Drömmarna, del 4

Jag drömmer om en morgon. Det är juni, en mulen gryning men så ljus ändå. Om jag öppnar balkongdörren doftar det regn, det doftar vindar och hav. Luften som drar in är för sval, ändå får dörren stå öppen. Jag behöver inte solen, jag ville ändå aldrig ha det skarpa ljuset. Jag behöver inte spänning och bekräftelse och tempo och hela världens berättelser, jag ville aldrig vara i stormens öga, jag ville bara ha det här.

Ingen är vaken.
Jag dricker svartvinbärste.
Senare, om det klarnar upp, kommer vi att åka till havet. Vattnet kommer att vara kallt. Jag kommer att doppa huvudet, det kommer att ila i kroppen, jag kommer att stanna under ytan längre än vad jag står ut med.
Och någonting kommer att kännas, någonting jag förlorade en tid, som gömdes i tröttheter och sorger, en bedövande förlösande upplevelse av att vara vid liv.

Men än är det morgon.
Jag skriver.
Som om det vore vad jag alltid gjort, som om det aldrig for ifrån mig. Som om orden alltid kastats fram istället för att träs som pärlor på en tråd av darrande fingrar som inte träffar rätt, som om orden var min början, mitt slut, min mitt, som om först och störst av allt var ordet och som om det aldrig fanns en tid när jag glömde det.

Sedan, i drömmen, är mina morgonminuter slut.
Jag gör en till kopp te.
Jag väcker barnen.

Morgonen efter ska jag göra samma sak.

Läs mer:

• Drömmarna, del 1. “Och sedan sover vi lugnt om natten som om inget ont kunde hända oss, sedan sover vi alla som barn.”
• Drömmarna, del 2. Ärrvävnad, inte öppna sår.
• Drömmarna, del 3. Ta över världen, köra en bil.
• Vinbären, Mercedesen. skrivandet som konstanten.
• Halvtimmen. en liten bit i taget en gång för länge sen,

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat!