Saft

Hej, där är jag en söndagseftermiddag när jag sitter och dricker ett glas jordgubbsläsk, samma jordgubbsläsk som jag älskat i alla år, känd från tidigare blogginlägg (som här och här.)
Ibland när jag dricker den tänker jag på fladdrande dagar i sensommarljusets sköra snedhet när jag just hade fött min yngsta dotter, denna kraftfulla lilla unge som skulle bli en Habanero av alldeles särskild sort, fast jag inte visste det då.
Dagar då allt jag visste var att vara tjugotvå och just för första gången ha exponerats för sin kropps sårbarhet, sin egen dödlighet, för det där man alltid vetat men aldrig känt, att man inte är för evigt oövervinnerlig. Att kroppen kan gå sönder, att man inte kontrollerar den även om man studerar den, att man inte har makten över allt i ett liv.
Eftersom hon kom till världen på ett annat sätt än de första två, mer omvälvande.

Och det försatte mig inte i kris, tvärtom i något slags stillhet, eller om stillhet är mitt sätt att krisa. I sensommarsolen, dagarna efter kejsarsnittet, tog jag på mig min prickiga omlottklänning – som gjord för att amma i – och vande mig vid att gå trots att det stramade där man hade öppnat upp och sytt ihop min kropp. Tog mig till en annan våning, för på den våningen fanns mitt barn. Fick henne i min famn, ammade henne, blundade, lyssnade till ljudet av apparater och steg i fotriktiga-inom-sjukvården-skor, kände ingen oro, för i min famn var hon så uppenbart frisk, här fanns ett alldeles livskraftigt längtande barn.
Tog mig tillbaka till BB, utan henne, och drack jordgubbssaft.
Min kropp behöver extra energi för att både kunna amma och läka, tänkte jag.
Och jag drack glas efter glas i hettan, blandade saften med det kolsyrade vattnet, så att det smakade som läsk.

Det var inte berättelsen jag tänkte berätta idag, jag tänkte berätta om att ha skickat ut mitt bokprojekt till andra och att börja få respons, om att få upp hoppet att det kanske är vettigt att skicka in det här till ett förlag innan sommaren, om att få meddelanden om att jag läser och jag kan inte sluta, om att se karaktärer man levt med under åratal få liv i någon annans hjärna, om lättnaden som infinner sig efter att ha spurtat ett projekt i hamn, om vilan som en förutsättning för produktiviteten, om vikten av att strunta i att rensa ogräs och istället sätta sig i försommarsolen i sin trädgård och dricka ett glas jordgubbssaft.

Men när jag skulle berätta vad jag hade i glaset kom en annan berättelse, och ibland är det med skrivandet som med livshändelserna, att man inte ska frisera dem och kontrollera dem, bara hantera dem. Text och liv att delta i, text och liv att låta sig svepas med i.
Medan kolsyran kittlar i svalget.

Läs mer:

• Liv. Här är den ju, all livskraft i världen, den tog sig bara ut på ett annat sätt.
• Vinbären, Mercedesen. Konstanterna: att vara mamma, att skriva, att se vinbärsmannen i sin vita Mercedes.
• Måsarna. 18 år och nyvaken.

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du alla mina inlägg om att skriva. Eller så tittar du på mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.