Våren kommer ojämnt, fågelljud och dofter med en aning av försommar när jag stiger ut på trappen på morgonen, frost på cykelsadeln när jag sätter mig för att trampa iväg. En längtan efter sommar för att förra sommaren var så fin i sin anspråkslöshet, inte för att vårens göromål gör mig trött. En liten skillnad i längtans karaktär, och samtidigt helt avgörande.
Jag vill längta till, inte längta bort, jag är född med en längtan som brusar under huden, en oro som vill ta plats, för att stilla det behövs både vardagens självklara lunk och längtan efter juliregn och augustihav.

Jag längtar efter att få göra i ordning bloggen och flytta tillbaka den till dess gamla hem, som ska få nytt utseende. För det är vad jag har landat i, efter att JWHF lägger ned: tillbaka till egen domän, men med annan design, och andra funktioner, om jag kan få till dem. Sätta mig ner, göra en plan för vad det är jag vill ha, googla järnet, bygga det tills det blir bra.
Jag lever med en bild av att jag är hopplöst oestetisk, jag är inte någon som gör saker vackert. Jag inreder inte mitt hem, är inte intresserad av mina kläder, och jag njuter inte av tanken på att grotta ned mig i utseendet på den här platsen. Men jag njuter av tanken på att man kan lära sig saker, att man kan stärka kedjan genom att lägga allt fokus på den svagaste länken. Av tanken att språket för den här platsen finns och nu är det bara bild och form som ska komma på plats.
Tänker: jag har lärt mig att sy ihop sår och ta ryggmärgsprov, nog kan jag lära mig att omvandla visionen i mitt huvud till layouten för en hemsida och kompositionen och redigeringen hos mina fotografier.

Jag längtar efter att få skriva här på sättet jag vill skriva. Jag försöker hålla mig undan från att påpeka hur den här platsen går på sparlåga, för jag vet att det många gånger är omärkligt, som små renoveringsbehov i någons hem: det finns ingen poäng med att peka ut den flagnande tapeten i hörnet eller listen som sitter lite lös, servera inte kaffet och kakan tillsammans med ursäkter, låt skräpet i hörnen finnas där.
Men jag vet. Att bokprojektet suger ur mig det bästa jag har, smulor och kalla rester blir kvar till bloggen i jämförelse. Att flera av mina favoritinlägg på den här bloggen skrev jag i mellanrummet mellan att jag skickade in bokmanuset till förlag och att jag fick den andra refuseringen – den konstruktiva, med något att bygga vidare på – och bestämde mig för att skriva nytt, skriva mer, skriva om.

Och märkligt är det förstås inte. Alla saker kan inte tvingas fram till sin fulla potential samtidigt. Ibland får 75% räcka även om man vet hur man skulle nå till 100. Ibland – oftast – är det bara man själv som känner av skillnaden.

Men jag är i sluttampen på mitt projekt, och den känns lika lång som de sista dagarna av terminen när hettan hägrar utanför klassrummets fönster och man är dagar och timmar ifrån ändlösheten hos en sommar.
Vad jag längtar efter att sätta en sista punkt, bifoga ett följebrev, trycka på skicka, och låta frihet bre ut sig.

Läs mer:

• Säsongens slut. Reda ut små barntrassel från varandra, dags att åka hem.
• Refuseringen, del 2. Bli refuserad, ta ett bad.
• Skrivandet? Skrivandet! ”Hur går det, kommer ni att fråga, och jag kommer inte att kunna sluta le.”

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

Citat har en särskild plats i min hjärna, kanske är det ofta så för någon som skriver. Kanske är det därför jag älskar böcker som använder ord på samma sätt som mitt huvud gör, upprepar dem i nya sammanhang, låter samma meningar få andra betydelser. Som det Fagerholmska skrivandet med översatta låtcitat som får nya betydelser, repliker som upprepas gång på gång men med en annan innebörd.

Mitt huvud är fyllt av lösryckta meningar, ibland felciterade, från raptexter och böcker, från filmer och podcasts.
När jag är på väg att börja läsa nyheter på datorn och dricka kaffe istället för att klä på barnen jackor och hjälmar och dra till dagis tänker jag We definitely don’t have time don’t have time to go to Patapsco, från Serial-avsnittet Route talk om tidslinjen som inte går ihop. Man får inte fucka up sin tidslinje om morgnarna, my case lived and died in those 23 minutes, ut genom dörren innan det är för sent.

När jag sätter mig och skriver på bokprojektet igen efter att ha tagit en paus på en vecka eller två, känner den euforiskt förrädiska blandning av ruset i att det kan bli så bra och ångesten över att det inte är det, tänker:
Det är igång igen., som i Karolina Ramqvists Alltings början när huvudpersonen Saga återigen är tillbaka i den smärtsamma sexuella on-off-relation som ligger som en konstant genom hela hennes ungdomstid.

När jag trampar hem från dagis med en hungrig och förbannad Habanero i lådcykeln som gastar att dagisfröknar är idioter och att jag är en mamma som inte förstår sitt barn och stanna cykeln omedelbart din fåntratt och en nogsamt trafikregelserespekterande Lilla Gubben på egen cykel några meter framför stannar, vänder sig om, rättar till glasögonen från nästippen och säger:
”Kan du snälla skrika lite tystare. Jag kan inte koncentrera mig annars.”
Då tänker jag på ett citat ur Schopenhauer’s telescope av Gerard Donovan, när den historieintresserade huvudpersonen spelar upp en fiktiv intervju med Genghis Khan. Om hur lite man vet om något man bara ser på ytan, hur många historier som måste upplevas för att förstås. The world knows little of us. Few saw and reported. They wrote what suited them. The world will never see the like of us again.

Och i stunder när jag besöker gränsland. Gränsen mellan det sköra och det starka, det ljuvligaste och det smärtsamma. Soluppgången efter en sömnlös natt. Mötet med en patient som är nära döden, men det är en fridfull död. Någon som berättar om sitt sårigaste och mörkaste och hemligaste för mig, men rummet fylls av hopp för att jag vet hur man kan hjälpa. När man klädde sig för kallt och kvällen blev för sval och man huttrar hela vägen hem på promenaden men man just därför känner sig alldeles särskilt vid liv.
Då tänker jag på ett citat ur The Stone Gods av Jeanette Winterson:
I was optimistic, in that morning-of-the-execution-way when, quietly reading a book, you look up to find the hangman waiting, and go with him, feeling every final step with the intensity of new life.
Och tänker på hur livet är kontraster, skuggorna och solljuset mellan dem, värmen i hörnet och skuggan, döden och det liv som ännu finns, stunder då varje ögonblick skärpts till och upplevs med en alldeles särskild klarhet.

Läs mer:

• ta det inte som en utmaning. Om att obönhörligt skapa berättelser.
• Glimtar, april 2021. Ta sin kreativitet på allvar, följa den som en vägvisare.

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

Och en sak till! Tack alla ni som svarat på min lilla läsarundersökning. Så intressant och givande. Blir så väldigt glad, och så väldigt inspirerad. Läser du här men inte har svarat får du gärna gör det, det ger otroligt mycket. TACK!

Aprilvindar viner in under jackan på morgonen, men när jag väl har börjat trampa kommer värmen, man får inte glömma sådant när man klär sig om morgonen och ser frost på cykeln och vill ha tjocka tröjan på, allt blir varmare när man väl är igång, ingenting är som man tror vid ett första ögonkast.

Ljuset är så skarpt, har det varit såhär skarpt alla vårar, det känns som om det är det enda jag pratar om i år (till exempel här och här). Men fördelen med att ha skrivit, år efter år, är att man kan påminna sig själv om att såhär har det varit förut, så här är det varje år.

Överväldigad av solkatterna och kvällskylan, de ljusa kvällarnas omskakande vemod, vårars konsistenslöshet, dessa ljusa långa timmar som flyter ut till en rad av rutinbrott med oväntade lediga dagar och en väntan på sommar som lätt börjar alldeles för tidigt.

April och ett år sedan jag hittade vart jag vill med den här bloggen.
Som med andra projekt, som med romanskrivande och vad man ska bli när man blir stor, har insikterna kommit i omgångar. Jag minns enskilda vändpunkter och inlägg som tagit mig till den här graden av kreativ visshet. Trevande försök att göra litteratur av livet som jag började med 2015, längre flöden av händelser och ögonblick sammanfogade som det här helginlägget 2017, en viss typ av reseskildringar som var lika mycket inre som yttre resor som i mina inlägg från Helsingfors 2018.

Men det här inlägget från april förra året innebar något särskilt. Det är inte mitt bästa inlägg, jag hade skrivit det annorlunda idag, men jag minns att något klickade till i mig, det var den sista pusselbiten som behövdes. Hur jag ville berätta en historia om mitt liv utan att egentligen berätta något om mitt liv. Att dela enskilda ögonblick men hålla integriteten, att få vara alldeles hemlig och alldeles öppen på samma gång. Det var den sista punkten som krävdes för att bli bekväm, efter det fanns bara kreativiteten kvar, no turning back och hela tiden på väg framåt i att skapa något utefter en vision som bara finns i mig.

Jag tänker på det när jag ser Lilla Gubben dansa, om och om igen för att nå en viss poäng på en viss sång utan behov av någon annans uppmuntran. Jag tänker på det när jag skriver på ett bokprojekt om kvällarna som nästan ingen läst. När jag spelar gitarr och skriver sånger som jag aldrig haft någon plan på att sprida. När jag mitt i matlagningen får idéer på ett nytt koncept för ett blogginlägg och börjar klottra ner samband och planer. Ser pappret fyllas av pilar och samband, blogginläggen som enskilda enheter men också sammanlänkade, som scenerna i en roman.

Att det finns något särskilt i oss, en egen övertygelse man kan fastna i och som kan leva separat från omvärlden, man bara bestämmer sig och man gör det, en nästan religiös övertygelse fast inte ens en gud behövs, man har själv satt standarden och den kan vara skyhög eller obegriplig men man vet precis hur den ska vara.

Tänker på det, genom aprilvindarna, på cykeln, på väg till dagis och tillbaka, när solen värmer, när händerna fryser, vilken gåva det är att kunna få översköljas av sådan fanatisk riktning. Och ibland en förbannelse, att få dessa fixa idéer som ska följas, ibland på bekostnad av annat, men mest en gåva, en utstakad väg, en karta att gå efter som andra inte har och ibland tror de man är vilse när man springer efter vägen man vet är den rätta, men till slut är man framme, kan visa ett resultat som är begripligt.

Och medan man håller på med alla sina idéer kommer vinden bli ljummare, ljuset mjukna, majfåglar börja sjunga som majfåglar gör och en morgon kommer man att stiga ut i soluppgången och överraskas av att det blivit försommar.

Läs mer:

Fler inlägg om vår:

• Smältning. Om islossning och skrivande.
• Stängning. Att leva i historien och i vårljusets dammvirvlar.
• Mellan fingrarna. Det här är våren 2017, aldrig kommer den igen.

Fler inlägg från arkivet:

• Recap. Hoppa som en ryss, landa som en katt.
• Radarparet. Samexistens, skott och granar.
• Liv. Ett barn ur en mage när man sover.

Fler inlägg som det här:

• Glimtar, mars 2021. Ljus sipprar genom ovisshet, en historisk tid.
• Glimtar, februari 2021. Förmåga och förståelse, månfaser.
• Glimtar, januari 2021. Längta, drömma, alltid efter ord.

Att skriva ett så långt projekt som en bok handlar ganska lite om att skriva, och mycket om att fortsätta och fortsätta. Det är ingen slump att många författare springer maraton: processen är likartad. Det krävs väldigt många pass för att nå ett större mål. Man måste tycka om processen till någon del – att springa, eller att skriva. Men varje stund kommer inte att vara njutbar.

Att skriva på ett bokprojekt är också lite som att vara i en relation. Det går lätt i den första förälskelsefasen, den fasen i bokskrivandet när idén är berusande och man är rusig av fascination inför detta man är på väg att skapa. Det är tyngre när förälskelsen lagt sig och den grå vardagen (eller mittendelen av ens bok) ska harvas igenom. Här kommer därför fem tips för att väcka liv i kärleken och lusten i ett bokprojekt som börjar kännas lite grått.

Läs mer:

• 3 tips för att komma igång med skrivandet + skrivövningar. Alla som skriver vill inte, kan inte och behöver inte skriva en roman. Här är tipsen för dig som vill komma igång som skrivande person oavsett vad målet är.
• Hur får man inspiration? Kreativitet som något man kan locka fram.
• Första gången. Om att skriva en roman, om och om igen.

1. Bli nyförälskad: lek lite

En del av förälskelsen i ett nytt bokprojekt är att allt är möjligt. Man upptäcker detta fiktiva universum, utforskar dess möjligheter och begränsningar, allt som känns fel kan man ändra på. Längre in i skrivprocessen har man ofta en tydligare bild av vad som ska hända. Det kan vara tryggt, och det kan vara tråkigt. Dessutom: ju närmare man kommer att bli färdig med sitt projekt, desto större sannolikhet att perfektionismen smyger sig på. Den text man skriver börjar ju faktiskt bli den text det ska bli, och den tanken kan skapa låsningar.
Så prova att våga leka med texten igen! Ditt skrivandet är bara ditt, du måste inte plikttroget arbeta dig fram kapitel för kapitel eller enligt din plan. Öppna ett nytt dokument eller skriv i ett anteckningsblock som inte är till för din övriga romanplanering och våga experimentera i den värld du byggt upp, ta ut svängarna och skriva om dina karaktärer eller miljöer på helt andra sätt än du tänkt dig.

3 skrivövningar för att få ny inspiration i ett bokprojekt:

• Skapa en Spotifylista med musik din karaktär lyssnar på. Ta en promenad medan du lyssnar på listan och försök tänka på det du ser omkring dig som du tror att din karaktär skulle göra.
• Skriv en scen som utspelar sig i samma miljö som din bok, men som handlar om en helt annan person än din huvudperson.
• Skriv en scen som antingen utspelar sig i samma miljö som din bok, eller innehåller en eller flera karaktärer från din bok, där följande förekommer: ordet ”mjölkbar”, en yxa, någon som säger något på ett främmande språk.

2. Träffa andra

En roman kräver ditt engagemang för att någonsin bli färdig, men den kräver inte nödvändigtvis exklusivitet. Ibland är fullt fokus på ett bokprojekt det som krävs för att kunna lägga tillräckligt med tid och passion på att komma framåt. Ibland är omväxling och sidoprojekt det som krävs för att hålla det lustfyllda vid liv. För mig betyder det oerhört mycket att ha ett skrivande bortom romanskrivandet. Den snabba produktionens tillfredsställelse får jag i blogginläggen, bokrecensionerna, krönikorna. Romanskrivandet ger det långvariga och skyddade, den text som är bara min länge, länge innan andras ögon kommer in.

3 förslag på texter du kan varva bokskrivandet med:

• Krönikor. Här hittar du min inläggsserie om hur man skriver krönikor.
• Blogginlägg. Jag gillar att skriva och läsa bloggar där inläggen påminner om krönikor och ett skönlitterärt skrivande. Du kan läsa mer om det här.
• Skrivövningar. Kortare kravlösa texter kan göra under för att komma igång med skrivandet. Du hittar till exempel skrivövningar i det här inlägget om dialog och det här inlägget om att komma igång med sitt skrivande.

3. Ta en weekend ihop

Ibland är den grå vardagen särskilt grå för att den alltid är likadan. Man sitter med sitt bokprojekt på samma plats, vid samma tidpunkt, harvar på med samma spellista i öronen. Miljöombyte kan göra underverk här. Det kan vara det stora: töm huset på andra eller ta in på hotell, hyr en stuga någonstans. Det kan vara det lilla: prova att skriva på papper om du skriver på dator, lyssna på en helt annan sorts musik, eller sitta någon annanstans i huset och skriva.

Läs mer:

• 26 timmar: Lokal semester på Hotell Pommern. Ett drygt dygn på hotell av att läsa, skriva, vila.

4. Parterapi – gå en kurs

Ibland kommer man inte längre genom att rota i det själv, ibland behöver man få prata skrivande och romanliv med andra. Jag har aldrig pluggat skrivande på folkhögskola eller universitetet, men jag har gått två helgkurser och det gjorde mycket för att väcka och passionen för mitt projekt. På tiden man fortfarande kunde åka till ställen gick jag på ett yoga/skrivretreat som Kugge var med och anordnade, och i januari gick jag Skriv din roman med Yrsa och Flora på distans. Båda kurserna var jättefina och att befinna sig i ett sammanhang av andra skrivande åstadkommer stora saker, som sträcker sig långt efter helgens skrivtimmar.

Läs mer:

• Ett äventyr, en gång: #Kaamos getaway. Promenera 8 km genom Helsingfors, yoga och skrivande i skogen.
• Glimtar, januari 2021. Vardagsögonblick med en skrivhelg insprängd.

5. Egentid

Ibland är det bästa man kan göra för sin bok att bara hålla i, kämpa på, lägga mer tid tillsammans med sin roman snarare än mindre. Hålla bastun varm, som Ellen Strömberg så träffande uttryckt det; om man låter skrivandet kallna tar det tid att värma upp det igen.
Men ibland är det bästa man kan göra att lämna sitt projekt, samla energi i annat, låta det vila och återkomma med nya ögon. Om du försöker och försöker och det alltid känns tungt kanske det är dags att prova en paus. När jag tar en paus från mitt skrivprojekt brukar jag göra det uttalat för mig själv: nu pausar jag en vecka. Och så lägger jag fokus på andra saker. Läsa böcker. Dansa Just Dance. Prata i telefon. Simma. Springa. Äta små ostbitar och kolla på teveserier. Allt det här som är liv, men inte är skriv.
Och ibland, om det vill sig rätt, återvänder jag till skrivandet igen med den nyförälskades passion.

Läs mer:

• Alla mina inlägg om böcker för boktips du kan läsa under din skrivpaus.

• ta det inte som en utmaning. Om att försöka sluta skriva, och inte lyckas.

*

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.