är början-mitten-slutet och ramverket för hela berättelsen.
Och samtidigt rör jag mig i periferin: jag är inte huvudpersonen.

Jag är så tacksam för våra somrar. Att journätter och övertid kan bli ledig tid utöver semesterdagarna. Att jag inte vänder på kronorna, att jag har råd med kioskglassen och lägerdagarna. Att jag har fått en frihet i att ordna vår tillvaro som alla inte har tillgång till.
Men det är säregna dagar.
Det är möjligt att vara tacksam över dem, och samtidigt utmattas av dem.

Igår drabbade det mig, jag var väl trött.
Jag satt på en köksstol och stirrade på middagsdisken och tänkte: det här är ett vansinnesuppdrag, och ett omöjligt sådant.
Att vara förälder, den enda.
Att göra något som är så riggat för att man ska vara fundamentalt otillräcklig.

Men sedan blev det sen kväll, sedan somnade de. Mina barn, som är ganska stora. Mina barn, som är så mycket lättare att ha ensamma somrar med nu än för några år sedan. Mina barn som kan laga snabbnudlar och pizzakit själva, som en gång hade pizzan klar i ugnen åt oss när jag kom hem från ett jympapass på Friskis&Svettis. Mina barn som tömmer diskmaskiner, sorterar sin tvätt.

Mina barn, som det går bra för. Som gör sådant som barn ska göra. Som leker med kompisar, blir arga på sin mamma, träffar mormor och morfar, farmor och farfar, kusiner och morbror och moster och faster. Som har skrubbsår och myggbett och smutsränder i ansiktet och barr i håret.
Som vet att det finns måltider och läggtider, som vet att det finns en vuxen som alltid kommer att sätta ramarna så att de kan försöka tänja gränserna.

Jag städade köket, för det behövdes, men sedan beslutade jag mig för att åtminstone den sista halvtimmen av den här dagen skulle vara bara min.
Någonting som fylldes av det helt onödiga och därför alldeles nödvändiga.
Och den halvtimmen, min halvtimme med choklad och tv-serier vid midnatt i juli. Den var en lika renande omstart som en dusch. Så många gånger har jag blivit överraskad av hur tio minuter med varmt vatten och schampo i håret kan skrubba fram en ny värld när man träder ut i badrummets imma, så många gånger har jag blivit förvånad över hur en halvtimme av att bara få vara sin egen kan förvandla en till något nytt, något starkt.

Och sedan sov jag, länge, och jag vaknade med en klarhet.
Det som tar den största kraften av mig är inte görandet, det är ifrågasättandet.
Nu ska jag göra vad som behöver göras, tänkte jag.
Jag kommer att veta vad det är, tänkte jag.
Trots allt har jag ju vetat så många gånger förut.

Och jag steg upp och lagade frukostgröten som alla andra dagar. Rotade fram leksaker som barnen inte lekt med på länge, strödde ut dem så att det skulle kunna återupptäckas som bot på sommarlovsuttråkningen. Gjorde en kopp te (jordgubb-guava, en favorit de senaste femton åren) och satte mig i trädgården och började skriva listor över vad som ska göras innan vi flyttar tillbaka.

Och när syskonfighter sedan bröt mitt fokus blundade jag, drog djupa andetag, och drömde om midnattschokladens sötma och julinattens tystnad.
Och visste att jag kommer att räcka till.
Att jag kommer att se till att räcka länge.

Läs mer:

  • Ultravardag. Allt detta bär vi med oss i resten av våra liv.
  • Fredag. Älska dagar och njuta av timmar.
  • Folket. De är folket, jag är presidenten.

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

 

att skriva

frågor & svar, del 2.

juli 3, 2023

Hej. Jag sitter på Konditori Fågelsången när jag skriver det här. Jag dricker chai latte och det känns som alla timmar jag tillbringade på caféer i den här stan när jag var femton, sexton, sjutton.
Jag har barnvakt men inte för att göra något särskilt. Jag har lärt mig det genom åren – att planera in ett par timmar med barnvakt här och där utan att några speciella planer väntar.
Jag behöver tid som bara är luft och möjlighet. Extra viktigt är det om man ska ägna sina dagar åt att försöka flyttpacka samtidigt som man tar hand om lagom sommarlovsuttråkade barn medan regnet öser ned utanför fönstret.

Ni ställde frågor.
Jag ska svara på några av dem. Idag handlar det om skrivande.

Hur tidigt förstod du att du skrivandet var din grej?
Jag har alltid, alltid skrivit. Jag skrev innan jag ens kunde skriva. Jag hittade några papper från när jag hade något utvecklingssamtal på dagis. Det stod att Ulrika tycker om att rita, men framförallt att berätta långa berättelser om vad som sker i bilden.
Som barn tyckte jag om att leka som om jag läste en berättelse högt. Jag satt med barbiedockorna eller playmobilgubbarna i handen och berättade historier för mig själv, samma berättelser om igen med olika varianter. Med miljöbeskrivningar och fullständiga meningar: Det var en mörk och regnig dag. Hon hade mycket bråttom.
Lekarna med andra var aldrig lika tillfredsställande. Jag förstod ju att de inte kunde lekas på samma sätt, att det var det sociala gemensamma upptäckandet som var själva poängen och inte berättelsen. Men jag längtade tillbaka till texten.

Vad är dina tankar kring etiketterna bra och dåligt när det kommer till skrivande?
Tänker att det finns teknik och talang när det gäller skrivande och att uttrycka sig. Precis som det finns när det gäller måleri, eller musik. Att det finns de som har större naturlig fallenhet för att uttrycka sig på ett sätt som tilltalar eller engagerar andra. Eller som är särskilt duktiga på att se hur de ska disponera en berättelse för att den ska bli spännande. Och att det finns tekniker man kan använda för att bli ”bättre” i bemärkelsen att beröra fler med sina texter.

Men det finns många sätt att nå någon med text, och man möter texter i olika skeenden i livet. En text kan drabba en, inte för att det var den perfekta texten, utan för att man mötte den vid just den perfekta tidpunkten.

När det gäller ”fint” och ”fult” skrivande som i att skriva mer litterärt och prisvinnande eller spännande bestseller-aktigt är jag imponerad av skickliga författare i alla genres. Mitt skönlitterära skrivande har ofta varit ganska litterärt, medan jag önskat att jag kunde skriva något alldeles folkligt och vanligt. Genom åren har jag ju fått en del personliga refuseringar från förlag, och vissa saker man skrivit till mig då dröjer sig kvar. En av dem var att de såg något i mina texter som kunde vara en kombination av det litterära och det som når ut, att jag skrev något som liksom trots sin krumbuktighet skulle kunna nå brett.
Sen nådde ju inte den boken hela vägen ändå eftersom de inte ville ge ut den, jag vet inte hur mycket man ska ge för de orden. Men det var något av det finaste jag kunde tänka mig: att få skriva säreget, men inte vara krånglig.

Hur mycket av din identitet sitter i ditt skrivande samt i läkaryrket?
Det har alltid, alltid varit skrivandet som kom först. Men det här sista året har det öppnats en dörr. Jag har kunnat känna att läkaryrket skulle räcka till. Att det finns en tidslinje där det är mitt självförverkligande och min plats. Det är svårt att skriva om (även om jag försökt) för själva grundpremissen känns så självupptagen och världsfrånvänd. Att basunera ut: jag kan vara nöjd med att bara ägna mig åt min höginkomsttagarhögskoleutbildning och inte också ägna mig åt ett kreativt skrivande på professionell nivå! Stoppa pressarna!
Det finns liksom folk med riktiga dilemman, det existerar verkligt komplicerade livsbeslut.
Men ändå har den där dörren kunnat kännas som en lättnad.
Man måste inte göra något, även om man alltid har gjort det.

Hur orkar du fortsätta när andra skulle ha slutat? Hur vet du liksom att det är rätt? Att det är värt det?
För att det varit som en stor kärlek, en självklar och livsavgörande. För att det varit lika självklart för mig som vardagsliv och att duka undan disken efter maten tycks vara för andra människor. Man öppnar ett dokument, man spånar på några scener, man bygger berättelser.
För att jag inte har kunnat sluta, trots att jag så många gånger bestämt mig för att försöka.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat!

sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, juni 2023

juli 1, 2023

Juni var en inbromsning. Jag är van vid att spurta och tvärbromsa, rakt in i kaklet, stanna med näsan centimeter från väggen. Men uppvärmning, nedvarvning, mjuka rörelser, kanske är det värt att prova.
Fanns det något att berätta om juni?

Jovisst, det finns alltid något att berätta. Det är en vanlig missuppfattning om skrivandet, att det inte skulle bli av för att det saknas historier.
Berättelserna finns överallt. Konsten är att fånga upp dem, vaska fram guldet ur gruset, putsa det tills det syns.
Ibland har jag inte tillgång till det, och det blir bara småsten av alltihop.

Juni, det är ett barnkalas.
Om man ska ha barnkalas ska man ha en Storasyster i familjen. Hennes ögon stora och lysande när vi handlar tillsammans tidig morgon, bara hon och jag. Hon vet hur man ska ordna godispåsarna, dukningen, lekarna. Hon har iakttagit alla barnkalas hon någonsin gått på och på det storasysterliga sättet har hon sett vad föräldrarna gör, inte bara barnen. Hon vet hur ett liv med ungar ska ordnas så att barn och vuxna är nöjda.

Jag betraktar henne medan hon packar engångsmuggar och serpentiner i korgen på Willys och tänker på hur hon har alla de egenskaper jag tror mig sakna. Det som är svårt att förklara, när folk uttrycker beundran för mig, allt jag åstadkommit: utbildningen, skrivandet, språkstudierna, vad det nu kan vara.
Det finns annat som är viktigare, brukar jag tänka. Som är så självklart för er att ni inte ens tror att det är en grej. Ni minns var ni lagt era vantar, ni kommer i tid till bussen, ni lyssnar när någon ger instruktioner, ni går inte vilse på välkända platser.

I vår familj finns alla sorter: de som förlorar sig i de väldiga tankarna, de som befinner sig precis där de är.
Det finns plats. För alla sorter.

Juni, en inbromsning, men också pulsar av fokuserad intensitet.
Kvällarna när jag skriver mitt program för Ålands radio, när jag matar text för första gången på ett och ett halvt år.
Det är som när folk börjar springa efter att ångest gjort dem rädda för pulsstegringen. Det är inte farligt att hjärtat slår när man dundrar fram i backarna, ändå skriker hjärnan att man ska vara vaksam.

Mina projekt har ofta rört sig på gränsen till vad som borde vara möjligt. Hur ska man hinna skapa något på så kort tid. Hur ska man klara något så komplext, hur ska man kunna gapa efter mycket utan att mista hela stycket. Ibland undrar jag om inte mitt skrivande hade nått en större objektiv framgång vid det här laget om jag inte alltid var tvungen att röra mig precis på gränsen till min förmåga. Hela tiden försökt bemästra något som är en nivå över vad jag egentligen kan ro i hamn.
Men nu, när jag har klarat så många omöjligheter. Mot min vilja, inte för att jag sökte utmaningen utan för att den ramlade över mig.
Det främmande i att utsätta sig för pressen. En vaksamhet inför allt som kan tyckas omöjligt.

I hytten på färjan, att föda fram en text.
Att minnas att det inte är farligt att pressa sig till bristningsgränsen, så länge man vet var den gränsen går.
Att sådant som var förlorat kan födas på nytt.

Hur lite jag förstod att jag hade längtat.

Inbromsningen, ett sista sprakande.
Jag går en sista nattjour. En lördag till en söndag. Sexton timmar psykakut. Ett dolt universum i sommarnatten.
Jag trivs i det här. Som med de flesta extrema upplevelser njuter man inte varje sekund, inte när man famlar efter orden tre på natten och märker att alla ens spår för hur man förklarar något för en patient fungerar mycket sämre nu än under kontorstid, inte när man lagt sig i jourrummet och fått sig en timmes sömn och vaknar om igen för att jourtelefonen ringer, men i det stora hela, jag har längtat efter det och velat det och jag vet att jag kommer att sakna det.

Mitt arbete blir lugnare när vi flyttar hem.
Men en sprakande natt innan lugnet kan få vara min.

