sånt jag läser

Böcker jag läste i maj

juni 6, 2021

Maj försvann i skrivande, det var bara så det blev, det kom till en punkt när det var omöjligt att göra på något annat sätt. Jag skrev och skrev och petade och kämpade och ibland var jag tvungen att resa mig och gå runt runt köksbordet mellan meningarna när jag skrev om kvällarna för att jag blev så frustrerad över att inte kunna nå den perfektion jag söker i något jag tror skulle kunna bli så bra. Sedan blev jag klar, skickade ut manuset till sådana som vill läsa. Nu finns en tomhet kvar, jag ska försöka formulera den någon dag, vet att jag inte är ensam om den. Post-manus-depressionen, hur svårt det än är att vara i ett projekt kan det vara ännu svårare att vara utanför det. Men det var inte vad jag skulle berätta om idag, idag skulle jag berätta om vilka böcker jag hann läsa i maj, trots allt detta skrivande.
Det kändes som att jag läste väldigt lite, och ändå läste jag fyra böcker. Det gör mig så glad att det är så numera, att det här är vad lite läsande innebär för mig. För ett par år sedan läste jag kanske fyra böcker om året.

Läs mer:

Dagar utan hunger av Delphine de Vigan

Självbiografisk debutroman som kom ut på franska 2001, om Delphines anorexiinsjuknande vid 19 års ålder och en slutenvårdsperiod i anslutning till att hon var på väg att dö i svält. Delphine de Vigan har skrivit flera böcker efter detta och är ju verkligen författare, har kapaciteten för berättande om allt möjligt, inte bara sin egen historia, och det genomsyrar boken. Eleganta formuleringar, den där lätta franska stilen där texten liksom flyter. Kanske blir allt på något sätt automatiskt lite elegantare för att det utspelar sig i 80-talets Paris. Poetisk inblick i en anorektisk tankevärld, kan läsas för språket eller för insikten den ger.

Läs mer:

Tvångsamheten av Alexandra Sundqvist

Nyutkomna Tvångsamheten är en roman i diktform om en destruktiv relation. Varje kapitel en liten dikt men de hänger samman i en klassisk dramaturgi. Går snabbt att läsa, kryper in under huden och känns. Jag upplever inte att de enskilda dikterna har en sådan kraft att de skulle fungera för sig själva, språkets kraft och originalitet når inte riktigt så långt, men som en prosalyrisk roman håller det. Bra om man vill komma igång med läsandet och vill in i mörka teman och känslor. Utgjorde perfekt pausläsning för att få kliva in i någon annans värld och språk när jag var mitt i mitt skrivande.

Läs mer:

Verklighetsglappet – att hantera sina krav och förväntningar av Åsa Kruse

Läser ju en del facklitteratur också! Skriver recensioner för Affärsmagasinet Forum varje månad med recension av populärvetenskapliga böcker, och tycker överlag om att varva skönlitteratur med andra ämnen.
Den här boken av KBT-psykologen Åsa Kruse handlar om när vår oförmåga att förhålla oss till den verkliga situationen ställer till problem för oss. När jag läste den insåg jag hur mycket av det lättare psykiska lidandet som faller inom ramen för den här problembeskrivningen, kanske framförallt i vår tid. Det finns en tanke att man ska uppmuntra varandra att vad som helst är möjligt, bara man kämpar lite till. Att få verktyg för att kunna förhålla sig och omvärdera när det faktiskt inte är möjligt är nog så viktigt. Uppskattade bokens stadiga realism, och att läsa exempelberättelser som kändes ovanliga, om folk som kämpat och kämpat för att nå en dröm (bli skådespelare, influencer, whatever) och sedan aldrig når den, medan livet springer dem förbi. Vår moderna dramaturgi bygger på att om man aldrig ger upp så händer det. Men realismen behövs för att ha en fallskärm, att inte behöva känna att fallet blir så hårt om man inte når den där drömmen.

Läs mer:

Galenskap – en bok om vetenskap av Mikael Landén

Essäistiskt om hur vi betraktar psykiatriska tillstånd i vår kultur och i andra, om hur god vetenskap bedrivs och hur den inte bedrivs. Om allt från distanshealing mot HIV och exorcism till hur Socialstyrelsen utformar rekommendationer. Underhållande och fullt av intressanta sidospår, tyvärr blir sidospåren ibland så många att jag har svårt att bli klar över vad huvudspåret egentligen är. Tror den här passar bäst att läsa ett kapitel i taget här och där, inte sträckläsa som jag gjorde. Då kommer det lite lösa filosoferande mer till sin rätt.

*

Det var det, nu ska vi cykla till stranden. Det är ju fint väder, sägs det, man måste njuta av det, sägs det, fast den här urladdningen efter att ha skrivit klart romanen förvandlat mig till något slags tidigt 00-talstonåring som bara vill ligga i svartklädd i sovrummet med gardinerna fördragna och lyssna på Muse.
Men jag är inte femton, så vi packar picknickkorgen, badkassen. Sockerkaka (Storasystern har bakat!), kaffe.
Och – alltid i väskan, för alla eventualiteter – en bok.

Läs mer:

 

3 Comments
att skriva familj

Saft

maj 31, 2021

Hej, där är jag en söndagseftermiddag när jag sitter och dricker ett glas jordgubbsläsk, samma jordgubbsläsk som jag älskat i alla år, känd från tidigare blogginlägg (som här och här.)
Ibland när jag dricker den tänker jag på fladdrande dagar i sensommarljusets sköra snedhet när jag just hade fött min yngsta dotter, denna kraftfulla lilla unge som skulle bli en Habanero av alldeles särskild sort, fast jag inte visste det då.
Dagar då allt jag visste var att vara tjugotvå och just för första gången ha exponerats för sin kropps sårbarhet, sin egen dödlighet, för det där man alltid vetat men aldrig känt, att man inte är för evigt oövervinnerlig. Att kroppen kan gå sönder, att man inte kontrollerar den även om man studerar den, att man inte har makten över allt i ett liv.
Eftersom hon kom till världen på ett annat sätt än de första två, mer omvälvande.

Och det försatte mig inte i kris, tvärtom i något slags stillhet, eller om stillhet är mitt sätt att krisa. I sensommarsolen, dagarna efter kejsarsnittet, tog jag på mig min prickiga omlottklänning – som gjord för att amma i – och vande mig vid att gå trots att det stramade där man hade öppnat upp och sytt ihop min kropp. Tog mig till en annan våning, för på den våningen fanns mitt barn. Fick henne i min famn, ammade henne, blundade, lyssnade till ljudet av apparater och steg i fotriktiga-inom-sjukvården-skor, kände ingen oro, för i min famn var hon så uppenbart frisk, här fanns ett alldeles livskraftigt längtande barn.
Tog mig tillbaka till BB, utan henne, och drack jordgubbssaft.
Min kropp behöver extra energi för att både kunna amma och läka, tänkte jag.
Och jag drack glas efter glas i hettan, blandade saften med det kolsyrade vattnet, så att det smakade som läsk.

Det var inte berättelsen jag tänkte berätta idag, jag tänkte berätta om att ha skickat ut mitt bokprojekt till andra och att börja få respons, om att få upp hoppet att det kanske är vettigt att skicka in det här till ett förlag innan sommaren, om att få meddelanden om att jag läser och jag kan inte sluta, om att se karaktärer man levt med under åratal få liv i någon annans hjärna, om lättnaden som infinner sig efter att ha spurtat ett projekt i hamn, om vilan som en förutsättning för produktiviteten, om vikten av att strunta i att rensa ogräs och istället sätta sig i försommarsolen i sin trädgård och dricka ett glas jordgubbssaft.

Men när jag skulle berätta vad jag hade i glaset kom en annan berättelse, och ibland är det med skrivandet som med livshändelserna, att man inte ska frisera dem och kontrollera dem, bara hantera dem. Text och liv att delta i, text och liv att låta sig svepas med i.
Medan kolsyran kittlar i svalget.

Läs mer:

  • Liv. Här är den ju, all livskraft i världen, den tog sig bara ut på ett annat sätt.
  • Vinbären, Mercedesen. Konstanterna: att vara mamma, att skriva, att se vinbärsmannen i sin vita Mercedes.
  • Måsarna. 18 år och nyvaken.

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du alla mina inlägg om att skriva. Eller så tittar du på mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

1 Comment
familj

Anger management

maj 26, 2021
Litet barn i strandkanten. Svartvit bild.

”Man får inte somna med taklampan på, så är det bara”, säger jag för tusende gången i ett försök att därmed-basta-avsluta en kamp som pågått i månader. Habanero som kan acceptera att det är läggdags nu, om hela rummet får bada i starkt ljus så att hon inte riskerar att somna. Föräldrafronten som tycker att det är bra om barn sover om kvällarna, inte ligger i sin starkt belysta säng och sjunger sånger där de provar att rimma olika fula ord på varandra för att se hur de passar ihop.
”Okej OKEJ”, säger Habanero till min förvåning, rösten blir mjuk, alldeles följsamt lugn. ”Men då måste vi prata om en sak. Bara en liten sak.”

