Glimtar, januari 2021

Snön kommer som en befrielse. Lager av tystnad, lager av ljus. Luft som doftar kyla. Jag trampar fram lådcykeln genom snöfall och lär mig att växlarna fryser strax innan man kommer fram till dagis, lär mig att ställa in en mittemellanväxel i lagom tid för att inte fastna i oöverstigligt tungt eller barnsligt lätt.

Efter dagis åker vi pulka. Skymningen är blå. Jag minns andra vintrar, Umeåvintrar. Snöknaster och den sortens kyla som får näshåren att frysa. Föda barn med snöstorm utanför. Se ned på sandade gångvägar och tänka att det ser ut som celler i mikroskop. Boa in sig med alla ungar och tjugo minus utanför, amma och läsa om fysiologi, vardagsrumsgolvet ett myller av leksaker.
De åren lever i mig som en annan tid som också var min. Samma men helt annan: samma barn, samma yrkesblivande, men allting ännu i sin linda.

Jag läser ut Roland Paulsens Tänk om – en studie i oro och är hänförd. Jag läser en deckare av Elizabeth George jag hittade i en bortskänkeshylla för böcker och märker att det är bra för mitt engelska ordförråd. Jag läser böcker om barns kognitiva utveckling och motiverande samtal med tonåringar och inser att tre månaders placering på barn- och ungdomspsykiatrin som en sidotjänstgöring i min vuxenpsykiatrispecialisering har gått rasande fort.
Jag får hem en låda med recensionsexemplar och jag sliter upp den, euforisk som ett födelsedagsbarn, känner böckernas tyngd i handen, studerar omslag, längtar efter ord.

Längtar alltid efter ord.
Läser mina fem minuter romanutkast på kvällarna.
Går en helgskrivkurs på distans, sitter i köket omgiven av levande ljus, dricker päron-vaniljte, läser ett textutdrag ur min roman högt, och lyssnar till respons.
Jag hör andra prata om mina karaktärer, jag får höra dem leva i någon annans huvud, jag får höra dem leva som jag har tänkt dem och känt dem, och jag har gåshud.

Jag ömmar för Laura, säger någon.
Ibland undrar om jag någonsin kommer att skriva ett projekt igen som är så energimässigt krävande som detta, om jag någonsin kommer att ha en romankaraktär som är så dränerande att kliva in i som hon.
Jag ömmar också för henne, tänker jag, jag måste bara ta många pauser för att inte behöva befinna mig i hennes huvud för lång tid i sträck.

Längtar alltid efter ord.
Registrerar mig på distanskursen i ryska jag ska läsa den här våren. I bokhyllan utanför mitt sovrum står den ryska ordboken jag hade på gymnasiet, och jag inser att varje kväll och varje morgon när jag sett den har en tanke rört sig i huvudet. Så flyktig att jag inte märkt den, förrän nu när läget är annorlunda. Det där vill jag ta upp igen, har jag tänkt.
Och nu är igen här.
Det finns tid för sen, det finns tid för igen, kanske kan den tiden vara nu.

Liknande inlägg:

• Glimtar, december 2020.
• Glimtar, november 2020.
• Vykort från Åland, oktober 2020.
• Glimtar, september 2020.
• Säsongens slut.
• Glimtar, juli 2020.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.