Jag såg det här framför mig, när jag gick mina första nätter på akuten i november.
Såg mörkret och stadens ljus från jourrummet i nattens gråa dis, och tänkte på en annan natt som skulle vara den sista.
Hur det skulle vara sommarnatt, hur jag skulle gå ut på taket som finns på samma våning som jourrummet, högst upp i huset. Natten ljus för att den aldrig riktigt mörknar, en grå ton det enda som skvallrar om att det är natt och inte dag. Och så soluppgången över husen, ensam i världen just här, avskild från tiden och det övriga livet.
Jag älskar ett sjukhus om natten, att vara redo för att vad som helst och ingenting kan hända.

Sedan var det morgon, sedan rensade jag ur mitt skåp tryckte ned mina inneskor i ryggsäcken, sedan var ett arbetsår över, sedan åkte jag hem.
Och sov.

Gjorde mig redo för andra berättelser.
Gjorde mig redo för ett annat berättande.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

sånt som inte får plats i andra kategorier

Midsommarförlusten

juni 23, 2023

Flicka ligger på brygga insvept i handduk och simglasögon. Svartvit bild

Idag är det midsommar. Det är inte så viktigt för oss men kanske för någon annan.
Många tankar har farit genom mitt huvud de senaste veckorna. Jag har haft det lugnare, fast det inte har märkts här. Gamla saker jag brukade älska har fått börja sippra in i mitt liv igen. Jag har tänkt mycket på grönsaker. Jag har hittat nya hemmaträningspass jag älskar. Och jag har skrivit text, med intensitet, skickat in noveller till två tävlingar. Jag dansade på deadline och jag ser dem inte som vinnare. Men jag skrev dem. Jag skapade världar igen.
Det finns något, på andra sidan av något annat, som väntar mig.

När jag skulle in och skriva här imorse var jag utestängd från bloggen. Jag hade glömt att ordna med en sak i det tekniska, bakom kulisserna. Under några panikslagna minuter trodde jag att jag lyckats hamna i en loop där jag inte skulle kunna uppdatera det jag behövde för att jag inte kunde logga in och uppdatera det jag behövde. Jag såg hela bloggen försvinna framför mig, att den skulle ligga som en död relik man inte kan besöka. Mest saknade jag kontakten med alla som läser, under den där paniken. Inte alla inläggen, inte alla texter, inte alla foton, för det här är inte en minnesbank för mitt liv. Berättelsen om mitt liv är mycket större än den här bloggen, det finns såklart massor av minnen och händelser och upplevelser som jag delar med vänner och familj som inte syns här. Allra viktigast är dessutom minnena jag har i huvudet. De hade inte försvunnit.

Men att få dela text och tankar i ett litet eget universum. Att få bygga ett hörn av världen och internet som skiljer sig från andra hörn. Att få skriva text och låta den få fullbordas i läsaren och att få responsen på det. Sorgen när jag trodde att det gått förlorat berättade för mig hur viktigt det är.

Sedan löste jag problemet och kände mig som ett geni, som jag alltid gör när jag ordnar allt med bloggen som inte bara är texten, skrivandet.
Gjorde mig en kopp kaffe och satte mig och svarade på kommentarerna som trillat in de senaste veckorna. Tvåvägskommunikationen  som betyder så mycket, som jag inte ska ta för given.

Trevlig midsommar hörrni, hur den än ser ut. I helgen går jag ett nattpass på psykakuten och det är det sista jag gör på jobbet i Uppsala, man ska väl gå out with a bang. Sedan ska jag inte jobba igen förrän det blir höst.
Men mer om det en annan dag.

Läs mer:

Två inlägg om att inte fira som andra, eller alls:

sånt som inte får plats i andra kategorier

Vinter till sommar

juni 10, 2023

Den sista maj gick jag från min sista dag på neurologen efter att ha tjänstgjort där i fyra månader, som en del av min specialisering.
Det var, på det yrkesmässiga planet, det svåraste jag gjort under mitt Sverigeår.
Det var så länge sedan jag jobbade med somatiken (det kroppsliga, det som inte är psykiatrin). Ännu längre sedan jag jobbade med något sådant på ett så stort sjukhus.
Rutinerna var så komplexa, systemet så enormt, jag var så liten, sjukdomarna så svåra.
Jag var så trött.

Vintern blev vår, jag dikterade epikriser, tänkte på slangar i olika delar av kroppen, försökte förstå vem man ringer med sin fråga på ett sjukhus där man inte känner alla specialister med namn och har pratat med dem i lunchmatsalen, på ett sjukhus där det finns en nischad specialistkonsult för varje liten fråga.

Vintern blev vår, om kvällarna lyssnade jag på podcasts om MS och epilepsi medan jag låg bredvid ett oroligt barn som inte kunde somna utan att ha mig tätt intill. Jag hade barnvakt och satt på Kafferummet Storken och drack champagnete och läste om Parkinsonfarmakologi. Jag var alltid för sen hem, vi levde på halvfabrikat.

Våren blev sommar, jag gjorde lumbalpunktioner och gick från att gå hem och gråta för att jag var så värdelös till att njuta av det, det meditativa medan man riktar sig rätt med nålen, samtalen som uppstår medan man samlar in ryggmärgsvätska.
Våren blev sommar och jag räknade ned, dag efter dag närmare ett liv med mer luft i systemet och lägre anspänning, våren blev sommar och jag räknade ned samtidigt som jag aldrig ville gå därifrån.

Det var vidrigt och utsökt stimulerande på samma gång att göra saker som intresserade mig så mycket, som jag var så dålig på, under så ogynnsamma förutsättningar.
Det var eggande att känna sig underlägsen kunskapsmässigt och driva sig till förbättring.

Jag gick genom kulverten om morgonen och lyssnade på Rave i mitt garage i den uppspeedade versionen för att alltid öka på takten eftersom mitt omklädningsrum låg i psykiatrihuset och neurologen i andra änden av sjukhuset, och för att jag alltid hade bråttom.
Och där, med stegen i dubbeltakt, kunde jag känna något svindlande fladdra förbi, alla alternativa liv som passerade i revy förbi mig.

I ett annat liv hade jag inte haft några barn, börjat plugga senare i livet när jag fått erfarenhet nog att förstå att ingen kan alla saker från början, att det är okej att nöta och nöta och nöta för att nå fram. Jag kanske hade gjort något mer praktiskt än psykiatrin. Jag kanske hade blivit anestesiolog. Jag kanske helt enkelt hade bytt liv med Sardellen.

Men nu var detta mitt liv, som det blev och inget annat. Och vintern blev sommar, och i slutändan var det kanske som i Sex and the city när Samantha bryter upp med hotellmogulen Richard som varit otrogen och kan vara det igen och hon säger sitt I love you too Richard, but I love me more.
Jag älskar dig somatiken på storsjukhuset, men jag älskar mitt liv mer.

Jag älskade att vara i somatiken igen, jag älskade det tunga och kroppsligt sjuka, jag älskade neurologin och hur det var att få hänge sig åt fascinationen för hjärnan som drog mig till psykiatrin men med ett helt annat sjukdomspanorama. Jag älskade logiken och systemet och jag älskade att lära mig så mycket nytt och jag älskade av att uppslukas av mitt jobb. Jag kunde se framför mig hur jag i ett annat liv hade kunnat gå in i mitt jobb och fastna där.

Men jag älskade också mitt andra liv, det jag hade satt på paus, det som varit på paus kanske ända sedan jag kom till Sverige men som saknades än mer under dessa fyra månader.
Jag älskade cykelturerna, långpromenaderna, jag älskade böckerna och stränderna, jag älskade att ha tiden och orken att skriva om kvällarna, vid köksbordet. Jag älskade att sitta i mitt mottagningsrum på Åland och se årstiderna växla över Svibyviken och veta att mitt yrkesliv präglades av frihet under ansvar. Att jag hade så stort inflytande på mitt schema, mina ledigheter, min övertid, min komptid, min mottagning.

Kanske ses vi igen somatiken, i en annan framtid, i ett annat liv.
Är det något jag lärt mig är det att livet är långt, för den som får leva.
Men det finns inga garantier för att man får det, man får kasta sig in i det viktigaste först.

Så sedan gick jag ut från min sista dag på neurologen, ut i sommarkvällen, åkte hem från sjukhuset och satte mig och skrev ett sommarprat.
Jag skrev febrilt på sättet jag inte gjort sedan sist jag skrev på en roman. Jag hade en hjärna som drömde om vila men jag hade en vilja som visste vad jag ville åstadkomma.

Det blev en arbetsseger. Inspirationen pyrde inte under huden, men jag matade framåt tills jag kom dit jag ville.
Jag stod i hytten på båten och läste det, på väg till Åland. Jag hade timer för att kontrollera att längden blev rätt. Jag satt i natten, vid mitt köksbord, och gjorde det allra sista.
Min en och en halv timme i studion, att få sitta och lyssna på låtarna jag valt i bra hörlurar, att få blunda och hitta känslan inför nästa text jag skulle läsa in, var värt varje svettig minut av att skriva.

Sedan kände urladdningen av tusen spurter ske i mig. Jag hade timmar kvar tills färjan skulle gå. Jag gick, och gick, och gick på den här ön som jag ska tillbaka till i augusti.
Där fanns platser fulla av minnen och gamla tider men där fanns också skogsstigar jag aldrig rört mig på förut.

Jag kände mig yrvaken som man gör av att göra och färdas mycket under kort tid. Långsamt traskade jag ur mig en trötthet, långsamt traskade jag in i ett annat lugn.
Nu var det gjort. Nu var allting gjort, det stora som skulle göras.

Och det snuddade vid mig att jag skulle kunna skapa igen, på det intensiva fokuserade sättet, att jags kulle kunna sätta upp en plan och följa den, att det fanns en tillvaro då så mycket tid handlade om att foga kapitel till kapitel och bygga en värld, att det var en dörr som inte var fullständigt stängd, att det fanns olika grader, att det finns olika sätt att leva i sitt skrivande.
Att det finns val.
Att valen hade börjat återvända till mig.

Sedan åkte jag färjan hem, drack Pepsi max och åt böngryta, satte mig och skrev med utsikt över havet, som så många gånger förr.

Åkte hem och gick på skolavslutning.
Mina små och stora barn, doften av syren.
Nu väntar några veckors placering på ECT-enheten, en lugnare placering för mig.
Och sedan breder den ut sig framför mig, som havet mitt i resan om man går ut på däck, öppet och ändlöst: en lång och sällsam sommar.
Det här var bara upptakten.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

sånt som inte får plats i andra kategorier

frågor & svar, del 1.

juni 8, 2023

Hej. Jag sitter på en båt på väg hem från Åland, eller kanske snarare på väg från ett hem till ett annat. I augusti flyttar vi tillbaka, som planerat, men det blir då. Nu åkte jag över för att jag skulle spela in ett sommarprat imorse. Åh, vad jag skulle kunna prata om det där sommarpratet!
Som vanligt var jag naiv med min uppskattning av hur lång tid något kan tänkas ta att skriva, och därför har jag jobbat som ett litet djur med det här den sista veckan, ända in i det sista. Men så blev det också vad jag ville skapa. Jag kan inte säga att det blev perfekt, men det blev en användning av formatet som var det jag fick som vision när jag först fick frågan, det blev något som kändes meningsfullt och intressant att göra.

6 juli sänds det, och sedan finns det att lyssna på online och sånt. Jag länkar när det händer. Här är i alla fall låtarna jag valde.
Men nu, mör och mosig i huvudet av att ha skrivit så intensivt och ha rest så kondenserat, tänkte jag sätta mig och svara på några av era frågor. Eftersom jag är så mosig väljer vi ut de som inte kräver någon stor skärpa och avancerad analys, okej? Det här är inte tid för de stora tankarna.

 

Favoritmaträtt i vardagen? Alltså som fungerar för barnen, lättlagad osv.

Jag brukade älska med att hålla på med maten i vår familj. Det var så jag alltid kunde komma på rätt spår när det kändes som att hela vardagen var på väg att falla samman: jag satte mig ned och gjorde en matplanering. Ni som läst länge kanske minns inlägg som det här gamla inlägget om vår vardagsmat då, där jag dessutom visade det utmärkta tipset att servera saker i tekoppar om alla skålarna var i disken (varför köpte jag inte bara fler skålar på loppis?). Då var det mycket hemlagat, mycket baljväxter, mycket hålla budgeten nere.
Om oron härjade i kroppen kunde jag alltid baka ett bröd, koka bönor.
På den tiden tyckte jag i ärlighetens namn inte att det var så viktigt att barnen alltid gillade maten. Jag såg det mer som att de fick prova många olika sorters mat och oftast fanns något de kunde äta, eller så fanns lite småplock i skålar vid sidan av med typ mandlar, ärtor, kikärtor.
Men i höstas tappade jag aptiten, det var när allt var så tungt och svårt, och även om jag numera äter helt normalt när det gäller portionerna så har jag inte kommit tillbaka till att kunna äta precis vad som helst.

