Frigående barn

För något år sedan läste jag en bok som hette Frigående barn: en föräldrabok om det ökade stillasittandet.
Den handlade om saker som gör att den självklara vardagsrörelsen för barn minskar (precis som den gör för vuxna).
Om att skjutsa barnen till aktiviteter för att de ska röra på sig men även skjutsa dem till skolan, så att de inte gör det.
Om att ett hus med eget rum för alla barn kan göra att man skickar in barnen på sitt rum istället för att skicka ut dem för att leka, eller att skärmar blir ett sätt att få lugna tysta barn så man kan fokusera på det man behöver få gjort, istället för att skicka ut dem på lekplatsen för att få det lugnt i huset.
Om hur viljan att våra barn ska vara försiktiga så att de inte slår sig kan göra att de inte heller rör sig, vilket även det innebär en hälsorisk.

Boken hakade i något jag redan börjat sträva mot, men inte helt satt ord på.
Jag behöver knappast övertyga någon om att vardagsrörelsen är viktig och påverkar hur vi mår – det är inte brist på fakta som gör att den är så svår att få till.
Det fina med barn och rörelse är att de egentligen har den så naturligt, den är lätt att få till om man väl får ut dem på stora ytor och in i lekens egna svettiga rusande klättrande logik. Och ändå kan det vara så svårt! Vi befinner oss i en tid och samhälle där något så basic som att barn är ute och leker inte är så självklart.

Och eftersom något som är så enkelt ändå kan bli så svårt, är det här inlägget några tips på saker jag gör i vår familj som åstadkommer det där: att barnen rör på sig. De flesta tipsen sammanfaller dessutom med att mitt liv blir enklare. Jag tror starkt på vardagsjusteringar som är win-win för både mamma och barn. Det är inte så lätt att vara förälder, ja kanske inte så lätt att vara människa, så inte behöver man tips om något som ska kräva monumentala uppoffringar för en själv.

Så, här kommer det: sju extremt basic tips på att få barnen svettiga och andfådda medan man själv pustar ut.

1. Busshållplatstricket, eller: hitta platser

Stora ytor ger mer rörelse än små ytor – park trumfar radhusträdgård. Varierad miljö som gäckar fantasin ger mer rörelse än statiskt homogent – därför trumfar skogen en gräsmatta. Jag försöker se till att vi ofta befinner oss på platser som inbjuder till rörelse. Vi har lyxen i både vårt Ålandsliv och vårt Uppsalaliv att ha närhet till fantastiska naturmiljöer, men även om man inte har det finns det fler platser än man tror där en stunds fri lek är utmärkt om man har blicken och kreativiteten öppen. När vi står någonstans och väntar på bussen brukar jag kika omkring mig efter något område där barnen kan springa medan de väntar. Sedan säger jag till dem inom vilka ramar de får springa (så de inte springer ut på cykelbanan eller liknande). Förvånansvärt ofta finns det någon tom cykelparkering, eller parken vid Ekonomikum, eller en innergård mellan några lägenhetshus strax bakom busshållplatsen. De får tio minuters spring, jag får tio minuter av att andas och lyssna på fågelkvitter istället för någon som undrar om bussen inte kommer snart.

2. The more, the merrier

Det naturliga dundrande ålande kittlande tempot i en barnlek är svårslaget när det gäller att få barn att röra på sig. Åtminstone för mina barn uppstår det på ett helt annat sätt när de är tillsammans än om de är själva. Jag skulle själv aldrig orka upprätthålla samma sak en längre stund.
Och kanske är det som förenklat mitt liv som ensamstående allra mest just detta: att mina barn är flera stycken. Man kan ta dem vart som helst och de har alltid lekkompisarna med sig. Det är därför jag i framtiden kommer att tänka på det tidiga tjugotalet som en tid då jag alltid satt med en kopp kaffe i en lekpark och läste en bok medan mina barn sprang sig svettiga. Har man inte flera barn, eller barn som gillar att leka med varandra, rekommenderar jag starkt att försöka få koll på i vilka lekparker de flesta föräldrar och barn finns, så att man går någonstans med mycket drag. Eller mötas upp med kompisars barn, förstås,

3. ”Alla ska UT, nu!”

Förutom att jag kommer att minnas det tidiga tjugotalet som en tid då jag alltid satt och läste böcker i parker, kommer jag att minnas det som en tid då jag allt som oftast tappade det på söndagsförmiddagarna när jag insåg hur lite praktiskt jag hunnit med den här helgen också och alla rastlösa barn kröp runt och pep och skrek i vardagsrummet, och jag skrek ALLA SKA UT, NU som om det vore en militäroperation och budskapet surrande fördes vidare genom syskonskaran: vi måste ut! Ska vi gå UT? Mamma sa att vi MÅSTE UT?
Med andra ord: jag har noll dåligt samvete över att säga åt mina barn att nu måste jag få vara ifred inne i huset och fixa grejer och de måste gå ut en halvtimme. En halvtimme är perfekt för det är en begränsad tid, så de kommer inte in och frågar hela tiden om de får komma in, men det är tillräckligt lång tid för att det ska bli för tråkigt att bara sitta på trappen och vänta. Så något drar alltid igång där ute, något som breder ut sig över ytorna: en kurragömmalek, en tagare. Svett och andfåddhet.
Och huset, det är tyst.

4. Den som går hem till en kompis tar sig hem från sin kompis

Tidigt varje vardagseftermiddag börjar min telefon ringa. Då är det barnen som vill förhandla kring sina eftermiddagsplaner. De styrs i hög grad av vilka kompisar som kan leka den dagen. I både vårt Ålandsliv och vårt Uppsalaliv finns kompisarna inom max två kilometers avstånd från vårt hem (typ tjugo minuters promenad för en vuxen).
Därför är regeln att går man hem till en kompis efter skolan på en vardag så har man också ansvar för att ta sig hem från kompisen själv. (Självklart hjälpte jag dem innan de hittade vägen hem, jag försöker inte skapa något slags överlevnadstävling där man ska vandra vilse i villakvarteren tills man hittar hem av ren slump).
Vilka sträckor som avläggs i vår familj varje vecka med kompisar som drivkraften! Kompisleken är som en hare framför en kapplöpningshund, den motiverar till vad som helst.

6. De dolda motivens picknick

Mina barn vill alltid springa och leka som mest när de tror att de egentligen borde sitta fint och göra något annat.
Så jag brukar säga att vi ska ut och äta picknick: i skogen, på stranden, i en park. Sedan tillåter jag, motvilligt och efter viss förhandling från deras sida, att de får springa iväg och leka när de har ätit upp. Trots att jag inte är färdig. Och så sitter jag och njuter av min pastasallad medan de rusar iväg och tror att de är vinnare, utan att veta att detta är vad jag planerat för hela tiden.

7. Vänd på ordningen

Jag brukade tänka att helgerna skulle se ut såhär: först skulle jag göra allt praktiskt med hushållet klart, sedan skulle vi dra iväg och göra något.
Och jag brukade tänka att min tid för att göra sådant jag tycker om, för mig själv, skulle börja när barnen somnat.
Men jag har börjat tänka tvärtom. Vi tar oss iväg tidigt på dagen. De får springa av sig någonstans. Jag tar med mig min bok, mitt skrivblock, min kamera: jag gör något som är för mig, medan dagen pågår, medan barnen pågår.
Vi kommer hem, de har sprungit av sig. Det är mycket lättare att få något gjort hemma med barn som sprungit ur sig rastlösheten och bråken. Och lättare att med gott samvete sätta dem framför en skärm, när man vet att de redan fått en dos dagsljus och pulshöjning.
Blir hushållsarbetet inte klart försöker jag göra det färdigt när de somnat istället. Blir det inte klart ändå, då börjar jag nästa dag med att vråla ALLA SKA UT, NU! och så löser det sig ändå.

Det var sju tips. Eller kanske var det egentligen sju små berättelser, från ett rörigt liv i rörelse.
Oavsett hoppas jag att de kan hjälpa någon av er att få uppleva lugnet som sänker sig i ett hushåll där alla små fått springa sig riktigt trötta.

Läs mer:

• Skogar, morgnar.
• 5 tips för utflykter med barn.
• Struktur för kaotiker: att skapa rutiner för vardagen. 
• Att cykla med lådcykel utan el. 
• Sommarmaten. 

Här hittar du alla mina inlägg om familj,  här finns alla inlägg om enklare liv och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.