Vykort från Umeå, oktober 2026

The uselessness of what we’re trying to do, säger journalisten Sarah Koenig i ett avsnitt av podcasten Serial där hon och hennes kollega reser runt mellan platser för att försöka få ihop tidslinjen i ett vittnesmål som skiftat över tid.
The uselessness of what we’re trying to do, by recreating something that doesn’t fit.
It’s like trying to plot the coordinates of someone’s dream.
Så känns det att återvända till svunna platser och röra sig mellan dem. Sådana som i mitt minne är både plats, tid, ålder.

Jag visste att Umeå skulle bli en plats att återvända till eftersom det en gång var en plats där allt var nytt. Jag gick ut i det unga-vuxen-livet som en nyfödd, eller som ett nyfött djur mer än en nyfödd människa, fast man står där slemmig och just kastats ut i livet ska man inom timmar lära sig att gå på vinglande ben. Det finns en inbyggd framåtrörelse, en naturlig dramaturgi. Händelser med konsekvenser. Ett riktigt vuxenliv som finns i fjärran. Att vara uppfylld av allt man ska åstadkomma och bäva inför hur det ska vara möjligt.
Platsen en förhöjd plats, vilken den än må ha varit.
Att bli förälder i det skimret, i den förhöjda upplevelsen. Jag ångrar det inte, kan till och med tänka att det var den sortens ungdomliga feber som krävdes för att jag skulle våga.

Så återvänder man, och vandrar mellan platser som inte längre finns.
Koordinaterna i en feberdröm, en stad som växt ifrån en och bort från en, som levt en egen tillvaro ointresserad av vilken tillvaro man en gång kapslade in där. Byggnaderna är nya och galleriorna är fel. Men även de bekanta platserna är inte längre bekanta, eftersom man är en annan, eftersom allt inte längre är nytt, eftersom man har levt.
Det är hus och gator, dofter och smaker, men det är ingen tidsresa, tiden finns inte i platsen, tiden finns i ens huvud, långt bakom allt det andra.

*

Hon fyller snart femton år. Vi har rest tillsammans. Jag ska ha ett författarbesök och de övriga dagarna ska vi besöka staden hon bodde i för tio år sedan med oss och sina småsyskon.
Vi åker till den sista lägenheten, den hon minns planlösningen av, vi tittar utifrån. Det tillfälliga dagiset som fanns i baracker utanför är borta sedan länge. Marken grå, platt, betong. Hon gick inte där men det fanns en inhägnad dagisgård, man kunde ta alla barnen dit och sitta på en bänk och läsa medan de lekte eftersom staketet naturligt begränsade alla rymningsförsök. Vinbärsbuskarna är borta. Jag berättar om minnen för henne som både spelar roll för henne och är värdelösa. Bakom det där lilla huset satt vi en gång när du var ett och ett halvt, du visade mig hur man gör Imse vimse spindel med fingrarna. 
Jag berättar för henne om saker hennes pappa brukade säga. En del av en löpande berättelse om vem han var, och vem han blev.
På kvällen ligger vi i hotellrummet och ser på MTV. Teen mom OG, åter till tonårsmammorna när åren har gått.
Allt är mycket intressantare när livet tillåts löpa, när berättelsen är en annan än den man en gång trodde.

*

Jag blir intervjuad om Sjukdomen, jag läser på scen. Det kommer fjorton personer. Ja, jag räknar publiken. Det är både mycket och lite. Det är mycket i en stad där jag inte längre känner någon, där besökarna inte är mina vänner utan sådana som hittat dit på andra sätt. Det är mycket för ett arrangemang vi själva dragit ihop med begränsade resurser. Det är mycket för att jag fortfarande räknar min bok i varje sålt ex, i varje kontakt med en läsare, för det kittlande i att just de här specifika personerna kommer att läsa och tänka och att den läsningen – oavsett om de sen gillar boken eller inte – kommer att betyda något särskilt för att de hörde samtalet och tankarna om den.
Det är lite för att allt är mindre än de planer jag har. Det går bättre för boken än man hade kunnat förvänta sig. Planeras för nytryck så småningom. Men jag har aldrig i mitt liv haft realistiska förväntningar kring någonting. Drivkraften stannar inte förrän det extraordinära sker. Sikta mot stjärnorna så når du trädtopparna som det stod i klassisk väggcitatsanda i headern i en läkarstudentblogg från 2010-talet jag besökte för research när jag skrev Sjukdomen eftersom mitt liv under de åren var så långt från det klassiska studentlivet att just den delen behövde undersökas i detalj.
Ge mig femtio, inte typ femton.
På det viset har jag inte slutat vara arton, jag gör fortfarande samma sak: väntar, övertygad om att något stort ska hända. Bävar samtidigt över att jag är den som ska få det att ske.

*

Min vän i köket i sitt nya hem.
Samtal som löper genom tiden.
Att se sina vänner genom alla åldrar, som sina barn, att möta dem som en ny person och en gammal på samma gång.
Det finns tid som skimrar för att allt är nytt, men det finns också tid med en dovare, elegantare glans, den som kommer av att allt inte längre är nytt men det är inte heller samma, det är alla tider i en.

Det kommer en tidpunkt, varje dag, när mitt stora barn taktfullt påtalar att jag kanske behöver lite egentid. Du kanske vill ta en lååååång promenad. Gå till gymmet. Läsa böcker. Skriva.
Då behöver hon själv tid på hotellrummet. Ligga i badet med dinosauirebadbomberna från Normal. Game:a med sina syskon. Prata i telefon.
En gång lever man i  en stad med tre barn på tre och ett halvt år, tiden kort och stulen. En annan gång blir man ivägskickad för att göra allt man älskar. Jag promenerar till Bölesholmarna, testar den nya bron. Älven är stilla. På badplatsen en vinterbadare, eller höstbadare då, som doppar sig och går upp och går hem. Det brukade finnas en brygga där, kanske finns den fortfarande om somrarna. Jag minns att jag satt på den en gång i september. Jag bar mitt första barn i magen. Jag satt och betraktade vattnet som var lika stilla som den här dagen och jag översköljdes av en märklig visshet om att allt skulle vara möjligt, att det skulle kunna gå bra. Jag var en orolig själ då. Den sortens lugn kom alltid bara i glimtar på den tiden, och när det dök upp var det samma varma vila som en värkpaus.
Det finns några rader i Sjukdomen som utspelar sig på den platsen. Jag fotograferade den där.

Senare satt jag på biblioteket, det nya jämfört med när jag bodde här, det som inte bär några gamla minnen alls, och skrev på den nya romanen.
Sakta fylls även denna plats med andra minnen.

*

Att skriva är att leva i skimret som det är att vara ung.
I texten, i upptäckten av dess världar, är allting fortfarande nytt.
Det är som kärlek när den är hisnande, att befinna sig i något främmande och bekant, en ständig upptäckt.

Vi åker tåg, vi går på restauranger. Vi ligger i hotellsängen och ser: Romeo + Juliet (den med Leonardo DiCaprio och Claire Danes), Anne Franks dagbok-filmen från 1959, Scary movie 2. Allt femtonåringens önskemål. Vi ser på reality-tv. Om jag behöver en kisspaus är återgivningen av handlingen från femtonåringen minst lika engagerande som programmet i sig.
Vi pluggar högstadiematte. Vi recenserar platserna vi besöker på google, på snapchat, på instagram och diskuterar vad som är viktigt i betygsättningen.
Hon tvekar, drar efter andan, och berättar sådant hon inte vågat säga förut. Små stora hemligheter om sitt liv.
Allt är nytt i hennes värld. Det finns inga koordinater. Jag hjälper till att rita kartan. Jag visar var gränserna går. Det är ett gränslöst uppdrag. Det behöver tålamod, det behöver tid.

Jag sitter på tåget hem. Jag räknar, undrar: hur ska jag göra plats för allt detta? Det som blev – det som är – mitt liv.

Läs mer:

• Vykort från Göteborg, oktober 2020. ”Den här tidens dystopi handlar inte om att fly i adrenalinstinn fart, uppfylld av agerande, den handlar om att stå ut tillräckligt länge i stillastående tristess.”
• Vykort från Linköping, oktober 2020. ”I huvudet skriver jag att det är lätt att inbilla sig att man behöver så mycket och så storslaget, men jag behöver ju bara små ögonblick som det här för att uppleva lyx.”
• Vykort från Katrineholm, oktober 2020. ”Här finns bara jag, mitt bagage, mina ord nedklottrade i slarvig blyerts som ingen kan läsa.”
• Vykort från Åland, oktober 2020. ”I all tid denna tid av ovisshet och konturlöshet… vad man kan bli hänförd av vad som helst som känns.”
• Vykort från Åland, augusti 2023. ”Jag vill skriva en liten roman, igen. Jo faktiskt, äntligen, vill jag det.”
• Vykort från Helsingfors, oktober 2023. ”Det ljuder ett larm genom kvällen. som ett brandlarm låter det, ett gammalt.”
• Vykort från Stockholm, april 2024. ”Verkligheten är en besvikelse jämfört med fiktionen. Ingenting är lika hisnande som den abstrakta fantasin.”
• Vykort från Åland, juni 2024. ”Äppelodlingars rader, radion utan täckning, fullmåne mot blek himmel.”
• Känslor i Käringsund. ”Jag tycker om”, säger hon medan mina fingrar masserar hennes hårbotten, ”att vi ändå fungerar ganska bra tillsammans.”
• 2016/2026. Från de smärtsammaste refuseringarna till en bok.
• Allt om min debutroman Sjukdomen. 

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här är inläggen om mitt skrivande.
Följ mig gärna på Facebook  eller på Instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.