Det gör att jag inte är så sugen på att laga mat som det finns risk att ingen gillar och jag måste äta upp. Så just nu är det väldigt säkra kort och mycket halvfabrikat: köttfärssås, fiskpinnar, köttbullar, sånt. Annars gillar jag att koka pasta och servera olika tillbehör där man får plocka själv vad man vill ha. Mycket low effort och snällt mot en trött mamma.
Tanken är att det här är en tillfällig tid, och ibland är det sådana tider, och man får göra det som fungerar.

Det här var knappt svar på frågan, men kanske blev det svar på en annan fråga som inte ens var ställd, men är inte det den moderna frågestundens själva essens.

Tror du att det skulle gå att skriva något bra om läkar-livet? Bra alltså som i roman?
Ja, det tror jag nog! Man skulle få bestämma sig för om berättelsens huvudkonflikt skulle ha med läkarlivet att göra eller om det skulle finnas i bakgrunden medan huvudproblemet handlar om något helt annat. Vårdmiljön är utmärkt för att ha en massa som händer i bakgrunden medan karaktärer interagerar med varandra, tänker jag, det som Elizabeth George kallare MATH (method to avoid talking heads) i sin bok om skrivande.

Jag har skrivit på skönlitterära saker där läkargrejen fladdrar förbi, men ingen har blivit bra. Skrev enormt många tusen ord, vid två olika tillfällen i två olika utkast, på en roman som handlade om en manlig läkarstudent och skulle följa honom genom läkarutbildningen. Tanken var att läkarstudierna fanns i bakgrunden, en källa till miljöer och små konflikter, medan huvudberättelsen handlade om hans olyckliga förälskelse och sedermera märkliga relation fylld av psykologiska spel med en kvinna som var betydligt äldre än han. Det var typ Karolina Ramqvists Alltings början men istället för 90-talsklubbande i Stockholms innerstad var det läkarutbildning och Umeå och 10-tal som var fonden för den stora omvälvande kärleken som stal omgången.

Scenerna relaterade till utbildning och sjukvård var helt okej (eller nja okej knappt det, men det fanns tre roliga observationer i alla fall), men tyvärr var exakt allt annat jättedåligt. Det största problemet var att ingen av huvudpersonerna hade någon intressant personlighet, intressanta drivkrafter, begripliga motiv för varför de agerade som de gjorde eller över huvud taget NÅGONTING som gjorde att man skulle vilja läsa om de här människorna. Efter cirka tre sidor kände man ”Vem bryr sig?” och det var ju tråkigt när tanken var att det skulle bli ett mastodontverk.
Tyvärr tog det 50 000 ord att inse det som vem som helst kunde se.

Om du hade en helt barnfri ledig dag till ditt förfogande, vad skulle du hitta på?
Det händer faktiskt inte så sällan som man kan tro, tack vare att mina barn har både en farmor och farfar och en mormor och morfar som gör stordåd.
Ibland använder jag en sådan dag åt att joura på psykakuten, andra gånger att träffa vänner.
Men just nu, om en sådan dag bara dök upp, lite oväntat, så hade jag ägnat den åt detta: att gå mycket långt i naturen, att äta kapris ur burken på sked, äta brieost med hjortronsylt till middag medan jag såg på teveserier. Typ en sådan här dag hade jag velat ha.

Nu har jag inte ett enda vettigt ord till att säga, och knappt ett ovettigt ord heller.
over and out.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, maj 2023

juni 6, 2023

Maj 2022 var ett crescendo, ett brus, en puls, en anda i halsen. Gasen i botten, gasen i botten så länge att det var svårt att förstå att foten hade kunnat vara på något annat sätt, att farten hade kunnat hållas jämn.
Under många månaders tid hade livet handlat om att gasa, ibland tvärbromsa, vända tvärt och köra full fart i en annan riktning.

