Nettelblad

skrivande, böcker, resor. och tre små barn.

och nu, text

Det är januari 2020 och jag sitter i en fåtölj på övervåningen i mina föräldrar hus. Jag har just skurit bort mer än hälften av ett bokmanus och skrivit 45 000 nya ord på tre veckor. Det var en berättelse jag aldrig trodde att jag skulle återvända till och nu har jag kommit tillbaka till den, kastat mig in i den, erövrat den som den borde ha varit från början men som jag inte var kapabel till att göra den då.
Jag firar med ett glas lightjulmust och att titta på barnen när de bygger kojor i skogen. 

Det är maj och omvärlden är uppfylld av coronavåren. Livet snurrar som liv gör, mat lagas, cykelturer cyklas, tvättar tvättas och värmeböljor överraskar och man måste panikköpa sandaler.
Jag inser att jag inte har rört mitt nya bokmanus sedan jul-och-nyårsledigheten, som om jag väntar på att den rätta tiden för det ska komma. Jag inser att den tiden inte kommer att uppenbara sig av sig själv.
Jag vet att jag egentligen inte har tiden, men jag vet att jag behöver ta den.
Jag börjar arbeta med manuset en halvtimme per dag – ibland om morgonen, ibland om kvällarna.
Jag märker att alla dagar jag skriver är bättre dagar.
Jag dricker choklad-pepparmyntste och ser orden hitta sin form.

Det är juli och under en euforisk helg river jag igenom alla de sista scenerna som ska på plats. Det är midnatt och fortfarande ljust, luften på min balkong ljummen när jag går ut och drar in luft och försöker smälta känslan av att ha skrivit de sista orden.
Aldrig har jag färdigställt ett bokmanus med den här känslan i kroppen. En upplevelse av att vilja fortsätta skriva, att inte vara less på min bok, vilja stanna i de miljöer jag har skapat. Men en tanke att jag inte kommer längre än såhär i det här skedet. Det behövs andra ögon. Ska jag göra något mer behövs det en riktning,  annars kommer jag att skära och peta tills ingenting av boken finns kvar, som att råka redigera ett fotagrafi tills man inte längre ser vad det föreställer.
Jag cyklar genom natten till S-market och köper en Skumpis från Amalias Limonad. Sedan sitter jag på en stol i mitt kök, stirrar ut i sommarnatten, låter munnen fyllas av kolsyrat sött och försöker hindra mig själv från att skrika rakt ut.

Det blir september och jag blir refuserad av det första stora förlaget.
I refuseringen finns ingen kraft, för det finns ingen riktning. Komplimanger om mitt skrivande men ingen väg jag kan välja med det manuset jag har.

Det blir oktober och jag blir refuserad av det andra stora förlaget. 
I den refuseringen finns frön som börjar gro. Specifika ord om hur man kan gå vidare. Som klätterväxter brer tankarna ut sig i hjärnan, bilden av vart jag kan ta den där berättelsen härnäst.
Jag har fått hjälp att se vad som saknas. Jag kan hänge mig åt sommarens längtan att återvända in i den där texten, för jag vet vad jag vågar röra och vad som ska lämnas ifred.

Det är slutet av oktober och jag bestämmer mig för att delta i NaNoWriMo och skriva 50 000 ord på en månad. Jag ska skriva nytt på boken. Nya scener för mittendelen, låta spänningen byggas upp mer gradvis, fördjupa och förfina.
Jag planerar vilka tider jag ska hinna skriva och vad som kan prioriteras bort. Jag lyssnar igenom hela podcasten Skriv en bestseller eller en annan bok och tänker på dramaturgi. Jag läser böcker om de teman som bygger upp spänningen i min roman för att se hur andra har gjort.

Omkring mig rasar eskalerande höstmörker, eskalerande corona, eskalerande hopplöshet.
Men jag blir immun mot tröstlösheten. Mina tankar är fyllda av kraften i en berättelse som är på väg.

Jag dricker lakritste och välkomnar den.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

 

 

 

 

 

Föregående

Ordets gåva

Nästa

Godisekonomin

4 kommentarer

  1. Vilken härlig känsla, att känna att man bara fortsätter med skrivandet! Och en bra insikt att man måste skapa sig tid, för den kommer inte bara av sig själv. Jag är också sugen på nanowrimo, kanske ska hoppa på för första gången 🙂

    • Jaaa, hoppa på! tänker att man kan ju faktiskt sätta målet annorlunda. ser det som en tid för skrivfokus, och de har en rolig statisikgrej för texten där det är tillfredsställande att mata in nya ordantal – men man måste ju inte sätta ribban vid just 50 000. precis som man kan ha fokus på löpträning och dela det med andra men vissa tänker maraton och andra milen. oavsett vad man väljer så är det KUL!

  2. HEJA! Du inspirerar så. Och det är spännande att få följa med i din process.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén