familj

Folket

april 30, 2023

I vår familj är jag det högsta beslutsorganet. Som många högre makter verkar jag i periferin, inte operativt i varje enskild situation. Långa diskussioner och förhandlingar förs innan en fråga kommer upp på mitt bord. Ett dekret från min sida diskuteras och uttolkas under intensiva förhandlingar som jag inte deltar i.

Barnen i soffan, jag vid köksbordet. De diskuterar, jag skriver. De tror att jag inte hör dem och kanske gör jag inte det, men det är radio barn, ibland plockar man upp delar ur bruset. De planerar det gemensamma livet: vem ska plocka ut vad ur diskmaskinen, vilken lek ska de leka på väg till skolan på måndag, hur ska de använda sin veckopeng. Vilka kakor ska Storasystern baka till Lilla Gubbens födelsedagskalas och vilka vänner borde bjudas in till Habaneros?

Ibland kommer de på att jag behöver involveras i planeringen. Storasystern påkallar min uppmärksamhet, meddelar att de har pratat om Habaneros åttaårskalas.
”Hon fyller precis när vi flyttar”, säger Storasystern, ”så vi har planerat såhär: ett Uppsalakalas, ett Ålandskalas.”
Habanero bakåtlutad i soffan, belåtenheten. Syskonen som reagerar på det, blixtsnabbt.
”Men du vet vad vi sa”, säger Storasystern, tar fram strängrösten, lilla-mamman-rösten, ”då kan man inte bjuda alla.
”Nej”, säger Lilla Gubben och nickar, ”då behöver det vara rimligt.
”Vi har redan pratat om vilka hon skulle vilja bjuda”, säger Storasystern, börjar rabbla namn, men Habanero avbryter:
”Du kanske ska hämta papper och penna, mamma, så du kan skriva ner det här vi berättar för dig nu.”

Ibland behöver diskussionerna föras privat. De sitter i Storasysterns rum, de sitter på studsmattan. (Jag sitter vid köksbordet, jag sitter i min läsfåtölj).
De skickar ut en springare med ett meddelande. Påfallande ofta är det Lilla Gubben eller Habanero. Att vara storasyster har sina privilegier: man kan komma på idéer utan att behöva utföra jobbet på golvet.
”MAMMA FÅR VI TA UT VÅRA TÄCKEN OCH SOVA PÅ STUDSMATTAN INATT?”, kanske en inspringande Habanero tjuter.
”Nej”, säger jag utan att lyfta blicken från boken.
”HON SA NEJ”, hörs tjutet över trädgården och genom hela radhuskvarteret.

”Mamma, får vi ta ut våra täcken och sova på studsmattan när det är sommar och varmt på nätterna?”, frågar en insläntrande Lilla Gubben.
”Det bestämmer vi inte nu”, säger jag utan att lyfta blicken från boken. Som alla goda ledare väl medveten om att en konflikt som kan undvikas idag bör skjutas till imorgon.
”HON SA ATT DET BESTÄMMER VI INTE NU”, meddelar Lilla Gubben sina studsmattesystrar och alla grannar i närheten.

”MAMMA FÅR VI BYGGA EN KOJA PÅ ÖVERVÅNINGEN OCH ÄTA VÅRT GODIS I DEN NÄR DET ÄR LÖRDAGSMYS?”, flåsar en Habanero som kutat in som om hennes liv hängde på det.
”Ja.”
”HON SA JA!!!”, gastar Habanero så att fåglar lyfter från träden och barnfamiljer på helgpromenad genom villakvartersidyllen får hjärtklappning, och sedan dundrar barnfötter som antilophordar när man ska in, fram och upp för att bygga.

Det tog tid för mig att förstå dem som ett kollektiv, jag har aldrig uppslukats av en grupp på samma vis. Ett av min uppväxts starkaste behov var att få vara ifred: deras är att vara tillsammans.
Om jag vill att de ska göra sysslor i hemmet ska jag inte ge dem varsin, enskild uppgift – de ska få en gemensam (tömma diskmaskinen, vika tvätten) och sedan själva organisera fördelningen.
Om jag bråkar med en av dem, kommer de andra att engageras. När jag och Storasystern har diametralt olika uppfattningar om hur mycket tid som ska läggas på en matteläxa är det Habanero som griper in:
”Du kan inte pressa henne, du måste förstå att hon har ansträngt sig mycket idag. Har DU aldrig varit trött, mamma? Har DU aldrig känt nu vill jag inte höra mer tjat i det här huset?
Om jag kommer till en av dem med ett förslag om hur vi ska tillbringa en ledig dag tillsammans, hela familjen, kommer svaret:
”Kanske det, vad tycker syskonen?”

Som om de är folket, jag är presidenten, de är de anställda och jag är chefen, de är Harry och Ron och Hermione och jag är Dumbledore.
Jag är ett vakande öga, ett vakande öra. Jag är ramarna, men inte innehållet. Jag säger ja, jag säger nej. Jag lagar middag, läser tidningen, skriver text.
De rör sig genom huset, kvarteren, tankarna, samtalen, vårkvällarna, morgonbestyren.
Det verkar vara ett vackert land.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+98

You Might Also Like

22 Comments

  • Reply Malin april 30, 2023 at 5:51 e m

    Underbart skrivet, en gåva att få läsa. Och sån stor igenkänning.

    +2
    • Reply Ulrika april 30, 2023 at 6:09 e m

      tusen tack, blir så otroligt glad!

      +1
  • Reply Malin april 30, 2023 at 6:56 e m

    Så himla fint Ulrika! Du har en sån fingertoppskänsla när de handlar om att skildra barns upplevelser och tankar i förhållande till vuxenvärlden. Och jag tänker att det är en så fin trygghet att dina barn är sin egen enhet.

    +2
    • Reply Ulrika maj 23, 2023 at 8:04 e m

      Så fint sagt, tack!

      0
  • Reply Hanna april 30, 2023 at 8:58 e m

    Fyfan vad fint.

    +1
    • Reply Nina april 30, 2023 at 9:09 e m

      Alltså detta var det mest rörande jag har läst på länge, så träffsäkert och framför allt fantastiskt fint hur du skildrar din familj!

      +2
      • Reply Ulrika maj 23, 2023 at 8:05 e m

        Tack Nina, vad glad jag blir att du läser och att det ger dig något!

        0
    • Reply Ulrika maj 23, 2023 at 8:05 e m

      tack Hanna! <3

      0
  • Reply Amanda april 30, 2023 at 10:50 e m

    Växte upp i en syskonskara på tre (en storebror, jag, en lillasyster) och det här väcker så mycket minnen. Och kanske framförallt känslan som fanns när vi var barn? Även om jag vill minnas att vi kanske inte var riktigt så jämställda, utan när vi var små hamnade lillasyster ofta lite på efterkälken/utanför och sedan var det storebrodern som inte längre ville eller var med lika mycket längre. Men syskonkollektiv i en egen tillvaro som barnen i familjen var man förstås ändå!

    +1
    • Reply Ulrika maj 23, 2023 at 8:07 e m

      Så spännande att du känner igen dig! Vet ju inte hur det var i din syskonskara, men mina tre är ju väldigt tight i ålder (3,5 år mellan äldsta och yngsta och så mellanpojken insprängd däremellan) så kanske bidrar det till att de i alla fall nu är mer i klump. De har en del gemensamma kompisar och så. Även om det finns en hierarki där äldst = arbetsledare… Jag är också från en syskonskara på tre faktiskt, men mina syskon är fyra och sju år äldre än jag så dynamiken var lite annorlunda tror jag. Men visst är det något speciellt med de där barndomsvärldarnas enheter.

      +1
  • Reply Malin maj 2, 2023 at 8:34 f m

    Oj du milde vilken härlig text! Känner igen kollektivet både från egen barndom och mina egna barn. Ändå blev jag förvånad första gången då mina barn stod som enad front framför mig. Hade hunnit glömma att det var ju precis så man gjorde.

    +1
    • Reply Ulrika maj 23, 2023 at 8:08 e m

      Så glad att du läser, och spännande att höra om igenkänningen!

      0
  • Reply Kugge maj 2, 2023 at 1:18 e m

    En underbar text som vanligt. Vad fint att de har varandra och att de har dig. ❤️

    +1
  • Reply Egenheter maj 4, 2023 at 12:36 e m

    Blev så rörd av det här inlägget!!

    +2
    • Reply Ulrika maj 23, 2023 at 8:08 e m

      Vad fint, tack! <3

      0
  • Reply Elsa Törnqvist maj 7, 2023 at 2:57 e m

    Jag blir alltid så skrivsugen efter att jag har läst dina inlägg!!

    +1
    • Reply Ulrika maj 23, 2023 at 8:09 e m

      ååh vad kul att höra!

      0
  • Reply Elin maj 21, 2023 at 3:49 e m

    Rysningar!! Så himla fint inlägg Ulrika.

    +1
    • Reply Ulrika maj 23, 2023 at 8:09 e m

      tack Elin! <3

      0
  • Reply Ett dött gammalt äktenskap - Nettelblad juli 24, 2023 at 6:57 e m

    […] Folket. De är folket, jag är presidenten. […]

    0
  • Reply Generalismen - Nettelblad juli 27, 2023 at 6:36 f m

    […] börja i de konkreta exemplen från barnens liv men använda dem för att berätta om något annat: om föräldraskap ur ett sådant perspektiv att det kan intressera både den som varit förälder och haft […]

    0
  • Leave a Reply