Nettelblad

skrivande, böcker, resor. och tre små barn.

En inledning till en roman

Hej.
Här sitter jag och skriver, en grådisig onsdagsmorgon innan resten av familjen har vaknat. Tidiga morgnar är min bästa skrivtid. Kanske är tidiga morgnar över huvud taget den bästa tidpunkt jag vet. Det finns utrymme för så många förhoppningar i en dag som inte fått chansen att göra sig själv besviken.

Just den här morgonen tänkte jag att jag skulle dela inledningen till det jag håller på och skriver. Det är en roman som är nästan klar, som jag borde se till att bara göra klart och släppa iväg till någon annan, låta stå på egna ben ett tag, försöka flyga även om vingslagen kommer att vara vingliga till en början.
Istället drar jag ut på det, kanske för att jag har svårt att släppa taget, för att jag trivs så bra i den där romanens universum och språkdräkt, kanske för att allt det där inte känns lika viktigt längre, det viktiga är bara att få skriva.
Men i alla fall. Jag tänkte att idag delar jag inledningen till den där boken, de allra första sidorna, som ett steg för mig själv. Det är dags att släppa taget, lilla bok, det är dags att börja öva på att flyga.

 

Inledningen

Pappas hår måste ha varit rött. Rött och vilt och fullständigt oregerligt. Jag vet det, för mitt var likadant. Vet det, för att jag såg det i mammas blick när hon fastnade. Fastnade, med kammen i mitt vilda röda trassel. Fastnade, i håret och i tanken och i rörelsen, blev stående där med handen krampaktigt kring den vita plastkammen som fungerade utmärkt i hennes tunna silkeslena skandinaviska hår, men aldrig i mitt vilda. Hur hennes blick först mörknade inför den här ungens omöjlighet, och sedan veknade, bleknade, in i något annat. I hennes ögon glimrade minnen som skärvor glittrar i ljus, som det där fatet med silverfärg hon kastade i golvet en gång när hon blev rädd för demoner jag inte kunde begripa och lät marsljuset spräcka världen i tusen bitar och jag stod i dörröppningen och inte vågade säga någonting men tänkte på hur vackert det var. I hennes blick anade jag någonting hon hade älskat, någonting hon hade saknat, och ibland, i det där mjuka, tänkte jag: kanske någonting hon fortfarande älskade. Det fanns en del av honom i mig och den delen kunde hon älska. Det fanns en del av honom i mig och kanske skulle han ha kunnat älska den, om han träffat mig, om jag hade fått visa den för honom.

Mitt ansikte var vitt, som äggskalsfärgade tapeter. Och precis som äggskalsfärgade tapeter var det neutralt, som en bakgrundsfond för något vackert att få existera intill, som vad som helst hade kunnat få existera intill och blomma ut intill utan att själva ansiktets utseende hade stört. Jag hittade tanken om de äggskalsvita tapeterna i en krönika i en inredningstidning min mamma köpte en gång när hon reste in till Staden (det tog bara en timme med färjan men kändes så avlägset, som om hon hade med sig artefakter från en annan värld). Min mamma läste texten högt för mig, sent i vårt kök om natten, det var den sortens sommar när det eviga ljuset höll henne uppe och luften aldrig blev kall. Krönikan handlade om människor och deras äggskalsfärgade tapeter, människor och deras elfenbensvita lister, människor och deras smutsvita kökshanddukar. Den handlade om hur en människas själlöshet kan representeras av tusen nyanser av vitt, kanske någon gång med en accentfärg av grått och beige. I ett sådant hem, skrev krönikören, kan man tänka vilken sorts tankar som helst, i ett sådant hem kan vad som helst formas för fonden är så neutral att där finns ingen personlighet som kan störa.

Min mamma förstod textens ironi. Hon skrattade medan hon läste. Slog näven i bordet ibland, som hon gjorde den sortens nätter, när hon strålade av samma ljus som morgonnattens gryningssol i havet när vi gick ut på promenader tillsammans. Dunkade näven i bordet, och sa att det här var sanning av en alldeles särskild sort. Det var den sortens natt då hon drack kamomillte, litervis, för att det skulle vara lugnande, men då hon aldrig blev lugn. Med pärlor av svett längs tinningarna. Glansiga ögon. Men mjuka smekningar över min hjässa, när hon var på det humöret. Och jag förstod inte alls textens ironi.
Jag hörde bara:
en fond för vad som helst
en fond för att bli vem som helst
tänkte:
om jag gjort mig av med det vilda håret,
hade jag då kunnat bli vad som helst?

