Det är fredag, jag har dammsugit. Det här bloggåret fortsätter med rutiner, men nu en lustfylld: skrivandet.
Det är så lätt att tro att det bara är tråkiga måsten som behöver göras som vanor, att om man älskar att göra något sker det av sig självt.
Men få av de saker som jag vill fylla min tid med sker av sig själva. Att fastna i att läsa fakta om silverfiskar eller att ge boktips i en litteraturgrupp på Facebook jag är med i sker av sig självt, men att kväll efter kväll ägna tid åt mitt skrivprojekt kräver att jag bygger en struktur för att det ska ske.
I november byggde jag en sådan struktur, som ni minns, en som handlade om: så mycket som möjligt hela dagarna och hela tiden. Om att låta orden dundra fram för att få ett nytt råutkast för den andra delen av boken, den som jag liksom rev ut och renoverade om. Att uppfinna så mycket nytt, skapa hela strukturen, är en process jag gärna låter dundra fram. Men dundrandet tar energi, jag skrev om det här, det är ingen rutin att hålla över tid.
Nu ska jag ta mig an allt detta jag skrivit. Frisera det, pynta det, göra det redo för någon annan. Det kan låta som att det bara är de sista detaljerna men det är ett enormt jobb, och det måste göras med ro. Äta elefanten en tugga i taget, eller vad de säger.
Så jag byggde en annan sorts vana. Inte varje ledig minut under en kort tidsperiod, men en liten stund varje dag under en lång tidsperiod.
Målet är att bygga en vana där jag skriver varje dag, alltid, där en halvtimme varje kväll är lika självklart som att borsta tänderna.
Men jag börjar stegvis. Bokstavligen.
I januari sitter jag med mitt bokmanus minst fem minuter varje dag, direkt efter att barnen lagt sig.
I februari tio. I mars femton. April tjugo, maj tjugofem, juni trettio… och sedan resten av ett liv.
Kanske. Eller så märker jag att fem minuter varje dag är den bästa målsättningen, för att den är omöjlig att bryta, för att jag inte kommer att ge upp för att jag inte har en halvtimme och sedan tappa kontakten med texten när jag inte befunnit mig i den några dagar.
Hinner man något på fem minuter?
Ja.
Och när man redan sitter där märker man ofta att man har tio till, och då hinner man ännu mer.
En munsbit i taget bryts elefanten ned.
Liknande inlägg:
Alla mina inlägg om att skriva hittar du här.
7 Comments
Vill så gärna …..
Vill bara säga hej, har läst ikapp lite här nu efter en december fylld av annat skrivande.
Så fint som vanligt alltihopa, och heja heja med projektet. Längtar mycket efter att få läsa!
hej! har tänkt på dig och hoppas allt är okej eftersom det varit tyst på bloggen. fint att det beror på annat skrivande! och tack för att du läser <3
Bra rutin! Smart att ha olika strategier för det där fartfyllda flödesskrivandet och redigeringen. Själv verkar jag ha någon slags en månad på och en månad av-rutin, hehe. Misstänker att jag behöver dra ner på kraven just nu och bara köra korta ministunder för att faktiskt få till det.
Jamen det är ju det där med målsättning och vanor som man kan hålla på med SÅ länge. tror man behöver ha flera verktyg som passar i olika lägen. ibland är det ett enormt supermål som känns hisnande som är coolt att följa. ”tänk om jag kunde skriva 5000 ord på en dag” eller vad det kan vara. ibland är kicken att klara något litet och hålla det över tid. Men: även din rutin ger ju ett skrivande, även om det inte är exakt som du önskar. Varannan månad skulle ju innebära att du skriver 6 månader per år, och det låter ju ganska mycket om man jämför med den som kanske bara hinner skriva under semestern, eller inte alls.
Ska hela anamma ditt tips och köra fem minuter varje kväll och bara skriva ner det jag har i mitt idéblock i Scrivener. Se vad som händer. Man kommer långt på 5 min.
[…] Fem minuter och så vidare. Om att närma sig en bokmanusredigering fem minuter i taget. […]