sånt som inte får plats i andra kategorier

Transportsträckor

mars 12, 2021
 

För ett år sedan förflyttade jag mig mycket. Inte mycket för att vara en människa i den här tiden (eller om man ska säga den där tiden), men för att vara jag. Jag var på jobbkurser i Sverige nästan en gång i månaden. Båt och buss och tåg. Göteborg, Linköping, Lund. Tog barnen att hälsa på morföräldrar, farföräldrar. Ryggsäckar, mellanmålsmackor, vattenflaskor, båtar-bussar-tåg. En kopp kaffe medan barnen är i lekrummet, gå ut med den på däck, blicka ut över februarihav, låta håret fara i vinden, kanske den enda lugna stunden under en hel lång resa.

Jag tyckte om de där resorna, de långa transporterna, har alltid älskat färden i sig. Sover bra på båtar och tåg, skriver bra när jag befinner mig i rörelse. Det finns en förändringskänsla i transporten, i att vara på väg, samma känsla som att vara gravid. Bara genom att befinna mig här åstadkommer jag en förändring. Lyckas jag dessutom åstadkomma något under den tiden är det en bonus.
Transporter och graviditeter lugnar min perfektionism, sänker ribban så att jag kan få ro att skapa som bäst.

Men den sista tiden innan båtarna slutade gå och kurserna ställdes in var mina ögon så trötta. De tittar in i kameran och munnen ler men ögonen vaknar aldrig.
Jag hade alltid en bok i väskan, men läste den inte.
Hade datorn med för att skriva men kom mig sällan för att ta fram den.
Scrollade på mobilen och letade efter något, en känsla av att jag hade tappat bort något och måste hitta det igen, vad är det som går och går men aldrig kommer till dörren, vem är det som scrollar och scrollar och aldrig hittar fram.

För ett år sedan var jag på väg till en kurs, jag skulle åka till Göteborg. Bilder spreds från en italiensk sjukvård på väg att rasa samman. Jag hade eksem, kanske av stress, huden flagnade och Habanero kallade de röda utslagen för den fruktansvärda smittan och använde uttrycket närhelst det passade henne bäst. KOM INTE NÄRA MIG MED DIN FRUKTANSVÄRDA SMITTA! kunde hon till exempel ropa när jag försökte hämta henne på dagis, och jag famlade bland orden och försökte hitta ett sätt att säga att hon pratade om psoriasis, inte den här nya konstiga sjukdomen från Kina.

Jag var orolig för att resa, för världen kändes instabil, jag tänkte: tänk om jag åker bort och sedan inte kommer hem.
Jag var orolig för att resa, fast beslutet egentligen inte var mitt.
Jag visste inte då att det skulle sätta tonen för det som komma skulle. Att vi var på väg in i en tid där nästan varje beslut skulle kännas felaktigt, trots att man redan begränsats i vad som är möjligt att välja.

Strax innan jag skulle åka dog min smartphone.
Jag orkar inte köpa en ny, tänkte jag, och rotade fram en orange knapptelefon ur en låda medan jag började kontrollera att jag kunde visa upp min biljett för SJ-kontrollanter på något annat sätt än med telefonen.
Det var ett icke-beslut som blev ett beslut.
En uttråkad axelryckning som blev en förändring, som så många stora skeenden börjar med frågan men hur svårt kan det vara att låta bli då.
Att inte vilja välja är också ett val.

Jag blev förkyld, den där veckan när det virvlade igång, plötsligt rasade på samma sätt som en marsstorm kan gå hastigt från första brisen till full vindstyrka. Låg hemma från jobbet och undrade hur frisk måste man vara för att resa, kommer det att finnas nya regler nu, kunde inte scrolla på mobilen för jag hade ingen men hade ännu inte ro att läsa, såg tre presskonferenser om dagen: svenska, finska, åländska.

Våren efter det här skulle jag börja läsa böcker igen. Jag skulle cykla mig igenom en hel sommar, benen så starka i den sega backen på väg mot Gröna Udden, jag skulle springa en mil och bada i havet, jag skulle läsa femton böcker på min semester, de flesta medan jag satt på en brygga och doppade fötterna i havet och barnen plaskade intill. Jag skulle börja skriva igen på min gamla blogg, väcka den till liv och skapa den till något nytt. Jobba igenom mitt bokprojekt, en sen julinatt skriva de sista raderna och sedan skicka in det till förlag. Jag skulle lägga mindre kraft på att fly från obehag och mer på att söka mig till välbehag.
Men om detta visste jag ingenting, nu.
Man vet inte att man befinner sig i vändpunkten förrän efteråt.

Men detta hände: jobbet förbjöd mig att resa, kursen ställdes in, båtarna slutade gå.
Jag kröp ihop under en filt på soffan och sov.
Och världen jag vaknade till gick redan i en annan takt.

Liknande inlägg:

 

0

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply