Folket

I vår familj är jag det högsta beslutsorganet. Som många högre makter verkar jag i periferin, inte operativt i varje enskild situation. Långa diskussioner och förhandlingar förs innan en fråga kommer upp på mitt bord. Ett dekret från min sida diskuteras och uttolkas under intensiva förhandlingar som jag inte deltar i.

Barnen i soffan, jag vid köksbordet. De diskuterar, jag skriver. De tror att jag inte hör dem och kanske gör jag inte det, men det är radio barn, ibland plockar man upp delar ur bruset. De planerar det gemensamma livet: vem ska plocka ut vad ur diskmaskinen, vilken lek ska de leka på väg till skolan på måndag, hur ska de använda sin veckopeng. Vilka kakor ska Storasystern baka till Lilla Gubbens födelsedagskalas och vilka vänner borde bjudas in till Habaneros?

Ibland kommer de på att jag behöver involveras i planeringen. Storasystern påkallar min uppmärksamhet, meddelar att de har pratat om Habaneros åttaårskalas.
”Hon fyller precis när vi flyttar”, säger Storasystern, ”så vi har planerat såhär: ett Uppsalakalas, ett Ålandskalas.”
Habanero bakåtlutad i soffan, belåtenheten. Syskonen som reagerar på det, blixtsnabbt.
”Men du vet vad vi sa”, säger Storasystern, tar fram strängrösten, lilla-mamman-rösten, ”då kan man inte bjuda alla.”
”Nej”, säger Lilla Gubben och nickar, ”då behöver det vara rimligt.”
”Vi har redan pratat om vilka hon skulle vilja bjuda”, säger Storasystern, börjar rabbla namn, men Habanero avbryter:
”Du kanske ska hämta papper och penna, mamma, så du kan skriva ner det här vi berättar för dig nu.”

Ibland behöver diskussionerna föras privat. De sitter i Storasysterns rum, de sitter på studsmattan. (Jag sitter vid köksbordet, jag sitter i min läsfåtölj).
De skickar ut en springare med ett meddelande. Påfallande ofta är det Lilla Gubben eller Habanero. Att vara storasyster har sina privilegier: man kan komma på idéer utan att behöva utföra jobbet på golvet.
”MAMMA FÅR VI TA UT VÅRA TÄCKEN OCH SOVA PÅ STUDSMATTAN INATT?”, kanske en inspringande Habanero tjuter.
”Nej”, säger jag utan att lyfta blicken från boken.
”HON SA NEJ”, hörs tjutet över trädgården och genom hela radhuskvarteret.

”Mamma, får vi ta ut våra täcken och sova på studsmattan när det är sommar och varmt på nätterna?”, frågar en insläntrande Lilla Gubben.
”Det bestämmer vi inte nu”, säger jag utan att lyfta blicken från boken. Som alla goda ledare väl medveten om att en konflikt som kan undvikas idag bör skjutas till imorgon.
”HON SA ATT DET BESTÄMMER VI INTE NU”, meddelar Lilla Gubben sina studsmattesystrar och alla grannar i närheten.

”MAMMA FÅR VI BYGGA EN KOJA PÅ ÖVERVÅNINGEN OCH ÄTA VÅRT GODIS I DEN NÄR DET ÄR LÖRDAGSMYS?”, flåsar en Habanero som kutat in som om hennes liv hängde på det.
”Ja.”
”HON SA JA!!!”, gastar Habanero så att fåglar lyfter från träden och barnfamiljer på helgpromenad genom villakvartersidyllen får hjärtklappning, och sedan dundrar barnfötter som antilophordar när man ska in, fram och upp för att bygga.

Det tog tid för mig att förstå dem som ett kollektiv, jag har aldrig uppslukats av en grupp på samma vis. Ett av min uppväxts starkaste behov var att få vara ifred: deras är att vara tillsammans.
Om jag vill att de ska göra sysslor i hemmet ska jag inte ge dem varsin, enskild uppgift – de ska få en gemensam (tömma diskmaskinen, vika tvätten) och sedan själva organisera fördelningen.
Om jag bråkar med en av dem, kommer de andra att engageras. När jag och Storasystern har diametralt olika uppfattningar om hur mycket tid som ska läggas på en matteläxa är det Habanero som griper in:
”Du kan inte pressa henne, du måste förstå att hon har ansträngt sig mycket idag. Har DU aldrig varit trött, mamma? Har DU aldrig känt nu vill jag inte höra mer tjat i det här huset?”
Om jag kommer till en av dem med ett förslag om hur vi ska tillbringa en ledig dag tillsammans, hela familjen, kommer svaret:
”Kanske det, vad tycker syskonen?”

Som om de är folket, jag är presidenten, de är de anställda och jag är chefen, de är Harry och Ron och Hermione och jag är Dumbledore.
Jag är ett vakande öga, ett vakande öra. Jag är ramarna, men inte innehållet. Jag säger ja, jag säger nej. Jag lagar middag, läser tidningen, skriver text.
De rör sig genom huset, kvarteren, tankarna, samtalen, vårkvällarna, morgonbestyren.
Det verkar vara ett vackert land.

Läs mer:

• Radio barn. ”Är du så gammal att du är redo att dö?”
• Blood an toil, tears and ketchup. ”Du kanske bara vill ha två barn i den här familjen.”
• Söndagsutflykten. Plantera sina jordgubbsplantor i tystnaden.
• Ultravardag. Allt man bär med sig i resten av sitt liv.
• Vinbären, Mercedesen. Konstanten i att skriva, i att vara mamma.

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.