Nettelblad

någon som skriver.

Glimtar, februari 2021

Februari fylls av förmåga och förståelse. (Skriver hon som brukade roa sig som sjuttonåring med att skriva noveller där alla ord började på f.)
Habanero lär sig att skriva mamma och använder det genast för att uttrycka missnöje mot regler som inte passar henne genom att rita en bild på en hög bajs, skriva ordet hon just har lärt sig och dra en pil mot sin bild.
Men en kväll när ärtbiffarna bränner fast i stekpannan och spagettin kokar över och jag slår min tå i en av köksstolarna så att den värker på sättet kroppsdelar gör när de blivit skadade genom skrattretande klumpighet, då ritar hon änglar och hjärtan och drar pilar mot dem istället, det är mamma mamma mamma och:
“Det här är VÅR EVIGA KÄRLEK”, säger Habanero och aldrig har jag sett den så väl gestaltad.

Vi läser i en kvällsbok om att det finns månfaser, Lilla Gubben rusar mot fönstret för att se i vilken vi är nu. Jag säger att det är mulet och inte går att se. Hans blick svartnar. Strax därpå får han syn på en bild av planeterna, i samma bok, och frågar varför de har glömt bort Pluto. Jag ger honom beskedet om hur Pluto klassificerats de senaste femton åren och det uppstår en smärre kris. Världsbilden har rubbats! Och i ett läge när man redan var så sårbar.

Förmåga och förståelse. Man kan se de stora tankarna i den lilla kroppen och fascineras över dem. Man kan tänka att man själv inte hade reagerat på samma sätt i precis samma situation, och ändå kan man förstå känslornas essens. Hur besviken man blir när man vill hänge sig åt nyfikenhet och mulna himlar begränsar en. Hur förfärad man kan bli när sådant man trodde sig veta visar sig vara en chimär.

Tänker man så kan man ha tålamod, och veta att också pojkar som gömmer sig under täcket och säger att de tänker sitta där och tjura hela natten vanligen kommer fram till sist.
Och så gör han ju det, sväljer, ser på mig med stora melankoliska ögon som någon kommer att drunkna i en dag, och säger:
“Jag blev på väldigt dåligt humör. Men nu är hjärnan glad igen.”

Och jag, jag badar badkar med Storasystern och pratar om bulldogs och om kärlek, kastas mellan alla växlingar mellan stor och liten som ryms i en enda liten nioåring. Cyklar genom tretton minus när snön gnistrar som den bara gör i rätt sorts kyla och näshåren fryser och låren bränner. Dricker svartvinbärste, lyssnar på Kao Bang med Indochine och pluggar ryska glosor och känner mig som om jag vore sexton igen. Läser ut Geir Gulliksens Bli snäll igen och tänker att jag ska recensera den för bloggen men tycks aldrig komma till skott. Tänker att jag ska dricka mer te och mindre kaffe men ingen morgon känns som den bästa att börja. Tänker att jag borde rensa bort saker jag varken vill ha eller behöver och skänka dem till Emmaus men det är så mycket mysigare att ligga i soffan och äta frysta hallon och läsa kokböcker.

Skriver text och raderar den.
Ser historiers potential och hur jag inte realiserar den.

Förmåga finns det gott om, det är bara förståelsen som saknas.
Att allt inte behöver byggas på en dag, att allt inte måste bli så särskilt bra.
Att: vem bryr sig om texters perfektion och om dvärgplaneter,

allt som räknas är vår eviga kärlek.

Liknande inlägg:

Föregående

5 tips för att leva billigt och spara pengar

  1. Så otroligt fint skrivet – och så välformulerat! Här måste jag läsa mer…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén