vackra veckan.

Kanske var det att jag på annandag påsk bakade ett bröd. Baka bröd, som jag längtat efter, inte för att mina bröd är ett avancerat intresse, utan för att de inte är det. Jag har ingen surdeg, jag har inga utläggningar om teorin bakom hur man ska få det luftigt, inga vikningar, jag skär inga snitt i mina bröd med skalpell som en av mina ambitiösa kollegor gjorde en gång (hur många läkare finns det inte som är lika ambitiösa i sin matlagning som i sitt yrke?).
Jag bakar alldagliga havrefrallor, för att mina barn tycker om dem, för att de är billiga, och för att det fanns en tid när mycket av min tankekraft gick till att lära oss att leva på så lite som möjligt för att det var vår väg till frihet. It’s first after you’ve lost everything that you’re free to do anything, jag bakade mina bröd och gjorde mig osårbar genom att ha så lite som möjligt som någon kunde ta ifrån mig, så få beroenden, så stora marginaler.
Och jag har längtat efter det här: att ha ett sådant tålamod, en sådan uthållighet igen. Att man orkar sätta en deg, vänta på att den ska jäsa färdigt, och orka baka ut den.

Kanske var det bokmanuset jag läser, någon annans och inte mitt. Teman i det som lockar. Det ofärdiga i det som väcker ett sug, att få se vad det hade kunnat bli av det om det fick jäsa, knådas. Att känna den längtan igen. Vad kan man göra av en text.
Vad man kan göra, med text!
Hur ord kan dra en med sig.

Kanske var det att jag hade barnvakt och använde tiden till att gå. Genom skog, längs å, längs sjö. Det var en alldeles vanlig vardagskväll, den doftade torrt gräs och sjöbotten, den var ett steg efter ett annat, det var att göra kroppen trött men inte svettig. Det var att veta att så många kvällar ligger framför mig, så många timmar ligger framför mig, så många dagar ligger framför mig som skiljer sig från dagarna som har varit.
Det var att sakerna jag vill fylla dem med är tillgängliga för mig, jag drömmer inte om något ouppnåeligt, mina ögonblick av lycka ligger inom armslängds avstånd. Mina steg, längs vattnet. Min bröstrygg när den sträcks ut, på yogamattan. En tomatsås som kokat för evigt.

… för kanske var det tomatsåsen, den där andra kvällen i veckan, att jag bestämde mig att göra en kväll för mig själv som jag vet att par gör ibland för att inte glömma att de är något annat än föräldrar. En sen vuxenmiddag när barnen har somnat. Det var tomatsåsen och all olivolja, det var att den kokat sedan jag kom hem och medan barnen åt middag och medan jag lade dem och medan Habanero rusade runt i huset och gastade att vi alla vara idioter som inte fattade någonting av hennes liv. Det var pastan, nykokt, i ett tyst hus, det var min sås och hur jag längtat efter den, det var den första tuggan, det var den mellersta och den sista.

Kanske var det den sena kvällen när Storasystern skulle sova över hos en vän men fick hemlängtan och jag gick för att möta henne. Den varma dagen som blivit sval, den kaxiga flickan som blivit mjuk, det bländande ljuset som blivit mörker, hennes varma hand i min. Och jag tänkte att såhär ska jag komma om natten, många år framöver, jag kommer att sitta uppe och vänta, jag kommer att ge mig ut och jag kommer att hämta hem henne.

Kanske var det alla små fragment tillsammans, de och alla andra bitar. Kanske var det all tid som gått, all sorg som långsamt fått smältas. Kanske var det våren, trots att jag inte ville att den skulle komma.
Oavsett var det en vecka som glimrade av hopp, sköljde över mig som en överraskning, som när man får en present man inte visste att man önskat sig, som när man sitter på en färja och skriver och när man ser upp är plötsligt isflaken borta, allt man ser är öppet hav.

Läs mer:

• Långfredagen. Upplösningen på en lång berättelse.
• ultravardag. bära med sig i resten av sitt liv.
• Febrar. febrar man minns, somna ifrån.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.