Jag satt i möten, hela mitt liv utgjordes av att sitta i möten, hela mitt liv avgjordes av att sitta i möten.
Jag förde oss framåt och jag förde oss igenom det omöjliga med kraft jag egentligen inte hade. Energireserver, som de sockerreserver som frigörs för att parera en hypoglykemi. Man kastar ut det sista man har för alternativet är att inte klara sig.

Jag sov med ett öra öppet.
Jag var alltid beredd på precis vad som helst.
Som en människa blir om hon redan sett precis vad som helst hända.

Solens strålar är så bländande för den utan lugn, ljuset så starkt, hettan en attack.
En solnedgång över havet blixtrar. De varma dagarna blir svettdroppar längs tinningarna när man ska få hem matkassarna.
Det finns inte ro att dra in doften av syrenerna. Vem vill dofta på en syren om man när som helst kan behöva springa i alla riktningar.

Ändå fanns det en bas, en grundton långt inne i mig, en visshet.
Jag visste att det skulle komma en maj som var annorlunda.
Jag tänkte såhär svårt ska jag aldrig ha det igen.

Tanken var både ett beslut och en väntan. Det är en konstart att förhålla sig till det dubbla i livets svårigheter. Dialektiken.
Vi skapar inte de svårigheter som drabbar oss. Sjukdom och lidande kommer inte som straff för att man gjort fel avvägningar och bestämt sig för fel saker.
Och ändå behöver vi leva genom allt det vi inte valt, och vårt sätt att förvalta det kan både hjälpa och stjälpa.
För den som väntar finns alltid en stund som inte är så svår som den svåraste.
För den som hittar rätt vägar kan stunden ibland komma snabbare.

Det kom en annan majmånad.
Tusen och en miljon sorger vilar på mina axlar, men det kom en annan majmånad.
Det kom en maj som var som en mjuk inbromsning, inledningen till en sakta fartminskning för att parkera sig i sommarledigheten.

Jag tänkte på neurologi och olika områden i hjärnan, jag gjorde lumbalpunktioner.
Jag skrev remisser och ringde samtal till universitetssjukhusets alla konsulter och ibland skrek någon på en i luren för att jag ringde till fel person men jag knaprade på ett knäckebröd och kunde inte bry mig mindre. Det var deras aggression, inte min.
Gråtande barn kom ned till mig när jag drack mitt kvällste och bars uppför trappan i famnen och jag visste att min famn var tillräcklig.
Jag gick ut till busshållplatsen en morgon för att upptäcka att den var övertäckt med en sopsäck och flyttad på grund av ett vägarbete, så jag missade bussen. Det går alltid en till.
Jag läste morgontidningen för intensivt på bussen en annan morgon så att jag missade att gå av på min hållplats, promenerade tillbaka till sjukhuset genom en yrvaken stad. Det yrvakna var vackert, ingen dör av att man missar morgonmöten där man ändå inte har något att bidra med.
Jag missförstod när min dotters pass gick ut och satt hos polisen på Arlanda för att få provisoriskt pass och blev så inspirerad av vår kollektiva skam på denna plats där vi alla på något sätt misslyckats att det skulle komma att bli en alldeles egen text.

Ingenting stressade mig mer, ingenting fanns att jaga upp sig över, vad som helst skulle jag kunna lösa.
Bring it on, överraska mig.

Sedan blev det den första måndagen i juni. Jag satt med mina barn på bussen hem från stan.
Hesa Fredrik ljöd, de långa massiva signalerna.  Det var så länge sedan jag var ute och hörde signalerna testas. På Åland sker det vid andra tidpunkter.
Jag gjorde mig redo för krig, jag gjorde mig redo för kris, jag andades ut för att alla mina barn fanns omkring. Så länge jag har alla barnen hos mig kommer jag att ordna allt. Vi kommer alltid ha ett ess i rockärmen, vi kommer alltid ha någon att ringa.
Sedan mindes jag att det var test, och faran i huvudet var över. Min beredskap överflödig.
Kvar fanns bara loja läget.
Kvar fanns inget särskilt alls.

På kvällspromenaden stannade jag vid syrenbuskarna, borrade in mitt ansikte, drog in doften.
Länge stod jag så.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.