sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, april 2023

april 27, 2023

April kommer med glimtar av hopp och längtan. Det sköljer inte över oss som en vårflod, det kommer som ett duggregn. Och ändå: en stillsamt omvälvande upplevelse. Samma överraskande lättnad som när en spänningshuvudvärk börjar släppa utan att man märkt den, samma förvånade värme som av att finna kärlek i en tid när man inte sökt den.

Jag hade försonat mig med tanken att det finns delar av mig som aldrig skulle komma tillbaka efter allt svårt vi varit igenom. Var tacksam över att det trots det fanns så mycket som fungerade.

Jag tänkte på mig själv som ett av de organ i kroppen som har så stor reservkapacitet att det är först när skadorna är verkligt utbredda som man märker dem.
Jag tänkte att jag var en lever, ett par njurar, att livet hyvlade bort stora delar av min kapacitet men att min funktionssänkning tycktes inte så stor på ytan. Att det var reserverna, det extra, som försvann.

Jag steg upp om morgnarna och gjorde vår morgongröt, jag räknade på vår budget, jag fyllde i blanketter, jag köpte barnskor.
Jag tänkte: om detta är allt jag någonsin kommer att göra är det också fullt tillräckligt, människor lever hela liv där detta är fullt tillräckligt, det exceptionella är ingen mänsklig rättighet.
Kanske handlade allt jag slutat göra inte om mina sorger, utan om att jag hade växt upp.

Sedan: april.
Långfredagsvandring i stillhet, att sitta på en ändhållplats i tystnaden och äta sin plocksallad och veta att hur man än går vilse finns det alltid en väg hem. Vackra veckans vilsamhet, ett bröd i ugnen en tomatsås på spisen en pyrande längtan under huden. Att vilja göra en lista, påbörja ett projekt, hitta en utmaning. Att tänka en klar tanke, som när dimman lättar och färjorna inte längre måste tuta för att man ska se dem i hamnen.

Att bjuda in gäster i sitt hem, tänka: är det här vad jag ska göra med åren som ligger framför oss. När vi flyttar tillbaka till Åland vill jag ha middagar, få sitta på en ö i havet och ha vårt glada 20-tal för att stå ut med världen och vädret som rasar utanför.
Låta köksbordet bli en plats där man kan sucka över räntor och krig och stormar, men man kan ta en cola, ett glas vin, en Fanta citron, man kan knapra på oliver, barnen älskar kexen som vi äter till osten, när mamma har gäster får barnen också något festligt. Och kvällen kan bli sen men det behövs när månaderna är långa. Det finns tankar som dyker upp i mötet med människor som blir större än tankarna man tänker själv.

Att orka och våga öppna hjärtat för alla människor som finns kvar på platsen man lämnat och ska återvända till.
Att orka och våga öppna hjärtat för saknaden man kommer att känna efter alla människor man mött på platsen man kom till.
Att se fram emot en lång Uppsalasommar med sjöar och grannar och den tid man har tillsammans på samma plats.
Att trösta sig inför sin flytt med: man kan ha gäster. Vi älskar gäster, i den här familjen. Det finns sängplats, det finns middag, det finns skymningar och gryningar, det finns viskningar och skratt.

Idén om att vilja göra någonting, att vilja göra allting, inte för att komma bort ifrån något eller för att försöka mota trötthet utan för att det vore intressant.
Att ha vandrat uppför en backe i okänd terräng och accepterat att träden kanske aldrig glesnar, att det alltid kommer att vara uppför, att skogen kan dofta gott också i en ständig brant.
Och sedan kunna blicka ut över vidder och utsikt.
Se att det är lång väg ännu att vandra, och det är förstås ingen fara.
Längs vägen väntar så mycket vackert att man inte blir stående att blicka länge – kom så går vi vidare, ena foten framför den andra!
Det finns fortfarande så mycket att se.

Läs mer:

 

 

+59

You Might Also Like

14 Comments

  • Reply Carina Byréus april 27, 2023 at 9:06 e m

    Så fint.

    +1
  • Reply kayla april 27, 2023 at 11:06 e m

    Det finns fortfarande så mycket att se <3

    +1
  • Reply Malin april 28, 2023 at 3:22 e m

    Wow, vilken vacker och hoppfull text! Kände att jag behövde läsa detta.

    +1
    • Reply Ulrika april 30, 2023 at 5:03 e m

      vad glad jag blev att det gav dig något! Tack!

      0
  • Reply jagborhär april 28, 2023 at 4:11 e m

    Det finns en sådan styrka i att du skriver att du försonats med att det finns delar av dig som aldrig kommer komma tillbaka, och jag tänker så klart att det inte varit lätt alla gånger. Men hur lyckades du? Förstår absolut om du inte vill skriva mer om det, vet att du nämnt att du inte vill skriv så djupgående om allt det svåra du varit igenom. Ändå tänker jag på dig, vad du har förlorat och vad du ändå klarar av. Det är helt otroligt. Och de ljusglimtar som du ser nu är väldigt vackra och hoppingivande. Att det finns liv kvar att leva, mycket kvar att se.

    +2
    • Reply Ulrika april 30, 2023 at 5:29 e m

      Åh, det finns förstås inte något slags one size-fits-all-koncept för försoning, men för just mig finns det lite olika saker jag tror spelat roll. En är att jag inte är mitt i något oförutsägbart. det fanns tider när det var svårt då jag hela tiden behövde vara mer aktiv, närvarande i det svåra för att parera för nästa steg. Nu vet jag vad som väntar, jag vet vad vi har att deala med, det är inte lätt men det är tydligt.
      En annan sak är att jag på många sätt har det väldigt bra. Jag har ett jobb som ger ganska mycket flexibilitet och en ekonomisk situation som gör att vi inte alls blir lika utsatta som många andra i dessa tider. Både jag och barnen har vänner på två platser, både i vårt Uppsalaliv och vårt Ålandsliv. Jag har en bra relation till både mina föräldrar och till barnens farmor och farfar, så de har kontakt med hela sin släkt… och så vidare. Det jag har att försonas med som jag syftar på i det här inlägget är ju typ ett stort driv jag haft tidigare, det som fick mig att bli EXALTERAD av att cykla med min lådcykel utan el genom snöstorm, att sätta mig varje kväll och skriva på mitt romanprojekt, läsa universitetsspråkkurser på fritiden eller ha olika matlagningsprojekt igång osv. Alltså den där extra extra växeln som kanske inte är för alla, eller finns hos alla. Och när jag tittar på vårt privilegierade stabila liv och jämför det med vad jag läser i Facebookgrupper jag är med i för ensamstående på heltid och ser folk där skriva om hur man oroar sig för om man ska få ihop matbudgeten den här månaden trots extrajobb med nattdagis och fritidstider som får samvetet att gnaga, då känner jag att jag liksom inte kan klaga på att jag inte känner kickarna som driver mig att skriva en roman. Vet inte om det var svar på frågan, men nåt klassiskt: ”att se allting jag faktiskt har” har väl hjälpt i min försoning.

      +2
  • Reply Ida april 28, 2023 at 11:26 e m

    Att det exceptionella (som jag behövde copy pastea för att stava rätt..) inte är någon mänsklig rättighet är verkligen en tröstande tanke, vad anti-jante-gänget än säger. Den hjälper mig genom mycket. Och att skogen kan dofta gott i en ständig brant, tack för den! *lagrar i minnet*

    +1
    • Reply Ulrika april 30, 2023 at 5:30 e m

      det alldeles vanliga räcker väldigt långt! och tack!

      0
  • Reply Tove april 30, 2023 at 9:44 f m

    Fint och hoppfullt skrivet!

    0
  • Reply Glimtar, maj 2023 - Nettelblad juni 6, 2023 at 4:55 e m

    […] Glimtar, april 2023. […]

    0
  • Reply Glimtar, juni 2023 - Nettelblad juli 1, 2023 at 3:54 e m

    […] Glimtar, april 2023. Det finns fortfarande så mycket att se. […]

    0
  • Leave a Reply