att skriva familj

Glimtar, mars 2023

mars 25, 2023

Det blir mars och jag våndas över saker så banala att de blir svåra att skriva om. De flesta har att göra med sådant jag inte gjort och sådant jag inte lyckats med.
De blir svåra för att det blir ett sådant hån mot de som faktiskt berövas möjligheter i livet.
Men jag ska återkomma till det.

Jag våndas över hur jobbet uppslukar mig. Fyra månader på neurologen, när mars är slut har jag gjort hälften.
En helt annan del av sjukhuset. Jag har aldrig jobbat inom somatiken i Sverige. Dagarna är fyllda av praktiska saker som har väldigt lite med hjärnan att göra och väldigt mycket med vårdaministration. Ändå är det oupphörligt intressant: dynamiken i att förstå en ny arbetsplats och hur man ska samarbeta med andra för att komma framåt. Hjärnan, medicinerna, signalsubstanserna. Om kvällarna lyssnar jag på podcasts om Parkinson om MS, om nätterna drömmer jag om remisser som skickas och skickas och aldrig kommer rätt.

Jag våndas över hur jag inte skriver. Och hur jag befinner mig i en tid och ett sammanhang i livet där det hade varit så lätt att glida ur ett skrivande och låta det försvinna. Det är skillnad på att arbeta på ett litet sjukhus, som jag gjort större delen av min karriär, och det här: ett stort universitetssjukhus som inom vissa områden bedriver vård som är så högspecialiserad att det är den enda platsen i landet där den ges. På den här platsen finns folk som är nationsledande, kanske världsledande, inom ett område. Jag träffar på  personer som aldrig skulle tänka tanken att man ska göra något annat än att vara läkare, att det är just genom detta yrke som man ska förverkliga sig i livet.

Ibland befinner jag mig i rum där det känns som att om jag sa att i framtiden funderar jag på att jobba halvtid ett tag och skriva romaner resten av tiden, skulle det vara lika apart som om jag drog fram en cigarett och tände den och drog halsbloss mitt under ronden.
Hela mitt vuxna liv har jag varit förälder. Jag har studerat och jobbat, jag har varit familjeförsörjare, morgonmänniska, länge var jag nykterist. Det är sällan jag har känt mig som en vild bråkstake som beter sig som en tonåring och vägrar växa upp. Men med läkare, sådana där riktiga urläkare, får jag känna så. Hela min läkarutbildning kände jag det. Det fanns så många som travade framåt med sådan självklarhet, det är ett jobb med så tydliga fack och milstolpar.
Att jobba på Åland var en fristad från det, kanske förstod jag inte hur mycket förrän jag kom hit till Uppsala och åter befann mig i en läkarkultur jag sedan länge lämnat.

Jag våndas över att livet har gått och gått och aldrig kommit till dörren. Att det plötsligt är varken hackat eller malet. Att jag trodde att jag skulle ha kommit så mycket längre med så många saker.
Att jag inte längre vet vad som vore ett lyckat utfall. Vad skulle hända, vad skulle jag lyckas med som skulle få mig att känna att jag var där jag ville vara?
Jag har skrivit om det förut: hur svåra tider rubbade mig ur position, hur jag inte längre vet vilka de nya koordinaterna är.
Det fanns någon jag var som mest ville läsa och skriva ifred. Det finns någon som jag blev som tycks befinna sig i en ständigt pågående konversation. Alltid i ett samtal om något, med någon.
Den gamla ville skriva böcker under långa ostörda timmar, men vad den nya ska göra vet jag inte.

Jag våndas över att det är så navelskådande bortskämt att våndas över de här sakerna.
På bussen hem har chauffören slagit på radion högt, det är ekonomiekot, de säger att matpriserna har gått upp 22% det senaste året. Jag har råd med halvfabrikaten som räddat oss den här hösten, med köpelunchen på sjukhuset när matlådan står kvarglömd i hallen, med restaurangmiddagen. De talar om hushåll som behöver ta av sina buffertar för att få de löpande utgifterna att gå ihop, de säger att det finns människor som är låsta i bostadssituationer de inte vill ha och livssituationer de vill ta sig ur. Vi har vårt hem, våra hem, vi har vårt Ålandshem och vårt hyrda Uppsalahem.

Vi har allt i världen som krävs för trygga, snälla dagar: vi har morgongröten och fredagskorven, vi har badhusdagarna och bussturerna, vi har vännerna och kvällarna, vi har pulkabacken och ett skrattanfall när det aldrig tar slut utan bara fortplantar sig i en syskonskara.
Vi har solnedgången i en kväll som andas vår, på väg hem från dagens äventyr.

Det, i sig självt, måste vara gott liv nog.

*

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande, här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat!

+76

You Might Also Like

12 Comments

  • Reply Lisa mars 25, 2023 at 9:21 e m

    Jag vet ingenting om att vara läkare, men i vissa perioder tror jag inte att det är så bra att umgås med karriärister, oavsett sort.
    Det stressar åtminstone mig att omge mig med människor som alltid vill högre och längre, trots att jag aktivt valt bort karriär för att få ett enklare liv.

