att skriva

Glimtar, mars 2021

mars 7, 2021

Ljuset sipprar in genom ovissheten. Vårens första månad är här, rör sig mellan smältvatten och snöstorm. Det är en tid av reflektioner, av spegelbilder och ljusspel och skuggor. Det är att lyfta saker som man sett dem förut och betrakta dem igen.

Ett år sedan allt det här började, med dramaturgin att om vi härdar ut nu är det i värsta fall över till sommaren. Den mänskliga hjärnan älskar den sortens dramaturgiska kurva. Händelse, handling, förändring. Coronan kom, vi såg, vi segrade. I en sådan kamp finns samma kraft som i en bladvändare.
Och den här tiden är som ett bokmanus som någon borde ha strukit de sista 50% av, den här författaren har fastnat i sin värld och glömt att berättelsen borde vara över.

Jag skapar min egen verklighets dramaturgi. Jag rensar avlopp och det är veni vidi vici för hela slanten när vattnet flödar undan ur vasken med lätthet och det är berättelsen om kvinnan som besegrade sitt hus. Jag springer upp och ned för en backe i skogen medan duggregn smeker ansiktet och andfåddheten trycker i bröstet så att jag hinner tänka kan det vara så att jag har fått en lungemboli innan jag granskar sannolikheten för det jämfört med att det här helt enkelt är jobbigt, och jag är kvinnan som vann mot sin löptur.

Skolan stänger en vecka och det blir distansundervisning, jag städar köksbordet och hjälper med tekniken och ordnar en ordentlig plats för Storasystern och jag är kvinnan som vann mot stressen i att plötsligt behöva ställa om sina planer. Tills jag ser Storasystern klicka för att unmutea sig på Teams, be om sin lärares uppmärksamhet och säga:
“Jag vill säga två saker: kan alla som inte pratar stänga av sina mikrofoner och den här tidningen ni säger att vi ska ha på bildkonsten har min mamma slängt bort, jag såg henne göra det när hon städade vårt köksbord.”
Ridå, för den berättelsen.

Jag läser. Fem minuter när jag vaknar, femton innan jag somnar. Enstaka minuter här och där: medan jag står och rör om i en gryta för att det inte ska bränna fast, medan jag väntar på att ett barn ska äta upp en kvällsmacka innan det är dags att borsta tänderna.

Jag skriver. Varje kväll. Nu har jag hållit min halvtimmeskvällsrutin en vecka i sträck, nu börjar kedjan av dagar som fogas till varandra av att skriva på boken bli så många att det känns som något att sakna om den bryts, och även om jag är i en platå så finns det en sådan visshet i detta att komma till samma plats varje kväll och bara göra det.
I att jag är berättelsen om någon som fortsätter.

Att mutationer sker, stormar rasar så båtar inte går, barn skriker till varandra genom huset att de är djävulen och djävulens bror, skolor stängs och öppnas, risken för smitta och risken för karantän finns ständigt runt hörnet, men jag läser och jag skriver.
Jag har mina ord.
De formar en berättelse, och den fortsätter.

Liknande inlägg:

Eller läs mina bästa inlägg här.

0

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply