Nettelblad

någon som skriver.

Ett eget rum

Storasyster målar tånaglarna på småsyskon. Svartvit bild.
Storasysterns rum. Ett äventyr. Ett trygghetens centrum. En plats för ritualer.
Väggarna rosa. Drömfångaren på väggen. Pennorna och sudden sorterade, gosedjuren uppradade, sängen bäddad. Nagellacken på rad i ett hörn av skrivbordet. Trägeväret farfar snickrade åt henne när hon var liten och sa att hon var en tigerjägare upphängt bredvid en gympakasse.
Den sortens rum där det finns en filt om man fryser, en lek om man har tråkigt, en famn om man gråter.

Ibland stänger hon in sig när syskonlivet härjar utanför. Lyssnar på ljudböcker, ritar, städar. Småsyskon slänger sig på golvet utanför och skriker i förtrytelse. Hon lyssnar på Patrik och pensionärsmakten-böckerna och nynnar för sig själv. Efter en timme eller två hämtar hon dammsugaren. Dammsuger metodiskt, är den naturliga städtalang jag inte är.

Sedan öppnas dörren. Storasystern håller audiens. Syskons förbittring byts mot förundran.
I det här rummet får man bläddra genom Storasysterns gamla matteböcker medan hon berättar vad man lär sig i skolan. Här får man lyssna på ljudböcker medan Storasystern sprayar sitt leave-in-balsam och borstar ens hår. Här får man diskutera livets väsentligheter, dess ursprung och upphörande. Man introduceras till begrepp som “bubbeteten” som inträder när barn blir tonåringar och lite före det, och förstår att det på något sätt har att göra med svett och hår. Man får sätta sina fötter på ett papper för att inte fläcka ned golvet, välja färger, och så målar hon ens tånaglar.

Och allt annat är glömt. Den där gången Storasystern föste ut syskonen ur rummet med trägevärspipan i ryggen och mamman blev förbannad för att det såg för mycket ut som ett fotografi av ett krigsbrott som skulle hamna bland Times 100 mest minnesvärda foton från året. När Storasystern upptäckte att småsyskonen haft sönder en barbiedocka och med hjälp av alla sina kunskaper om bubbetet och fertilitet hävde ur sig att hon önskade att hennes mamma aldrig fått tillbaka mensen efter första barnet så att inga småsyskon kunnat bli till.
Allt är förlåtet.

Utanför det här rummet finns en annan värld. Vuxnas samtal eller oset från matlagning. En mamma som sitter vid köksbordet och skriver romaner. Blöta vantar på tork på elementet. Den är viktig, som en fond, det är ramarna allting ryms inom.
Men det är i det här rummet, i syskonskapet, som det verkliga äventyret sker.

Liknande inlägg

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

Föregående

Fem minuter. och så vidare

Nästa

Att leva utan smartphone: en uppdatering

2 kommentarer

  1. Men Ulrika. Så jävla bra.

  2. Åh, så drömmigt och vackert mitt i verkligheten. Vi har inga egna rum till barnen. Tänkt att de får fortsätta dela, tills den dag vi förhoppningsvis har råd att bygga lite till på vårt lilla hus. Men minns mitt egna rum som barn och tonåring, mitt fort i stormen. Så viktigt det var!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén