sånt som inte får plats i andra kategorier

Sist kvar på festen

juni 17, 2021

En efter en flyttar bloggarna bort från den här platsen, som ju stänger helt efter sommaren. Jag känner mig som att vara sist kvar på festen när värden demonstrativt gäspar och städar och hoppas att man ska fatta vinken, kvar på restaurangen när de börjar släcka. Lite förskräckt vill jag säga att jag inte är redo, jag har ingenstans att ta vägen, men det är inte sant. Jag har min egen domän som ligger och väntar på mig. Precis som man har ett hem som väntar på en efter festen, restaurangbesöket. Det är bara att festen var kul och restaurangmaten god och hemma är det stökigt och i kylen ligger skrumpnande morötter och ett paket mjölk som har gått ut och disktravarna tornar i diskhon, det är känslan, det var så fint och verklighetflyktigt på festen och restaurangen och nu ska man tillbaka till sitt vanliga lilla liv.

Dragit ut på det, drar fortfarande ut på det. Det är så typiskt min perfektionism, den som jag under många år inte förstod existerade och som kanske får ett eget inlägg en dag nu när juniutmaningen får blogginläggen att bubbla ut mer vilt och yvigt och okontrollerat än vanligt. Jag vill så gärna att flytten tillbaka till den egna hemsidan ska bli imponerande och helt enligt min vision. Att det ska vara lika snyggt som den här platsen, helst ännu snyggare, ha alla funktioner jag drömt om. Bloggen som ett eget universum att fastna i. Jag tänker den här platsens stilrenhet och rejäla plats för text och bild, jag tänker Underbaraclaras sätt att jobba med att lyfta fram materialet kontinuerligt, ett arkiv som lever. In på den här fantastiska Nettelblad-bloggen ska man halka, ut ifrån den ska man aldrig vilja gå.

Fast både den här platsen och Underbaraclara har haft webbyråer som har byggt deras hemsidor. Medan jag bara är ett vanligt litet skrutt som bloggar om kvällarna ibland.

Perfektionismen, den som gör att saker inte blir gjorda för att de blir så oöverstigliga. Den som gör att så mycket ratas för att det inte håller måttet. Om ni visste hur många texter till den här bloggen jag slänger bort. Om ni visste hur många gånger jag skrivit en dålig text timmarna före deadline för att jag väntat med att skriva den i förhoppning att kunna få ur mig den när flytet är som starkast och texterna blir som bäst. Det här är en orsak till att jag gör så många saker, de ständiga hoppen från ett projekt till ett annat gör att det inte finns tid att kräva det sista finslipet. Ibland funkar det, ibland leder det bara till en gnagande känsla av att aldrig göra något riktigt bra. Men om jag bara skulle släppa igenom det som håller standard skulle jag ju aldrig få något gjort.

Så jag jobbar mina dagar, jag skriver mina kvällar, jag pluggar mina glosor, jag cyklar på min cykel, jag tar mina pauser, jag badar i mitt hav, jag dricker min jordgubbsläsk.

Och sedan sätter jag mig ned vid datorn, motvilligt, läser det här inlägget om att välja WordPresstema, och börjar söka efter det som ska bli mitt.

Festen är över, snart har alla har gått, jag ska cykla hem sent genom natt på väg att bli gryning, ställa mig i köket i mitt stökiga hem, röja undan disken. Och kanske blir det inte storslaget, men det kan i alla fall bli fint.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin (ett brokigt men fint gäng av inlägg!) och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

2 Comments
sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, juni 2021

juni 16, 2021

Juni blir semestern innan semestern, vi packar vår sommarmat och drar.
Våra stammisstränder ligger en och en halv kilometer bort, två kilometer bort, fyra kilometer bort. Våra ben fylls av kraften från cykeltramp, våra sandaler fylls av sand. Picknick varenda varm dag. Barn som doftar av salt och sand och solskydd. Fetaost och soltorkade tomater, pastaskruvar. Zucchini stekt i massor av olja, champinjoner. Äppelbitar med jordnötssmör ringlat ovanpå. Doppa huvudet, tunga blöta flätan över ryggen, kroppen när den badar sig riktigt kall, kroppen när den blir varm igen under cykelfärden hem.

Jag läser Eufori av Elin Cullhed, jag läser Hufvudstadsbladet. Jag läser Vänligheten av John Ajvide Lindqvist, jag läser ryska glosor. Jag läser (igen) Alla orden i mig av Karin Erlandsson, jag lovar mig själv att inte skriva på ett nytt stort projekt igen innan hösten är här.
Trots att något i mig längtar, något som vägrar att förstå vad man orkar, något som har svårt att minnas hur nyss jag blev klar, något som vägrar inse hur mycket jag försakade.

Men vet att det inte blir bra text av att bara mata på, vet att skriv stärks av liv, att jag måste tillåta mig att landa i en verklighet för att klara av all tid i fiktion.
Sätter mig på balkongen, lyssnar på min skrivspellista i sommarkvällens brutala skira sköra väldiga flyktighet, dricker pepparmynta-chokladte och drar in doften av nyklippt gräs, tillåter alla känslor att finnas utan att sättas på pränt, tillåter varje vild och velig del av mig finnas utan att det behöver göra mig bekymrad.

Det fanns många år då jag trodde att en dag måste jag växa ur all känslighet jag har i mig, att det var det som var slutmålet. Så mycket lättare det blev när jag förstod att det var vad jag hade att spela med, att det var instrumentet som var jag, att det går mycket bättre när man använder rätt teknik för att göra det bra. Det kan bli ljuv musik, den kan bli förtrollande, men det är mycket lättare om man fattar att man är en harpa snarare än ett par bongotrummor.

Juni, hetta och sommarregn, hopp från bryggan och ryggen på filten och blicken upp i klarblå himmel.
I hemlighet längtar jag till sensommaren, jag har ju aldrig varit någon sommarmänniska, men visst går det ändå, bättre för varje år. Man måste inte göra sin sommar till en sådan alla andra verkar vilja ha, man kan fortsätta göra samma saker man gör alla årstider, sådant som gör en lycklig i alla sorters ljus.
Man kan cykla. Man kan läsa.
Ända in i semestern, och bortom den.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

5 Comments
Enklare liv

Kvalitetspausen

juni 15, 2021
Svartvit kvinna i fönster.

Jag tillbringar de sista veckorna innan semestern med att tänka på pausen.
Den goda pausen, den medvetna och välavvägda pausen, kvalitetspausen.
Den som inte kommer som ett desperat resultat av att man kört på så hårt att det är omöjligt att fortsätta, utan för att man planerat in den så att man börjar återhämta sig medan man fortfarande orkar välja kloka sätt att göra det på.
Den goda pausen sker när man fortfarande är tillräckligt pigg och fokuserad för att välja sådant som är återhämtning, inte bara flykt.
Att ta paus i tid och bestämma sig i förväg för vad man ska göra med sin vila är som att planera vad man ska äta innan man är vrålhungrig. Det blir beslut som känns bättre i kroppen och huvudet.

Jag tänker på hur ofta min paus handlar om något jag tror jag behöver, när det jag egentligen är ute efter är något annat. Något som kommer på köpet.
Som med kaffet. Så många gånger jag traskat iväg till kafferummet och hämtat en kopp, när det jag behöver inte är mer koffeinstirrighet och halsbränna, utan kroppsrörelsen och uppresningen. Att gå ifrån journalläsandet på datorn och få sträcka på sig. När jag insåg det började jag gå och hämta ett glas vatten istället för en kopp kaffe. Började sova bättre, blev mindre oroligt darrig om eftermiddagarna, fick mindre magsyra.

Jag tänker på alla gånger jag sätter mig och småpratar med kollegor när jag har något pappersarbete som ligger kvar efter dagens patientbesök, och det jag mest skulle behöva är vila från sociala intryck efter en lång dag av möten. Ibland är det bästa att välja att meditera fem minuter eller läsa några sidor i en bok, bara för att rensa huvudet från alla intryck det kan innebära att arbeta med människor och behöva plocka upp de minsta signalerna. Först då återfår jag energin som krävs för att slutföra det sista tunga.

Och ibland, förstås, tvärtom. Alla gånger jag suttit med pappersarbete och trott att den paus jag behöver är att läsa nyheter några minuter på datorn, fast det jag behöver är socialt sammanhang, att prata med någon annan om väder och vind och trädgårdsskötsel.

Kvalitetspausen lämnar utrymme för kreativitet. Fler olika sätt att återhämta sig ger flexibilitet för olika sorters situationer.
En strävan efter att kontrastera mot det man behöver varva ned från, eller hämta igen energi efter. Ibland är det svårt att säga vad som är paus och vad som är aktivitet. Allt är bara ett samspel mellan olika sorters aktiviteter, olika sorters ansträngning. Efter springturen vill jag återhämta mig med att se på teveserier, efter den stökiga dagishämtningen vill jag stänga in mig i sovrummet och läsa böcker, efter ensamhet vill jag fylla minuterna med samtal.

Jag märker att de små fluktuationerna gör stora saker för energin. Jag brukade tänka att dagen var till för att gasa på 120%, och kvällarna till för att vila. Då räckte inte energin hela vägen. Med ganska små förändringar hålls flödet jämnare. Att planera in något lugnt efter något som är tungt. Att tillåta några minuters reflektion för att samla sig innan nästa lilla del av dagen kör igång. Det kan vara den där bokläsningen i sovrummet efter dagishämtning, helig tid då ingen får störa, och så är jag en mycket trevligare person hela kvällen sen. Eller att sitta kvar vid middagsbordet en stund efter att barnen ätit färdigt, pusta ut och planera innan det är dags för disken och kvällsbestyren.

Tänker på hur mycket trevligare man blir av att känna till de små tricken som hjälper en att varva ned när det snurrar för fort, som vissa dagar helt enkelt bara gör.
Att kunna säga:
Absolut, det där kan vi prata om. Men ge mig fem minuter först.
Veta vad man kan göra av de fem minuterna för att bli lite mer grundad.
Återkomma som en klokare och bättre version av sig själv.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är DSC_0818-1024x681.jpg

Mer om pauser:

https://open.spotify.com/episode/3vcM54cRxer3IbaOxe8D0d?si=a6f26cff6ef94ef5

Vad har ni för paustips?

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i kategorin enklare liv och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

8 Comments
sånt jag läser

Bokrecension: Sammetsdiktaturen av Anna-Lena Laurén

juni 14, 2021
Sammetsdiktaturen av Anna-Lena Laurén.
Citat ur Sammetsdiktaturen av Anna-Lena Laurén
Citat ur Sammetsdiktaturen av Anna-Lena Laurén
Citat ur Sammetsdiktaturen av Anna-Lena Laurén

Jag har en fascination för Ryssland som jag burit med mig länge. Det skrev jag om redan när jag recenserade Johanna Meléns Mina ryska vänner. Blandningen av elegans och misär. Känslan av extra allt, finkultur och smaklöshet, en annorlunda berättartradition, ett annat alfabet, ett språk där några ord kan betyda sådant som skulle ta en lång mening att uttrycka på svenska. (Ett språk som jag tycker mycket om att studera). Och någonting med likheten, trots att det är så stor skillnad. Att det känns så nära men ändå inte.

Många av er tipsade om Sammetsdiktaturen när jag recenserade Mina ryska vänner, och det är förstås begripligt. Båda böckerna nyutkomna nu under våren, båda skrivna av journalister, båda präglade av djup kännedom och personlig erfarenhet av att leva i Ryssland och av rysk kultur. Men de är väldigt olika verk, och behållningen skiljer sig åt.

Finlandssvenska journalisten Anna-Lena Laurén har bott i Ryssland sedan 2006. Hon skriver regelbundet för bland annat Hufvudstadsbladet och Dagens Nyheter och har gett ut en tidigare bok om ryssar och rysk kultur, sett genom hennes finlandssvenska blick. Och det är en skarp blick. Sammetsdiktaturen är en samling med kortare texter på olika ämnen om Ryssland och rysk kultur. Om den ryska instinkten att säga njet, nej, oavsett vad frågan är. Om omöjligheten att få ur ett ryskt intervjuobjekt ett detaljerat svar, hur man kan behöva pressa för att få svar på de enklaste frågor trots att incitamentet för att inte ge svaret är tveksamt. Om relationen till litteraturen, och litteraturens roll i det ryska samhället i jämförelse med till exempel det finska eller det svenska.

Sammetsdiktaturen är en rolig bok, åtminstone om man som jag har en humor där människors mest karakteristiska drag är kul. Och den är skriven med värme, genomsyras av en road fascination över kulturskillnaderna. Språkligt gör den vad den ska, det som ska berättas kommer fram, men tonen är betydligt mer rak och snabb och journalistisk än den drömska, närmast skönlitterära tonen i Mina ryska vänner. Någon gång kan det snabba göra att texterna känns lite slarviga, som om de inte fått mogna till sig. Å andra sidan gör det inte mycket när observationerna är pricksäkra och inblicken något som är svårt att få på annat sätt, om man inte lever i Ryssland.

Medan Mina ryska vänner nog gör sig väl av att läsas i ett svep är Sammetsdiktaturen perfekt för att plocka upp och njuta av då och då. En text här, en text där – den sortens bok jag brukar kalla toalettläsning utan att det på något sätt säger något om bokens kvalitet. Vi kan kalla det pastan ska koka i åtta minuter-läsning också, eller pizzan är klar om femton minuter en kvart-läsning. Lättlästa texter med driv på några sidor, allmänbildande och underhållande, och utan krav på att ha föregående text färskt i minnet för att kunna gå vidare till nästa.

Man läser den och blir underhållen, lite mer allmänbildad, och får en lite klarare blick för att det egna sättet att se på världen inte är det enda.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

 

3 Comments
familj

De åländska parkdåden

juni 13, 2021

”De kommer att döda i lekparken ikväll”, säger Lilla Gubben en dag vid middagen.
Lugnt konstaterande fakta, som Lilla Gubben oftast lugnt konstaterar saker. Den sakligaste sjuåring jag mött. Hela världen kan sorteras in i en logisk ordning, har man ännu inte hittat sambanden är det för att frågan är fel ställd.
”OFFRA”, säger Habanero utan att tugga ur sin mun, bröd och grön ärtsoppa rakt mot mig i ett väldigt femåringsgap, ”de sa att de skulle OFFRA och OFFRA BETYDER DÖDA DET VET FAKTISKT JAG.”

Det är två timmar sedan de kom hem från parken, och jag skulle kunna ifrågasätta varför denna anmärkningsvärda rapport kommer först nu, liksom en passant.
Men jag vet ju hur det är, att det är vid middagen snacket går. Och dessutom hinner jag inte säga något förrän Storasystern bryter in, tar det förklaringsansvar som Storasystrar tar.

”Det var tonåringar”, säger hon, med betoning på ordet som om det egentligen frågar allt. ”De satt i en ring i parken, det var tjejer och killar. Och tjejerna snurrade runt en pinne mellan sig, och så sa de att de skulle offra killarna.”
”OFFRA BETYDER DÖDA”, förtydligar Habanero.
En djup suck från Storasystern.
”Ja alla vet redan det. I alla fall, så sprang hon” – hon viftar med fingret i Habaneros riktning ”hon sprang fram till dem, allihopa.”
Lilla Gubben nickar ivrigt.
”Ja. Det gjorde hon verkligen.”
”Och jag sa till dem”, säger Habanero, ”vad är det här för DUMHETER?”
”Men de sa det är du för liten för att bry dig om.”, säger Storasystern. ”De var för att de var tonåringar.”
Och kanske för att en femårings åsikter om ens dumheter väger ganska lätt.
”Och vad gjorde ni sen?”, säger jag.
De rycker på axlarna.
”Vi gick hem och åt mackor.”
Också ett rimligt sätt att hantera möjlig brottslighet i närområdet.

”Vi borde kanske ringa polisen”, säger Lilla Gubben efter en stund.
”Vi vet ju faktiskt inte om något faktiskt hände”, säger Storasystern. ”Vi borde gå till parken och undersöka.”
”Men offra betyder faktiskt döda”, säger Habanero.
”Tonåringar menar inte alltid vad de säger, de försöker bara vara coola”, säger Storasystern, avfärdande, som Storasystrar gör eftersom de vet att de är källan till all kunskap.
Så de går till parken, för att undersöka saken.
”Om vi hittar någon död kommer vi hem och ringer polisen”, meddelar Lilla Gubben när han tar på sig skorna, och sedan, innan dörren smäller igen: ”Och sedan ringer vi deras mamma och pappa.”

De kommer hem en kvart senare.
”Parken var TOM”, säger Habanero.
”De kanske gick någonstans där små barn inte kunde se dem”, säger Lilla Gubben.
”Men syskon”, säger Storasystern, samlar dem runt sig som storasystrar gör, som matriarker gör. ”Nu kan vi faktiskt inte göra mer.”
Tysta ser de upp henne, ansikten tagna av stundens allvar.
”Nu går vi in i mitt rum”, säger Storasystern. ”Nu lyssnar vi på ljudbok.”
Och därmed är utredningen avslutad.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

0 Comments
Enklare liv Mat

Sommarmaten

juni 12, 2021

Sommar, hetta, orkar inte tänka på mat, än mindre stå vid spisen och laga den. Sista veckorna inför semestern, vill dra till havet efter jobbet, låta kvällarna kännas lediga fast det är vardag. Inte röra i grytor och fräsa i stekpannor.
Och sedan, när det är semester, vill jag inte att semestern ska ägnas åt att känna sig som personalen på ett bättre hotell, ständigt på tårna för att vara redo med nästa måltid.

Såhär tänker jag om sommarmat och semestermat:

  1. Minimal ansträngning gäller.
  2. Upprepning är inte farligt, tvärtom skapar det känslan av en tradition.
  3. Det är härligt att utgå från att maten ska kunna ätas ute.
  4. Barn kan göra jättemycket själva.

Har därför påbörjat följande tradition, som kvalar in på alla punkter: den egenplockade pastasalladen.
Fyller helt enkelt kylen med olika grejer man kan ha i en pastasallad. Storkokar makaroner, skär en massa tomat och gurka, sköljer kikärtor och vita bönor ur tetra (brukar koka egna men VEM vill göra det när det är tjugofem grader varmt ute??? kommer inte att hända), öppnar soltorkade-tomater-burkar, skär upp fetaost i kuber… ja ni fattar. Allt finns i skålar i kylen.
Hemkomna från skola och dagis och jobb får alla i familjen plocka fram varsin glasmatlåda med lock, och så fyller man den med de ingredienser man själv vill ha. Var och en är ansvarig för sin matlåda, man packar den med en gaffel i sin badväska (man är ansvarig för sin handduk och sina badkläder med, minns punkt fyra!).

Goda grejer att ha i pastasalladen kan vara:

  • soltorkade tomater
  • kronärtskockshjärtan
  • oliver
  • mozarellabollar
  • fetaost
  • stekt zucchini
  • stekta champinjoner
  • picklad rödlök (gillar framförallt sådan där snabbpicklad i limesaft)
  • kikärtor/vita bönor/kidneybönor
  • rökt tofu
  • babyspenat
  • coleslaw
  • kokt ägg
  • stekt ägg!
  • goda nötter (jag gillar hasselnötter mest, mmm)
  • avokado

MEN! Ett bonustips här är att inte använda hela artilleriet på en gång. Jag rekommenderar en bas av ingredienser som alltid finns där och någon specialare här och där. Tycker barnen smakar mycket mer på grejer om det kommer lite nymodigheter då och då, och ”vi äter ju samma sak hela tiden”-tjatet får mindre tyngd med variation över tid. Tycker för övrigt att man gärna kan ösa på kostnadsmässigt här, jag som ju annars är rätt sparsam i mycket inklusive matbudgeten. Dels för att det är gott, dels för att det ändå kommer att bli sjukt mycket billigare än att beställa take-away eller äta på strandrestaurangen varje gång man inser att man inte orkar laga mat.

Det är ju ingen revolution att man kan äta pastasallad på sommaren, eller att plocka ihop mat själv, men hur som helst är det ett system som kan vända sega eftermiddagar till fina utemiddagar. Skönt att slippa gnället om att maten bara innehåller äckliga saker (plocka inte dem i din låda nästa gång då, liksom). Skönt att samtidigt kunna götta ner sin middag med alla grejer man själv gillar men kanske ingen annan. Skönt att sitta på en strand, titta på hav, känna håret fuktigt efter ett bad, huden ljummen av sol, och äta sin middag. En alldeles vanlig tisdag eller så.

Det var vad jag hade att säga om sommarmaten, det här undantagsätandet i en undantagstid. Vill ni veta vad jag har att säga om vardagsmaten kan ni läsa det här.

Och kolla in Mega-Vego-kokboken förresten! Där finns recept på ”pasta i tusen skålar” som just är typ en uppdelad pastasallad, med många bra tips på fyllningar och goda grejer att stoppa i.

Läs mer:

Alla mina inlägg om mat hittar du här och om ett enklare liv här.  Här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

Under juni roar jag mig förresten med att försöka skriva ett inlägg om dagen. Har du något önskeinlägg? Hojta till och kanske blir din dröm besannad! (Ska försöka beta av en del av önskningarna från det här inlägget i alla fall 🙂 ).

11 Comments
att skriva

Efteråt

juni 11, 2021

Efteråt kommer tomheten. Jag hade glömt bort den.
Skriver klart en roman, har levt med berättelsen i en evighet. Bara den här skriv/redigeringsomgången har pågått sedan november. Ibland många timmar på en dag, lediga dagar avsatta bara för detta, ibland bara fem minuter om dagen. Men hela tiden närvarande.
Något att längta till, något att längta bort från. Att oroa sig över, att slingra sig igenom.
Jag har levt med Laura, och resten. Jag har suttit med snö och regn utanför köksfönstret och skrivit om julis obönhörliga hetta, jag har cyklat hem genom regnet och skrivit om den tryckande fuktiga värmen före åskan.

Sedan skriver jag de sista orden, skickar många många mail till testläsare, och kvar finns bara resten av mitt liv, som inte borde vara så bara.
Livet jag längtat efter, livet jag försakat, livet som väntat runt hörnet bara jag blir klar. Storstädningar och sandslott, kylskåpsrensingar och kärlek, havsvatten och hud.
Att sitta stilla, att sitta lugn, och låta de som är viktiga för en prata till punkt.

Ändå: tomheten. Som en kompass som gått sönder, nålen fladdrar utan riktning. Som när kroppen inte längre är gravid och man bara är sig själv igen, utan att bygga nytt liv för varje dag man lever.

Simmar i havet, dricker kaffe på stranden, läser dagstidningar. Promenerar i kvällen, sover oroligt om natten, läser facklitteratur. Springer om morgonen, äter croissanter till frukost, läser andras manus och skriver feedback.
Pratar, pratar, pratar. Lyssnar, lyssnar, lyssnar.
Sitter på balkongen, stirrar ut mot solnedgång i en tropiskt fuktig kväll, tankarna svåra att få fatt i, hjärnan fadd som avslagen läsk.

Tomheten.
Utan sorg, men också utan eufori.
Jag skrev en berättelse en gång, den levde i mig, nu fattas den mig.

Bestämmer mig för att skaffa mig andra riktningar. Köper en dymo och börjar märka upp varenda hylla i barnens garderober. Tunna långärmade. Tunna kortärmade. Tjocktröjor. Lilla Gubben euforisk, Lilla Gubben som älskar var sak på sin plats, regler och principer.
Letar teman för den nya bloggen jag ska bygga, när den här platsen så småningom stänger. Skaffar någon att öva finska med, så jag kan bli bättre på att prata.
Bestämmer mig för att utmana mig, skriva ett blogginlägg om dagen juni ut. Kanske har jag inte tillräckligt att säga. Kanske har jag det visst, det visar sig.
Allt för att inte börja med ett nytt stort skrivprojekt, för från det behöver jag också vila.
Men också vila kan få vara fylld med substans, bara av ett annat slag.

Småningom börjar mailen från de som läst rulla in.
Jag överraskas av hur väl min text landar. Hur många som verkar tycka om den, och hur mycket.
Att dessa människor jag levt med i mitt huvud börjar leva i någon annans. Att andra kan uppleva den här berättelsen jag skrev en gång, sugas in i den.

Lika obegripligt som när barnet som lämnat ens mage tom börjar utvecklas till en egen liten person.
Trots att man hela tiden vetat att det skulle ske står blir man ändå fullkomligt överväldigad.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

 

7 Comments
familj

Händelsernas centrum

juni 10, 2021

Jag tycker om att passera obemärkt. Röra mig utanför hemmet som den som iakttar, inte den som iakttas. Vara ifred bland folk. Se världen utan att världen ser mig.
Att vara förälder till en Habaneroflicka innebär att träna på en annan sorts varande. Mitt i blickfånget, volymen på max, placerad där ingen kan undgå att se en.

Så därför är vi plötsligt här, på gräsmattan intill en vägkorsning, i sommarkvällen. Jag och Habanero. Jag och denna lilla femåring, liten i kroppen, enorm i orden. Jag står, hon sitter. Jag är tyst, hon skriker:
”FUCK MITT LIV FÖR FAN! Hör du det? Kalla HEM henne! Kalla hem henne NU!”

Fem år, snart sex, och minst. Storasyskonen cyklar i kvällen till kompisar. Detta fria cykelliv där man rör sig runt i kvarteren, hittar en vän, hittar en ny. Packar kudde och tandborste, sover över.
Kvar blir den som ännu inte får ta sig till kompis själv. Den som ännu inte får sova över hos kompis själv. Den som alltid får höra att hon är för liten. Alltid får vänta när någon större redan får.

Så vi promenerade några hundra meter för att ringa på hos en kompis, fråga om hon kunde leka. Det skulle gå snabbt. Vi skulle vara hemma igen i ett nafs. Men nu är vi här istället, i gräset, på den plats i grannskapet där man syns som bäst. Bilar passerar. Grannar susar nedför backen på sina elsparkcyklar och hälsar. En mamma kommer ut i en trädgård, vinkar till mig och ropar: KÄMPA!

”Kalla hem henne”, säger Habanero, ”det är vad jag säger. För att annars är det ORÄTTFIS.”
För Storasystern ska sova hos en vän inatt. Storasystern som alltid får, Storasystern som andas flärd och stora vida världen, Storasystern som har allt som är nio och ett halvt, så mycket mer än usla fem snart sex.
Och därför borde kallas hem. Så att alla har det lika illa. För den här orättfisen, den stinker.

Solens bedövande hetta, klistrig svett i nacken, här i gatukorsningen får jag glömma att passera obemärkt, här får jag blanda hårt och mjukt.
Jag hotar med att jag aldrig kommer att gå med henne till en vän igen. Jag mutar med att säga att vi kan gå hem och se på film. Jag hotar med att hennes bror – som är ensam hemma en stund och plaskar i en uppblåsbar bebispool vi dragit fram i trädgården – kanske drunknar när han lämnas obevakad så länge. (Den som vill ifrågasätta lämpligheten i uttalandet kan först prova att vara mamma till en Habaneroflicka, och sedan uttala sig igen).
”Ursäkta mig men får jag säga en sak”, säger Habanero, ”men en stor pojke kan INTE drunkna i en liten bebispool.”
Och det är förvisso helt sant att vattnet i den där poolen når honom max till knäna när han står upp, möjligen skulle en vattenpöl utgöra ungefär samma grad av hot.
Men:
”Du är för liten för att förstå precis hur pooler och sånt funkar”, säger jag, klamrar mig desperat fast i det maktmedel jag har: att jag är äldre än hon.
”Kalla hem henne”, väser Habanero till svar.

Sedan räddas vi av en katt. En välvårdad liten en, med halsband och prydlighet, som kommer och gosar med Habanero, hon börjar lugna ned sig, jag tänker att kanske är det såhär historien ska sluta: med att någon annan lyckas trösta henne. Så fort hon kommer ur känslan löser det sig alltid. Sedan kommer ursäkterna, försoningen, hemgången.

Men Habanero är nöjd där i gräset, med katten, det börjar bli för trevligt för att jag ska tro att jag någonsin får hem henne.
Tills den nafsar henne i handen. Ett litet busnafs bara. Men tillräckligt för att få henne att resa sig. Säga:
”Fucking kisse! Det här är orimligt. Nu går vi hem.”

Och så går vi hem.
Hem, där känslor får lugna ned sig, ursäkter flöda, försoningar få plats.
Hem, där man kan sätta sig på balkongen med en bok. Ifred.
Aldrig behöva bli sedd.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

11 Comments
familj

Nio och ett halvt

juni 9, 2021

Du är nio och ett halvt år gammal. Det är längre tid sedan jag fick dig än det är tills du blir myndig. Kanske borde det skrämma mig att tiden går så snabbt, men de här nio åren har gått långsamt.
Men lite svindlar jag om jag tänker på att när du är dubbelt så gammal som du är nu, då är du lika gammal som jag var när jag blev mamma.
Mitt vuxenblivande och ditt ganska-stort-barn-blivande har skett samtidigt.

Jag vill att det ska vara något du sällan tänker på. Jag vill inte vara din unga mamma, jag vill bara vara din gamla morsa. Nio och ett halvt är att vara så stor att du söker en annan relation till mig än det lilla barnets, nio och ett halvt är att börja det trevande famlandet för att hitta hur man ska gå från flicka till kvinna, nio och ett halvt är att inte veta hur många år och hur många svårigheter det famlandet kommer att ta. Nio och ett halvt är att leka med barbies, nio och ett halvt är att komma ut ur sitt rum med glänsande hallonröda läppar. Nio och ett halvt är att slå händerna för munnen när jag frågar vad du gjort, skrika MEN DU ANVÄNDER JU ÄNDÅ ALDRIG DITT SMINK SÅ HUR SKULLE JAG VETA ATT JAG INTE FÅR. Rusa tillbaka in i rummet, smälla igen dörren.

Nio och ett halvt är att säga förlåt och jag älskar dig, att säga förlåt för att jag skrek men ibland fattar du verkligen ingenting.

Nio och ett halvt är att ringa mig på morgonen när jag just ska börja ronda en avdelning.
”Jag sitter här med en massa folk och ska bestämma hur vi ska ta hand om sjuka patienter, det är inte det bästa läget att prata. Är det akut?”, säger jag.
Nio och ett halvt är att säga att det är akut, det är jätteakut. Och sedan, hasplande, andfått, ord som snubblar över varandra som barnfötter.
”Alltså jag står här nu framför spegeln PRECIS NU står jag här framför spegeln OCH JAG SER att ENA ögat har mycket mer ögonfransar än det andra!!!!!!!!!!!”

Nio och ett halvt är en värld av det omedelbara.
Förra minuten glömd, nästa sekund ett okänt äventyr.

Öva närhet av ett annat slag än bebislivet, småbarnslivet, öva förtrolighet och konflikt. Frigöra sig och rusa tillbaka. Skrika jag hatar dig du fattar ingenting, ångra sig när man fått en macka i magen.

Nio och ett halvt är att göra grejer, bara du och jag, för att ibland måste familjens stora tjejer göra saker som bara stora tjejer fattar. Ta en fika. Äta en lunch på stan. Mellan tuggorna en hel värld av samvaro, mellan tuggorna varenda tanke du tänkt den sista tiden.
Fortfarande tar du min hand när jag vill hålla den på vägen hem, kanske händer det inte länge till.

Nio och ett halvt innebär en ökad jämlikhet oss emellan, och samtidigt: en relation som aldrig ska vara jämlik. Eftersom jag är din mamma, inte din vän.
Du får stå i vattenbrynet och vägra komma hem från stranden och skrika att jag är en idiot, att ingen i familjen begriper ditt liv och att du inte älskar mig längre. Men jag kommer aldrig att skrika samma sak tillbaka.
Du får komma hem i en hög från skolan, brista ihop till en gråtande pöl i mina armar, berätta om något drama som i den totala närvaro som nio och ett halvt innebär känns komplett överväldigande. Du får krypa in i min famn tills vi rett ut alla trådar, gjort ett nystan av trasslet. Men du kommer aldrig att behöva göra samma sak för mig.
Du får glömma och ha sönder, krascha och bygga upp, vara övertygad och sedan ändra dig, känna hela känsloregistret och se till att jag inte behöver tvivla en sekund på exakt hur mycket det känns. Och jag står kvar, står pall, står kanske vacklande, men aldrig verkligt ostadig.

”Herregud jag hatar mitt liv det kan vara det sämsta livet som någonsin fanns”, säger du när du inte får gå till din kompis för att det snart är läggdags trots att sommarnattens ljus kunde övertyga vem som helst om att det inte stämmer.
”Mycket möjligt”, säger jag medan jag plockar i en diskmaskin. ”Men även om det är det värsta livet som någonsin fanns kanske det är dags för en skål kvällsgröt.”
Puffar tryggt, puffar rätt.
Som gamla morsor gjort i alla tider.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

4 Comments
familj

Säsongens början

juni 8, 2021

Sommaren brukade vara svår för mig, folk kastade sig in i den med lättad eufori, den innehåller sådant som människor tycker om. Vila. Värme. Minskade krav, eller åtminstone andra krav, lösare i kanterna. Kanske upplevda som mer självvalda. Tiden som luckras upp i konturerna. Sena kvällar, morgnar av flödande ljus.

Jag tycker om när det är svalt nog för att tänka, hetta bedövar hjärnan, allt jag älskar handlar om tänkande. Jag tycker om att gå upp tidigt och lägga mig därefter, att ha en struktur och en plan, jag tycker om förväntningar och att uppfylla dem.

Det brukade vara svårt med sommaren, denna förväntan som omgav mig. Att nu var det dags att känna frihet. Men friheten fanns alltid där, finns alltid där, i mitt huvud, i projekten och kreativiteten. Men aldrig under solens hetta, en dag när ingenting särskilt händer.

Det blev lättare med barn.
Någonting händer, hela tiden.
Tillvaron en show som aldrig tar slut. Näsvisheter och förlåtelser, tysta mordhot över middagsbord med blickar som hade kunnat döda och fingrar som rör sig över halsen i skärande rörelse för att visa att räcker inte blicken till finns det andra metoder. Slagsmål och försoning, akut kissnödighet, förhandlingar med caféägare om glasspriser när kostnaden inte motsvarade mängden mynt man fått av mamma. Nya vänner i en klätterställning. Havets isande kyla mot kroppen. Cykla upp för branta backen utan att stanna en enda gång. Inte våga hoppa från höga bryggan, inte våga hoppa från höga bryggan, våga hoppa från höga bryggan och stiga ovan vattenytan som en ny människa och vråla jag hoppar här och jag är bara fem år. Jag hoppar här OCH DET ÄR DEN BÄSTA DAGEN I MITT LIV.

Regler och förmaningar, packa sin badväska, sandiga fötter, pastasalladspicknick. Runt hörnet alltid ett möjligt äventyr. Vid fara en syskonklunga att retirera till.
Smuts under fötterna, grus i sandalerna.
Bygga sandslott, bygga muskler, bygga kärlek.

Ännu är det bara början, det är semestern innan semestern. Dagarna då vi cyklar till stranden direkt efter jobb och dagis, äter medhavd middag på en filt. Lever med havet som barnvakt, med friheten som kommer när alla barn är sysselsatta och underhållna.

Hettan ger mig huvudvärk, jag har ingenting jag måste göra.
Men det räcker bra. Allting händer ändå.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

 

1 Comment