Så jag sätter mig på hennes sängkant för att prata om bara en liten sak. Bekvämt brer hon ut sig i sängen, redo att prata om stora saker.
”Jag tänker att du behöver jobba lite på din ilska”, säger hon och och höjer upp händerna i luften långt ifrån varandra, så att det bildas ett långt avstånd mellan dem. ”Försöka, menar jag. Om det här liksom är hur arg du är” – och hon viftar lite med händerna i luften, som för att understryka detta enorma avstånd mellan sina händer och vilken orimlig vrede det representerar – ”så kan du bara, jag tänker, MINSKA lite.” Hon drar ihop händerna närmare varandra, som för att visa kraften i metoden.
”Okej, det kan jag försöka”, säger jag. ”Nu tänker jag att det är dags att -”
Hon sätter upp handen i luften för att tysta mig. Senare ska jag tänka att det är bisarrt att det faktiskt får mig att tystna, hon är fem och ett halvt år gammal, det är jag som bestämmer, men sådan är visst min Habanero: när hon talar lyssnar man, när hon höjer handen tystnar man.

”Jag tänker att du kan få några tips. När du känner, nu kommer ilskan, här kommer alla KÄNSLORNA. Jag tänker: du kan ta ett djupt andetag in, du kan ta ett djupt andetag ut.” (Hon illustrerar detta med att andas så intensivt att hon blir röd i ansiktet av ansträngningen.). ”Jag tänker, du kan ta din lilla kopp kaffe, ja ta din cappucino som du gillar, läs din bok, som du tycker så mycket om” – och nu blir hon så engagerad av sina egna ord att hon satt sig upp i sängen, helt uppfylld av detta profetiska budskap som är hennes – ”ja GÖR din mammagrejer, HA din lugna stund! Det är så fint, det är så bra, det är viktigt, för alla känslorna.”
Det låter onekligen lockande.
Detta säregna lilla barn, tänker jag, ser på henne i förundran. Och sedan:
”Ja. Bara ta det lugnt. Inte tänka så mycket på små grejer, inte tänka så mycket på små grejer som inte spelar någon roll. Som: inte spelar det någon roll om barn är lite pigga och vakna! Som: inte spelar det någon roll med en lampa, bara ibland, du vet. Det viktiga är att vi älskar varandra.”
”Godnatt”, säger jag.
Reser mig upp.
Släcker.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat. Och vill du hjälpa mig att göra den här platsen ännu bättre, skriv gärna en rad i min läsarundersökning. Tack för att du läser!

6 Comments
att skriva

en grej.

maj 23, 2021

När jag skrivit de sista raderna för den här gången tar jag fram en flaska skumpis från Amalias Limonad och dricker den sakta på balkongen i sval majskymning. Framför mig brer sig solnedgången ut sig, molnen overkligt rosa över horisonten, jag undrar hur många varianter på ljus och solnedgång och skymningar jag har beskrivit i min bok och om något av det är begripligt.
Skriva så intensivt att man nästlar sig in i sin egen text.
Ibland, på slutet, har jag undrat om jag kommer att skära bort något essentiellt, lägga till något obegripligt, om jag kommer att skicka den här texten till andra och de kommer att fråga efter det riktiga dokumentet för det här är bara ord, knappt meningar längre, obegripliga för någon annan.

Säkert finns det mer saker som borde göras. Men jag kan inte göra dem utan någon annans blickar först. Jag tycker inte om att släppa in, tycker om att ha min text ifred, men det är dags.

Jag lägger ut en annons efter testläsare i en Facebookgrupp för skrivande människor, och ett underbart gäng anmäler sig. Men nu lägger jag också ut samma förfrågan här, för jag vet att en mängd av blickar på min text kommer att hjälpa mig att hitta en ny egen.

Så alltså. Hej. Vill du läsa och ge feedback på ett manus på ca 55 000 ord? Jag skulle beskriva det såhär:
Boken är en drömsk coming-of-age-historia som sträcker sig över flera års tid men i huvudsak utspelar sig under en avgörande sommar. Laura växer upp på en isolerad liten ö med en sjuka mamma. En dag flyttar den jämnåriga pojken Tim in i det öde grannhuset bredvid Lauras, det som stått tomt i decennier, och det blir början på en djup och nästan fanatisk vänskap, som vänskap i stor ensamhet kan vara. När Tims systers vän Chrissy en sommar kommer till ön uppstår spänningar i vänskapen och det blir en sommar som förändrar Laura och hennes tillvaro.
Boken drivs mycket av språk, formuleringar, stämningar och har vissa inslag som liksom gränsar till det mytiska eller till magisk realism. En del experiment med språk och form och passar kanske dig som gillar att läsa Monika Fagerholm, Jeanette Winterson, Joyce Carol Oates. Den är ganska mörk, så inget att läsa om man redan är lite skör och sorgsen, det är nog viktigt att veta.

Jag är ute efter feedback i stora drag: vad man uppfattar händer i boken, händelseförlopp som känns oklara, ämnen man skulle önska att jag vidareutvecklade. Jag skickar med några specifika frågeställningar till bokmanuset som handlar om det jag önskar respons kring.

Är du intresserad av att läsa? Skriv en kommentar här nedanför, skicka pm på Facebook eller maila på unettelblad snabela gmail.com.
Berätta gärna lite om vad du annars tycker om att läsa, det är en lite säregen bok så det är viktigt för mig att den landar hos någon jag tror skulle tycka om den här typen av roman. Roligare för både mig och dig som vill läsa, tänker jag.

Nu ska jag vila ett tag, städa hus, klippa gräs, tvätta strumpor, göra allt sådant som inte blir gjort när allt man gör är skriver och allt annat bleknar i jämförelse.
Och kanske köpa något mer att skåla i.
Skål och grattis till mig. Vi hörs på andra sidan vilan, och firandet.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

(Bilden kommer från Unsplash.)

9 Comments
att skriva

Glimtar, maj 2021

maj 14, 2021

Maj kommer med kyla. Jag cyklar i regnet och doften av nysköljd grönska, jag skriver. Vandrar längs blåsigt hav, ser vinterbadare som blivit vårbadare doppa sig från bryggan vid Lilla Holmen, läser skönlitteratur på en bänk, äter piroger som tappas i sand och fångas av fåglar, jag skriver. Trampar i backar med nyservad lådcykel, simmar längder på badhuset, promenerar i skymningen förbi vitsippsfält med blommor som är på väg att sluta sig för kvällen, kommer hem och sätter mig vid köksbordet med lakritste och frysta hallon och levande ljus, jag skriver.

Maj förvandlas till värme, och jag skriver. Försöker undvika sociala medier för att inte se vad jag förlorar, drömmen om en solstol och en terrass var aldrig min, men varje år den här tiden börjar jag undra på samma sätt. Varför ligger jag inte bara och stirrar upp i den soliga himlen och gör inget särskilt alls. Vad är det för märkliga vanor jag alltid har för mig.

Skrivandet som ett bakgrundsbrus i hjärnan, vad jag än gör ligger bokprojektet och pyr, som låtar man inte slutar sjunga på, som citat man inte kan släppa.

Jag lyssnade på en intervju med Lisa Ekdahl, hon sa att när det känns som om man har gjort 80% av jobbet med ett album är det fortfarande 80% kvar. Tanken tröstar mig, när det känns som om jag öser in tid i ett projekt som varit nästan klart i vad som känns som en evighet, kanske hade tanken kunnat skrämma istället, beror väl på hur man tänker det.
Men för mig, en tröst.
Att det inte behöver betyda att det inte blir bra. Det betyder bara att det tar tid, att det får ta tid, vill man inte att det ska tid ska man försöka göra något annat än att skriva böcker (eller göra skivor).

Så jag rullar femtio hemmagjorda falaflar på gula ärtor, att styckfrysa in för att ha mitt hemmagjorda halvfabrikat i frysen (som var ett av mina nyårslöften), och jag skriver. Jag sätter på min skrivspellista för att tvinga mig in i känslor, och jag skriver. Jag har ingenting att säga, för jag skriver.

Och jag måste låta den här platsen eka tyst nu ett tag, en vecka eller två, för som ni märker går det inte att formulera en enda ny tanke här.
Sedan, när jag är klar för den här omgången, dessa sista 80%, då jävlar.

Tills dess rekommenderar jag er lite tid i mitt arkiv.

Läs mer:

Vi hörs.

0 Comments
att skriva

Till slut

maj 10, 2021

Att närma sig slutet av ett långt skrivprojekt påminner om att vara fixerat tonårsförälskad och tappa intresset om man faktiskt får kontakt med föremålet för besattheten. Kanske var det längtan som var poängen, kanske var det riktningen och drömmen men aldrig en verklig idé om vad som skulle hända sen, om man fick som man ville.

Jag trodde att den här omskrivningen av bokprojektet skulle vara svårast i mitten, det är mitten jag verkligen ändrat och skrivit om. Nu, i den sista fjärdedelen, ligger strukturen kvar som förut, det är bara fördjupning och förfining, skala bort det övertydliga, det löper fortare, och kanske är det därför jag tappar drivet, för att jag får tid att lyfta blicken och betrakta annat. Eller kanske är jag bara trött, som man blir om man spurtar för tidigt, kanske är det onaturliga egentligen hur lite jag har ifrågasatt vad jag egentligen håller på med den här vändan. Jag har skrivit med samma självklarhet som jag borstar tänderna, jag har gett upp att undra vad det ska leda till.

Jag har inte lagt ned för att jag redan lärt mig att jag kan inte lägga ned, det händer aldrig, skrivandet som ett behov som att kissa eller äta, man kan planera det så att det sker vid lämpliga tidpunkter som passar i ens övriga vardag, men man kan inte bestämma sig för att ta bort det ur sitt liv.

Jag har inte lagt ned för att jag bestämt mig för ett skrivande som får existera i sin egen kraft, sin egen rätt, som inte behöver motiveras med yttre framgångar eller någons godkännande, jag har inte lagt ned för att det finns värre saker man kan göra för att få tillfredsställelse i sitt liv, jag har inte lagt ned för att om jag försökt skriva romaner de senaste tjugofem åren och har jag gjort det ett kvartssekel är det väl ett större beslut att lägga av än att fortsätta.

Men i dessa dagar och veckor av det allra sista för den här gången kommer jag allt oftare på mig själv med att blicka upp, blicka ut, lämna min text och tänka på allt som finns utanför den.

Doften av ett majregn, kvällar utan planer, tre syskon ”på promenad” i trädgården med huvudena under sina paraplyer, samtal som jag inte behöver bryta för att skriva, att äntligen ta sig tiden att rensa igenom skåp och hyllor, spela gitarr, läsa böcker om samtalsteknik och neuroanatomi och bli bättre på mitt yrkesområde, bada fotbad och läsa tidningar, gå och simma längd efter längd utan att tänka på något särskilt alls, låta saker dra ut på tiden när tiden inte behövs för mitt skrivande.

Att slutföra projektet kommer att bli som tystnaden när strömmen går och man inser hur mycket kylskåpet och alla andra maskiner surrar.
Man har inte märkt att det rör sig där i bakgrunden, ändå har det hela tiden pågått.

Lägger inte ned, men påminner mig om att saker kostar, allt i livet kostar i någon ände, och vissa kostnader är värda att skära ner på, och andra håller man kvar för att de utgör livskvalitet man inte vill tumma på.

Lägger inte ned, men saktar ned, försöker tillåta mig att smyga in i mål, även med sådant som kostar måste man inte bränna alla resurser på en gång, även när det kostar kan man försöka förhandla sig till en bra deal.

Så att det man har räcker hela vägen.

Liknande inlägg:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

0 Comments
sånt som inte får plats i andra kategorier

Stillhetsstunder, glädjeglimtar

maj 6, 2021
Storebror läser för lillasyster
Kvinna läser i skogen svartvitt

Det är den här tidens obönhörliga ovisshet, det är hur den påminner en om att inte heller i samhälleliga normaltillstånd vet man någonsin vad som ska hända härnäst. Det är hagel i maj och ljumma vindar. Det är doften av nysköljt gräs en regnig morgon, vitsippsmattor i skogsbrynet, fåglar som sjunger som majfåglar gör. Det är kaffe i termosmugg på en lekparksbänk i lä, det är kvällspromenader i en solnedgång som aldrig tycks ta slut, det är vårens skiftningar och hur de rister i en. Det är kärleksviskningar i örat och blöta pussar på kinden, det är syskon som slåss tills någon river sår på den andra, det är någon som skäms och säger jag menade inte och kanske måste vi klippa mina naglar så jag inte råkar riva någon igen. Det är svartvinbärste och nybakade kalljästa frallor med smör som smälter. Det är kvällar av att skriva och stirra in i tegelväggar. Det är att läsa på soffan, vid spisen, i alla tidens små porer. Det är att längta efter sommar, efter att kasta sig i iskallt hav, att cykla hemåt med sand i sandalerna, att ligga på en filt och stirra upp i indigoblå himmel, att ligga under filtar inomhus och höra åskans dån och regnets smatter utanför, det är att springa genom vindar och blåst, det är att springa under tryckande varm sol, det är att äta mat som smakar som mat gör när man kommer hem efter ansträngning, det är att dricka vatten som smakar som vatten gör när man verkligen blivit törstig.

Det är skogsmorgnar och trädgårdskvällar, tomatsoppsluncher och födelsedagsglassar, gåshud och svettpärlor, puls och nedvarvning, frågor och svar, det är nätter man inte får sova och det är morgnar då klockan aldrig ringer, det är minuterna som fylls av mening och det är timmarna man alltid glömmer.

Det är böcker och berättelser, det är att välja sin egen handling, det är att märka det som annars rinner som sand mellan fingrarna, det är skörheten och skönheten, det är att trösta sig själv för att stå ut i det svåra, att trösta sig själv för att våga kasta sig ut och prova, att fira de flyktigaste framgångarna för att orka möta de mörkaste motgångarna.

Att stå ut med att ingen kan lova att allt kommer att bli bra.
Att löftet är att det kommer att bli bra och det kommer att bli dåligt, att grejer kommer att hända, att de sker som vädret, som vindarna, som vågorna som sköljer mot stranden för att sedan ebba ut, varje stund med sin sanning, varje ögonblick med sin mening.

Det är stillhetsstunder och glädjeglimtar, det är vissheten i ovissheten om att detta är tillvaron, här kommer den en sekund i taget, här pågår den vare sig man vill ha den eller inte, man kan stanna i njutningen och spara den som karamellögonblick att plocka fram och suga på under mörka dagar, man kan finnas i svärtan, och finna tröst i att i ett annat ögonblick kommer den att vara över.
Det är. Det är visst bara det vi vet.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg som inte passar i någon särskild kategori och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

1 Comment
familj

Respons

maj 4, 2021
Svartvit bild på barn som plockar blommor i skogen.