”Vad ska man göra av ett sånt här hår”, sa min mamma, när ytterligare en tagg av kammen gick sönder. Mitt bleka ansikte i spegeln. Mina neutrala ansiktsdrag, sådana man kunde glömma i samma ögonblick man såg dem. Badrummet som luktade salt och hav och övinter, fuktigt trä, barr. Hon brukade klippa grenar från granar och ställa i vaser i badrummet som dekoration när hon var lycklig, tänkt som en kreativ inredningsdetalj men mest såg det ut som en skog i ett hus.
”Vad ska man göra med ett sådant hår”, sa min mamma, jag skulle minnas hur trött hennes röst lät, som någon som tappat nyckeln i en brunn och vet att allt som finns kvar är mörkret man stirrar ned i. Minnas det, trots att jag skulle glömma så många andra saker, att minnena skulle spräckas när tiden förvandlades till ett före och ett efter, och all tid som var före skulle bli ett dis, fragment av det som bara var verkligheten som den en gång var men som på den tiden var allt jag visste.
Utanför huset rasade vinterstormar och havets dån och väldiga vindar som aldrig blåste iväg mig fast jag trodde att det var – att det måste vara – det de försökte göra.
”Man kanske bara borde ha klippt av det, alltihop”, sa hon, och i hennes ord fanns aldrig verklig mening, verklig avsikt. Men jag såg in i mitt äggskalvita bortglömbara ansikte och jag visste att hon hade rätt.
Rensa bort något av sig själv för att något annat skulle kunna gro.
Som när hon steg upp och rensade maskrosblad ur rabatten i sommarnatten för att släppa fram rosorna.

Att sitta intill henne, dricka kamomillte, höra henne läsa. Sitta intill henne och tänka att bredvid henne fanns den sortens ljus jag ville stanna i, som jag ville suga åt mig det på samma sätt som det torra träet på verandtrappen sög i sig färgen, en annan sommar när vi skulle måla om, de torra delarna intensivare än de fuktiga så att färgen blev ojämn och hon svor och fräste och vägrade att måla färdigt.
”Laura”, kunde hon säga, stryka ut den blanka tidningssidan med smala långa eleganta fingrar, som om fingrarna i sig var en del av en föreställning, ”Laura, du måste läsa den här texten! Deras vita värld, Laura! Och man måste slå sig fri.”
Och hon drog fram en cigarett ur fickan på sitt sidennattlinne, det puderrosa, det som föll kring den magra kroppen som en prinsessrumsflickdröm.

Andra gånger, andra tider. När hon sov som förstenad, månader i sträck, utan att kunna vakna.
Då brukade jag gå in i hennes sovrum, leta i garderoben, stryka med mina fingertoppar över puderrosa siden.
Och leta efter farliga föremål i fickorna.
Tidigt i livet lärde jag mig att var tid bär på sina bekymmer.

 

*

psst! bilden överst i inlägget kommer från  Unsplash.

 

 

Föregående

Söndagsplock

Nästa

Ett äventyr, en gång: #Kaamos Getaway

5 kommentarer

  1. Så spännande Ulrika! <3 Det är alltid skrämmande att släppa en text ifrån sig, men i något skede måste man bara våga och se var det landar. Lycka till!!

    P.S. SÅ kul att du bloggar mer nu!!

  2. Wow, så medryckande och vacker skrivet! Nu vill jag ju läsa mer. Du måste absolut få texten klar och skicka den vidare. Men jag förstår att det inte är så lätt! Jag har också ett projekt jag hållit på med i en halv evighet, men det är något som stoppar mig från att skriva klart.

    • åh tusen tack! <3
      på nåt sätt tror jag det kan bli extra svårt att släppa taget när man hållit på så länge. då blir det liksom en del av en, inget man vill skiljas ifrån typ? samtidigt som man undrar om det ska vara "värt" all tid man lagt ned...

  3. tack för att jag fick läsa! det ska bli så spännande att se vart den här texten tar vägen, Ulrika.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén