Kobbar och skär

Ingen människa är en ö, sägs det, men jag jobbar inom psykiatrin, jag har mött många öar.
Många av de psykiatriska sjukdomarna börjar när man är så ung att man inte hunnit forma ett stabilt nätverk av människor som bryr sig om en, no matter what. Eller så har konsekvensen av sjukdomens framfart gjort att de som brukade finnas nära hamnat långt ifrån.
När jag var läkare inom öppenvården kom de flesta patienter till besöken ensamma.

Just nu gör jag annat. Det är specialist i psykiatri jag ska bli, men för att bli det måste jag arbeta även inom andra, angränsande områden. Under våren har jag varit inom geriatriken, och fått sitta med vid utredning och uppföljning av demenssjukdomar.
Plötsligt är de där, de jag sett så mycket mindre av under psykiatritiden: de anhöriga.

Det är svårt att vara anhörig. Det är svårt för att någon man älskar är sjuk och det är svårt för att det är lätt att känna sig till besvär. Och ibland är man det – inte för att man är besvärlig, men för att man ofta blir en extra arbetsuppgift i någons redan fullspäckade dag. För den som har en sjuk närstående finns det en patient i fokus, för den som vårdar den sjuka finns många fler. Ibland kommer anhörigsamtalen som en omöjlighet som ska sprängas in i en dag där man redan inte hinner.
Men egentligen är de förstås ovärderliga, dessa anhöriga.

Dessa anhöriga som ser och rapporterar. Som kan berätta alla detaljer som inte syns under ett läkarbesök, eller som patienten själv inte förmår berätta. Om vardagsbestyr och variation över tid. Om biverkningar och verkan. