ultravardag.

Efter att barnens pappa gick bort fick jag ett brev av en vän.
Jag hade skrivit allt detta kommer vi att bära med oss i resten av våra liv; brevet tog avstamp i det.
Att barnen kommer att bära med sig detta, det är klart att de kommer.
Precis som de kommer att bära med sig andra saker, alla andra saker som givits till dem alla andra dagar.
Morgnar i lådcykeln, skogsutflykter. En mamma som läser, en mamma som visar böckernas värld, som släpper in kunskap och låter en fascineras av det. Långa lördagar på badhuset. Att kasta sig i havet med sina syskon.
Brevet kom från någon som kände till de här sakerna, kanske sett dem tydligare än vad jag själv gör. Just därför kröp det in och skapade smältvatten i mitt hjärta när mycket annat var fruset.

Det var inget förminskande av vår sorg, inte en tillstymmelse till ett käckt tänk positivt nu!
Bara en påminnelse, mitt i allt annat, och mitt i allt jag inte kunnat styra, om det jag gjort och det jag kunnat styra över.
Om att ett liv består av många saker. Om att jag sett till att fylla på mina barns liv med många av de andra sakerna, de som inte är sorg.

Man kan leva med sin sorg. Den försvinner inte, men man stötta med annat runtomkring för att den inte ska bli lika tung att bära. Som när starka lårmuskler tränas upp för att kompensera för ett skadat knä.
När något annat bär upp värker det mindre, även om man fortfarande är svajig.

När han dog hade jag redan varit ensam förälder på heltid i några år. Ett tag bodde de hos honom varannan helg. Sedan inte. Det fanns egna sorger i det, jag stoppade dem i små askar och sköt dem långt bak i huvudet för att plocka fram en dag i en avlägsen framtid när jag skulle ha tid att sörja.

Men det innebar att vår vardag inte förändrades, då i höstas.
Trots att allt skakades om i grunden var våra dagar sällsamt lika. Vardagens rytm en ström att flyta med i, ibland kämpa emot.

Vardagen, en sådan kraft: när man får finnas i den, vara ett barn i den. Att vara mina barn i den:
Morgongröt för fyra, glöm inte glasögonen, glöm inte vantarna, mamma du är den tjatigaste jag träffat i hela mitt liv, fredagsmys, söndagstvättar.
På kvällen ligger man nära sina syskon, lyssnar när mamma läser Harry Potter. Om morgnarna promenerar man till skolan med syskonen. Man tjatar på sin mamma om att få åka buss istället, hon säger nej, hon muttrar att det är 1,5 km dit, hon säger att det är upprörande att barn blir skjutsade sådana sträckor numera, man slutar lyssna på allt hon muttrar om, man har hört det tusen gånger förut.

Man vet att ens mamma är uppe om kvällen ibland efter att man somnat, hon äter ostar och dricker Fanta Zero Lemon i finglas, ibland kommer man upp efter att ha vaknat av en mardröm och ser henne där, hon chattar med kompisar och ser på teveserier, hon har ett vuxenliv som inte är barnens liv men som verkar förutsägbart och odramatiskt och därför är alldeles ointressant.

Och det är precis som det ska vara, för man är barn och ska inte fundera över vad ens mamma gör, det är hon som ska fundera över varje sekund av ens eget liv medan man själv är upptagen med att leva det.

Och allt detta,
vardag som läggs till vardag som läggs till vardag,
kommer man att bära med sig i resten av sitt liv.