Snöblandat regn utanför fönstret. Äppelte i min kanna. Tystnad, en total tystnad, så väldig i att det inte finns något avbrott, inget att vara vaksam på, här finns bara jag och mina ord.
Morgon, förmiddag. Morgonbestyren avklarade, barn har tagits till dagis och skola, men jag har inte läst några mail, kollat något Facebook, läst några nyheter. Jag har satt mig vid mitt köksbord, hällt upp mitt te, satt på min pomodorotimer och börjat forma meningar.
Fyra dagar att ta ut övertidstimmar och gammalt jourkomp, och ge mitt skrivande dagtiden att bre ut sig på. Istället för idoga trötta kvällshalvtimmar får det mina klaraste stunder. Istället för det korta får det tiden att bre ut sig, låta min hjärna sakta sjunka in, som att sjunka in i en yinyogaställning, hitta ron att stanna där.
Tystnaden omkring när jag får vara i ett skapande är lika ljuvlig som vattnet efter en löptur. Så enkelt, det är ju ingenting egentligen, ett tomt hus eller vatten från kranen, och ändå kan det vara hela världen.
Jag skriver på bokprojektet fram till lunch, sedan gör jag andra skrivjobb. Bokrecensioner, krönikor, sådant. Jag upplever många stunder av djup försjunkenhet under de här förmiddagarna, det där de kallar flow, att befinna mig på en plats där texten uppenbarar sig för mig och faller på plats på ett sätt jag inte vågat hoppas på. Det ger energi. Men jag vet också att det krävs något för att upprätthålla det där tillståndet, att öppna sig med en viss känslighet, att riva ner alla filter jag lärt mig att ha på för att de behövs i den här världen, jag har skrivit om det förut. I det kan jag inte stanna för länge, då dras energin istället.
Men under resten av dagen dröjer sig berättelsen kvar, medan jag skriver andra texter, skickar fakturor, dricker kaffe, hämtar barn på dagis, lagar mat. Det vore omöjligt att den inte skulle göra det.
Och om kvällen promenerar jag genom aprilsolen och kylan, känner doften av rök från skorstenar och av fuktig mossa i skogen, och tänker som så många gånger förut på hur märkligt det är, att ha levt med en berättelse så länge som nästan ingen annan har läst, det är som om jag skulle haft en partner som nästan ingen har träffat, så verkligt för mig men för andra mest en låtsaskompis man hört om någon gång.
Men vilken kraftfull låtsasvän, ändå.
Läs mer:
Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.
No Comments