Hon hade knappt fyllt fyra när hon beskrev för mig hur jag skulle gråta vid hennes barnagrav i skogen.
Jag hade just sagt åt henne att det räckte med ketchup nu. Jag är inte fanatisk, mina barn får ta ketchup på all mat, men när det är så mycket ketchup att man inte längre ser vad vi faktiskt äter, där går en gräns.
Så hon satte ned ketchupflaskan på bordet.
Spände blicken i mig. Ögonens gnistrande blå.
“Du kanske bara vill ha två barn i den här familjen”, sa hon.
Flyttade ketchupflaskan, så att den hamnade mellan oss.
“Du kanske tänker att det är bättre att jag DÖR”, sa hon.
Späd röst, men med bestämdhet utan pardon.
“Du kanske vill gå ut i skogen. Gräva en grop där. Kalla den MIN GRAV.”
Hennes blick som inte släppte mig, som följde varje reaktion för att se hur orden landade, som granskade mig som för att mäta precis hur stort mitt motstånd var i denna episka ketchupkamp.
Och obehaget ryste ju i mig, vid orden, och hon såg det, blev exalterad, började gestikulera och höjde tonläget ett snäpp till.
“Du kan sätta en sten vid min grav. Du kan rita en hjärta på den.”
Nu stod hon nästan på stolen, en talare i sitt esse, i have a dream och ich bin ein berliner och we shall fight on the beaches och min mamma vill inte ge mig ketchup så hon vill nog se mig död.
Hon riktade ett knappt fyraårigt pekfinger rakt mot mig.
“Vill du gå dit och gråta då, varje dag? Ska du gråta där och komma ihåg din lilla flicka? Eller GÅR DU INTE DIT.”
Tystnad, ridå, väntan på applåderna.
Sensommarsolens glimmande i det ljusa håret. Det lilla pekfingret. Och jag, som alltid sitter med svar på tal, för ett ögonblick brädad. På näthinnan bilden av den lilla hjärtbeprydda gravstenen och en oändlighet av tårar.
Sedan samlade jag mig, och påminde mig om det jag redan börjat ana, det jag skulle få se så mycket mer av under året som skulle komma.
Att hon bara var ett litet barn. Men med ord och tankar som egentligen var för stora för det lilla barnets känslor. På ett sådant sätt att man, om man inte tänkte sig för, skulle kunna börja behandla hennes om ett mycket äldre barn än en fyraåring.
“Nä”, sa jag till slut, “det låter väl dumt att gräva en grav. Vi äter middag istället.”
Demagogen blängde på mig för några ögonblick, övervägde fredsförslaget.
“Okej”, sa hon sen. Men jag ska sitta i ditt knä.”