Behandla andra som du själv vill bli behandlad, sägs det, i ett antal världsreligioner och sådär. Och visst är det så att sättet man agerar inför barnen som förälder påverkar hur de sedan beter sig. Som en spegel, fast ibland kanske mer en skrattspegel.

För att få barnen att göra sådant jag tycker de borde göra (ta på sig kläder, smaka på maten, vara tysta istället för att sjunga DAM DI DAM EN GULLIG TJEJ SA HEJ HEJ HEJ tätt intill mitt öra en tidig lördagsmorgon) brukar jag försöka överrösa dem med positiva tillrop när de gör rätt, snarare än att skälla på dem när de gör fel. Det handlar inte om att jag tycker att det är fel att påpeka misstag och felaktigheter; ibland känns det som om jag inte gör annat än att säga NEJ NEJ NEJ INTE DEN OCH INTE SÅ. Inte heller handlar det om att jag älskar dem så mycket att jag bara vill hylla dem för allt bra de gör. (Jag älskar dem ju, också, men det är liksom inte grunden för det här beteendet). Det handlar om att det är det mest effektiva sättet att få saker att hända. Det funkar i basal depressions-KBT (det är enklare att ”börja göra saker” än att ”sluta vara deprimerad och passiv) och det funkar bra med barnen.

Vad fint att du hittade vantarna, vad duktig du var som lade dem i lådan igår, säger jag kanske. Vad bra att du har tagit på dig dina glasögon så vi inte glömmer dem. Har du mössa? Jamen vad BRA, vad duktig du är som kom ihåg den. Och utebyxor? Nämen de också. Otroligt!
Det är Radio Barn som kontras med Radio Mammas-glada-tillrop, det är som en sång av små uppmärksammade vardagstacksamheter med den trevliga biverkningen att jag själv blir på bättre humör.

Fast sett i skrattspegeln börjar jag ibland undra. Kanske är det också ett sätt som får det att låta lite som att den tilltalade är en idiot, där man kan bli glatt förvånad över att den klarar de enklaste saker?
För jag har börjat få samma sorts kommentarer.
”Vad duktig du är mamma”, säger således Storasystern vid middagsbordet, ”som lagade mat utan att bränna dig en enda gång!”
Jag brukar bränna tungan när jag smakar på maten när jag är hungrig, men inte tänkte jag att det var något som någon hade märkt.
”Bra mamma!”, ropar Lilla Gubben en morgon när jag tar min nyckelknippa som jag för ovanlighetens skull har hängt på kroken, ”du hittade dina nycklar på första försöket!”

”Har du din låda med lite mat så du kan äta en gooood gooood lunch?”, säger Habanero när de satt sig i lådcykeln och jag trampat iväg.
”Mm”, säger jag.
”Bra jobbat! Då behöver vi inte vända om!”, säger Lilla Gubben.
”Men har du ditt lilla kort med en liten bild så du kan komma in på ditt lilla jobb?”, säger Habanero, och låter en aning sträng.
Jag har fem och ett halvt års universitetsutbildning, ett och ett halvt års AT-tjänstgöring för att erhålla legitimation, och därefter hittills två års tjänstgöring på min specialisering, så möjligen skulle jag kunna ifrågasätta att mitt arbete är mitt ”lilla jobb”. Men jag vet ju redan att i den här familjen är det fruktlöst att kräva respekt för sin kompetens.
”Ja”, säger jag.
”Fint, idag har du verkligen koll på läget!”, säger Lilla Gubben.
”MEN”, säger Habanero, gör en konstpaus för att göra mig redo för kuggfrågan. ”Har du med dig din lilla coronamask du kan ta på dig när du går in på dagis?”
”Ja”, säger jag.
Lilla Gubben vänder sig mot mig, plirar med mörka ögon som glittrar i majmorgonens ljus.
”Mamma! Idag går det verkligen bra för dig!”
Tja, tänker jag, om du säger det så.
Och går faktiskt in i dagen med en visshet om att detta är en dag då allting flyter.

 

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

 

4 Comments
sånt jag läser

Böcker jag läste i april

maj 2, 2021
Små katastrofer av Sarah Vaughan och American dirt av Jeanine Cummins och råmanus till Drömma vaken av Ulrika Nettelblad. I ett fönster i solljus, lite motljus.

I april läste jag tre böcker: Små katastrofer av Sara Vaughan, American dirt av Jeanine Cummins och Arbetet på jobbet av Anders Rydell. Den sistnämnda bara som pdf eftersom det fysiska recensionsexemplaret aldrig kom fram i posten och jag hade deadline på en recension för Affärsmagasinet Forum. Den har jag inte så mycket att säga om, det blir så med böcker jag måste stressläsa och på skärm, så jag kommer att prata omd de andra två.

Jämfört med mars läste jag alltså mycket färre böcker. Det har att göra med olika saker: i mars läste jag ut en massa böcker jag påbörjat under andra månader, i april påbörjade jag nya. I mars tillbringade jag ett dygn på hotell och läste i timtal, i april gjorde jag det inte. I mars skrev jag mindre, i april skrev jag mer, och någonstans måste tiden tas ifrån.
Var det en dålig läsmånad? Nej, för det var en månad då jag läste, någonting varje dag läste jag, det är vad jag vill och det var vad jag gjorde.

Läs mer:

Små katastrofer av Sarah Vaughan, uppställd i ett fönster.

Små katastrofer av Sarah Vaughan

Psykologisk spänningsroman om ett gäng mammor som träffades på föräldrautbildningen när de väntade sina första barn. Nu, tio år senare, kommer en av mammorna – Jess – in på barnakuten en sen kväll med sin yngsta flicka som slagit huvudet och skadat sig. Liz, en av de andra mammorna, hör att hennes beskrivning av skadan inte går ihop med vad man skulle förvänta sig, och en anmälan till socialtjänsten görs om misstänkt barnmisshandel. Men det går inte alls ihop med den Jess hon trodde sig känna. Samtidigt tränger sig obehagliga minnen från hennes egen barndom på.

Var inte alls såld på den här boken och rekommenderar den inte. Möjligen om man skriver och funderar kring perspektivval; bitarna om Liz är skrivna i jag-form och jag tror de hade gjort sig så mycket bättre i tredje person. (Hon reflekterar kring sig själv och sina erfarenheter på ett sätt som för mig känns krystat – folk talar sällan kring sig själva på det sättet – och hon saknar nog mycket ton och egen röst för att vara skriven i jagform). Men jag tycker att den saknar tillräcklig psykologisk skärpa, att vändningarna känns krystade och stundtals ganska förutsägbara, samtidigt som det finns många obehagliga scener och mycket mörker. Jag har inget problem med mörker i litteraturen, dras ofta till det, men jag vill att det ska vara befogat och bottna i berättelsen. För mig blir Små katastrofer en bok fylld av hemska scener men utan ett tillräckligt berättande för att göra dem till en del av en större historia. Dock glimmar det till lite i skildringarna av förlossningsdepression och tvångstankar.

Läs mer:

American dirt av Jeanine Cummins, uppställd i ett fönster.

American Dirt av Jeanine Cummins

En medelklassfamilj i Mexiko. På en släktfest blir alla ihjälskjutna av en av drogkartellerna, utom en mamma och hennes son. Men hon vet att kartellens ledare är ute efter dem, och deras möjlighet att komma undan blir att fly norrut, med målet att ta sig till USA. Boken berättar om deras långa och strapatsrika resa men också om människorna de möter på vägen.
Här är ett exempel på mörker när jag tycker det bärs upp av historien som helhet. Naturligtvis finns många hemska inslag i den här romanen, det är av naturliga skäl ingen feel-good. Men det blandas det med ljusglimtar – mänsklig värme, humor, de små stunderna av lättnad. Och framförallt: det är relevant för en större berättelse som håller en kvalitet, ett episkt berättande av klassisk äventyrssort. En bok att försjunka i, och sträckläsa. Några grejer kändes lite krystade för mig och överflödiga och gör att den inte får full pott i min värld, men en riktigt bra läsupplevelse. Dessutom är även denna bok väldigt intressant att studera ur ett berättarperspektiv (den är skriven i ett slags allvetande berättande-perspektiv där man i samma scen kan röra sig in och ut i olika karaktärers perspektiv, något som man sällan ser idag och ännu mer sällan ser gjort väl). Men jag har tänkt återkomma till den här med en längre recension. (Det sa jag om typ alla böcker förra månaden med, och här gapar det ännu tomt, men ni vet ju att allt är lite på sparlåga tills mitt eget bokprojekt är klart).

Utskrivet bokmanus på A4-papper, i ett fönster i motljus.

ett bokprojekt. av mig.

Jamen det var ju ett jäkla tjat om det där bokprojektet, kanske ni tänker. Och det har ni rätt i, kanske jag tänker. MEN DET ÄR MIN BLOGG och i rant if i want to. Att vara i det här projektet är en förälskelse, det är något att fastna i timtal i om man bara får chansen, det är något att längta till. Jag kan komma på mig själv med samma känsla i kroppen som när jag läser en riktigt spännande bok, att jag går och längtar efter att få lägga mig på soffan och läsa så att jag får befinna mig i den världen igen. Och sedan inse att det är ingen annan bok jag längtar efter, bara min egen. I april har jag läst stycken och skrivit dem på nytt, ord för ord befäst min nya struktur för den här berättelsen, med ord målat den vacker. Normalt behöver jag läsa mycket för att hålla mitt skrivande vid liv, men när jag är så här djupt in i slutskedet av en lång process kan andras litterära världar nästan bli för påträngande.
Nu befinner jag mig i det allra sista arbetet med det här; jag har satt sista maj som deadline för att vara klar med den här omarbetningen. Det ska bli skönt att kunna släppa in mer av andras ord snart igen.

Läs mer:

Eller alla mina inlägg om skrivande.

Igår av Agota Kristof, Eufori av Elin Cullhed och Familjelexikon av Natalia Ginzburg, i ett fönster i motljus.

Böcker jag vill läsa i maj

Hur mycket majläsningen får ta plats beror helt på hur romanprojektet fortskrider. Jag hoppas bli klar före min egen deadline, men jag tror alltid att jag ska bli klar före deadline, för att jag inte inser hur mycket tid saker tar. Men hinner jag läsa som jag vill längtar jag efter att hinna läsa de här böckerna. Igår av Agota Kristof, eftersom jag älskar omslaget och eftersom jag är fascinerad av hennes avskalade exakta språk och de skickliga gestaltningar det ger upphov till. Elin Cullhedens Eufori, en fiktionalisering av Sylvia Plaths liv eftersom jag tyckte experimenterandet med språket i Cullhedens debut gudarna var intressant och själva grundidén för den här romanen låter spännande. Och Familjelexikon av Natalia Ginzburg eftersom en person i min bokklubb talade så varmt om den.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

3 Comments
familj

Middagar. Skapelseberättelser.

maj 1, 2021
Svartvit bild på barn som leker i skog på våren.

Runt ett middagsbord kan många samtal ske. Finns där tre barn mellan fem och nio krävs inte heller särskilt mycket vuxendeltagande för att samtalet ska fortsätta. Det finns alltid ett syskon som kan fylla i, alltid ett annat barns tanke som kan ta vid.

”Jag tror INTE på Gud”, säger exempelvis Lilla Gubben, och lägger ned det tacobröd han just börjat vika ihop på tallriken igen, så att han kan höja ett varnande finger i luften inför sådana galenskaper som religion. ”För om GUD skapade världen, VEM skapade då Gud?”
Och ler förnöjt så man ser hans skrattgrop över att ha kommit med lösningen i denna fråga, en gång för alla.
”Jag vet vem som skapade Gud”, säger Habanero med munnen full av tacosås och majskorn.
”Vem?”, säger Lilla Gubben. Tacobrödet ligger kvar på tallriken, ibland blir han så fascinerad av livets underligheter att han glömmer bort att äta och måste påminnas.
Storasystern himlar med ögonen.
”Hon vet inte.”
”JOHO JAG VET. MEN DET ÄR EN HEMLIS OCH JAG KOMMER INTE ATT BERÄTTA DEN FÖR ER.”

”Det började med Big Ben”, säger Storasystern sedan, med den lugna och särskilt artikulerade rösten hon har när hon går in i undervisa-syskon-i-all-världens-sanningar-mood. (Hon är ju trots allt den som vet.) ”Alltså inte klockan i England utan när alla stjärnorna och planeterna skapades.”
Jag biter mig i läppen för att inte skratta.
”Ååååh”, säger Lilla Gubben. ”DET har jag hört om.”
”Och då kom stjärnorna och planeterna och galaxerna och sen kom dinosaurierna. Det var så det började.”
Hon sänker rösten, som om hon ska delge en konspirationsteori till ett väl utvalt sällskap.
”Men man vet inte vem som fick Big Ben att hända.”
”Jag vet”, säger Habanero.
”Det tror jag inte att du gör, faktiskt”, säger Lilla Gubben. För även den som alltid talar sanning lär sig så småningom att andra kan bedra. ”Om man säger att man kan någonting och sedan säger att det är en hemlis, då kan det vara för att att man ljuger.”

Tystnad faller över bordet när de alla begrundar sanningarna, lögnerna, de existentiella mysterierna.
”Men kanske Gud åkte på en asteroid”, säger Habanero sedan. ”Han åkte med från Big Ben och sedan föll han ner på Jorden och dog, och sen åkte han upp upp upp till himlen som ett spöke!”
Lilla Gubben skakar bestämt på huvudet, ler som man gör mot mindre vetande.
”Nej”, säger han. ”Så kan det INTE ha varit. För det finns inga spöken. Det har ju mamma sagt.”

Och visst är livet fyllt av mysterier och vidunderligheter: man älskar och man längtar, man föds och man dör, man låter små liv ta sin början i ens mage, värkas ut i timtal för att sedan växa upp och skaffa helt egna förmågor långt bortom vad man någonsin kunde föreställa sig trots att man hade fått berättat för sig att det skulle ske. Stjärnor tänds och slocknar, kosmos utvidgar sig, allting har en början men ingen kan säga vad som fanns före den.
Men en sak är tydligen säker.
Om en mamma har sagt något, då är det så.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat. Och vill du hjälpa mig att göra den här platsen ännu bättre, skriv gärna en rad i min läsarundersökning. Tack för att du läser!

0 Comments