    +11
    • Reply Ulrika mars 28, 2023 at 6:12 e m

      Hmm, ja kanske är det nyckeln i det! jag tycker ju om att träffa folk som inte nödvändigtvis valt samma som jag (Vad nu det valet består i, högst oklart) och jag tycker om folk som verkligen brinner för vad de gör. så det är inte strävan att nå högre och längre i sig som gör det tror jag… men kanske när det sker på bekostnad av att vara snäll. Eller med totalt ointresse för de som väljer annorlunda?

      +2
  • Reply Malin mars 26, 2023 at 11:46 f m

    Jag känner igen mig i det du skriver Ulrika, om att det är en provocerande rebellisk handling att vilja göra något annat än att ägna hela sitt jag åt sitt yrke. Jag stöter på det bland en del arkitekter i min bransch. Får alltid en släng av impostor syndrome då, ungefär som att jag inte får jobba med det jag jobbar med om jag inte ger jobbet mitt allt. Men innerst inne, när jag stillnar och lyssnar på mig själv, då vet jag att det inte är ett liv jag vill leva. Livet du beskriver, där att jobba mindre för att skriva känns viktigare, känns rebelliskt då.

    +6
    • Reply Ida mars 26, 2023 at 8:12 e m

      ”…men vad den nya ska göra vet jag inte.”
      Relate. Så märkligt när nån del av en själv mystiskt fallit bort och ingen ny kommit till.

      +3
      • Reply Ulrika mars 28, 2023 at 6:13 e m

        <3
        Ett tydligt nytt jag kanske plötsligt dyker upp för både dig och mig under 2023? Hoppet lever!

        +2
    • Reply Ulrika mars 28, 2023 at 6:12 e m

      Det är ju så! Man måste ju kunna få välja, och välja olika? Och kanske kanske att man blir mindre sårbar om livet står på lite fler ben?

      +1
  • Reply Johanna Lindem mars 26, 2023 at 10:04 e m

    Jag brukar inte skriva några kommentarer, men din text gav genklang i mig. Jag är också läkare, psykiater, och kan relatera så till allt du skriver. Vilsenheten, ambivalensen, tacksamheten och rastlösheten i samma andetag. Vet inte heller vilken väg som är min framåt, jag har svårt att tyda kompassen. Samtidigt som hjärtats röst är klar är vägen ändå snårig. Och med patienterna framför mig känns det mesta ändå självklart och lätt. Jag vet inte, ville bara sända dig en kram.

    +7
    • Reply Ulrika mars 28, 2023 at 6:14 e m

      kanske är vi fler i vår specialitet som känner så jämfört med i en del andra? Det är ju ovanligare att rikta sig så i och med att man väljer bort vissa delar som den som alltid brunnit för läkaryrket kanske inte skulle ”ge upp”. (Sedan vinner man annat, men det är kanske tydligare om just den klassiska raka läkarrollen inte varit så självklar för en)… Så fint beskrivet om hur hjärtat kan leda rätt även om det inte blir enkelt för det!

      +2
  • Reply Kajsa mars 27, 2023 at 2:46 e m

    Det fascinerar mig att du också känner så! Du som utåt sett väl trampat rätt fort på den där stigen? Du som klarat av allting inom utsatt tid trots tre (!) barn. Du som kommit jättelångt trots livet som drabbat dig. Jag är själv läkare och känner mig konstant som en outsider eftersom jag varit en sökare som tagit uppehåll, gjort annat, återkommit, varit hemma länge med mina barn och rent allmänt gjort massa val som jag gissar gör den karriärslystne fullkomligt mållös. Det slår mig att det är helt otroligt vad trång den där mallen måste vara om inte ens du, i mina ögon jättelyckad, passar in i den. Men hur man känner sig i förhållande till andra är kanske mer en fråga om personlighet och mindre en fråga om faktisk prestation. Tack för att du delar dina tankar och insikter, otroligt intressant läsning!

    +2
    • Reply Ulrika mars 28, 2023 at 6:18 e m

      Vilken vänlig kommentar, och såklart har du rätt i att många saker har jag ju fått/gjort och på vissa sätt i en rasande takt. För mig är det svårt att se det så och som du säger är det nog kanske mer en personlighetsfråga. Jag har lite svårt att lägga ihop helheten, jag jämför liksom efter varje enskilt område – skrivandet med andra som skriver, läkeriet med andra läkare, föräldraskapet med andra föräldrar – och då blir det inte 100%. Hade säkert jämfört mig med ditt föräldraskap med att vara hemma länge med barn och sett min egen otillräcklighet där, snarare än att fundera kring uppehåll och velande och att inta ta raka läkarspåret. Så lätt att se andras bedrifter och missa sina egna. Och vilket slöseri att låta mallen kännas så smal egentligen, det har jag ofta tänkt om läkaryrket: vi har så mycket mer frihet än vad vi tänker oss, men den tydliga strukturen med yrkesstegen och ett visst antal år för varje och en viss optimeringskultur i personligheten hos läkarstudenter/läkare tror jag gör att vi ofta fattar mycket fyrkantigare standardbeslut om hur livet och jobbet ska se ut än vad vi hade behövt göra. låter härligt att ha gjort andra val!

      +1
  • Reply Glimtar, maj 2023 - Nettelblad juni 7, 2023 at 5:42 e m

    […] Glimtar, mars 2023.  […]

    +1
  • Reply Låtar, 2023: Renaissance - Nettelblad december 10, 2023 at 8:10 f m

    […] Glimtar, mars 2023. […]

    0
  • Leave a Reply