Glimtar, februari 2023

Det blir februari, jag börjar min randning på neurologen, om morgonen går jag genom svala kulvertar som luktar som gamla kyrkor och museum. Jag tror att somatiken slår emot mig som en vägg: platsbritsen och tempot, dropp och tilläggsnäring. De neurologiska sjukdomarna, att förlora kontrollen. Att rent fysiskt förlora sitt tal, sina muskler, sin andning, sin självständighet. Inskrivningarna och medicinlistorna, jag är så trött, jag tänker: kanske är jag en för vek person för att kunna jobba inom något annat än psykiatrin, men sedan kommer febern. Överväldigande sjukdagar, det var visst inte att jobba med andra kroppar som var problemet, utan att min egen slog bakut.

Det blir sportlov, vi åker båt. Hur många liv har jag inte levt på en färja till och från Åland? 
Så mycket lättare livet är med barn som själva packar sina ipads, bär sina ryggsäckar, meddelar sitt efternamn till busschauffören på bussen till färjan och går och sätter sig medan jag lastar i väskan. Så mycket lättare livet är med barn som själva går och plockar mat från frukostbuffén, som går iväg och spelar något musikbingo medan jag dricker klart mitt kaffe ifred. Så mycket onödigt jag surar för småsaker, så mycket fräshumör jag har när alla ska iväg, så mycket oftare jag borde berömma för allt de kan.
Så mycket man försöker, så lite man kan kräva att försöken ska räcka hela vägen.

Jag får några lediga dagar som bara är mina. Jag äter en fisk- och skaldjursgryta som är så rund och krämig, en smekning i munnen, sådant man blundar när man äter. Jag äter pistageglass. Jag läser tidningen. Jag för samtal som får börja och sluta och börja igen. Jag tänker inte på sjukdom eller bedömningar eller mediciner, jag tänker inte på hur jag ska hinna tvätta och diska, jag tänker inte på hur jag ska hinna lägga mig för att orka upp i tid för att få tre barn till skolan och mig själv till jobbet i tid nästa morgon.
Och jag skriver ingenting. Kanske är det inte så viktigt trots allt, kanske finns det en miljon saker man kan göra av ett liv, kanske finns det ändå så mycket som inte är gjort för att berättas. Åtminstone inte av mig.

Det är märkligt att vara vuxen i en stad där jag aldrig levt ett vuxet liv, men ett annat liv, fyllt av det på samma gång överväldigade och uttråkade det är att växa upp.
Tiden flyter, smälter, som Dalìs klockor.
Alla delar samtidigt, alla minnen så långt borta men ändå kvar, som en film man sett för länge sedan, kanske är det så länge sedan nu att det är svårt att veta om man hade tyckt samma sak om den idag.

Sitter på bussen, håller på med Duolingo, koncentrationen räcker längre än i höstas.
Tänker att tiden läker inte alla sår så att det blir som det en gång varit, men det blir ärr, man lever med dem, märkt av allt man en gång genomlevt, men inte ett öppet sår.
Tänker att fördelen med barn är att man inte hinner tänka så mycket, för mycket, det finns stopp. Man ska hem och laga middagen, man ska upp och laga morgongröten, det finns nya dagar. De nya dagarna är som våren, den de säger är på väg, de kommer vare sig man vill det eller inte, det är bara att följa med.

Läs mer:

• Glimtar, januari 2023. Små steg, plats för drömmar.
• Glimtar, december 2022. Platser.
• Måltiden. Det kommer alltid att finnas smaker.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.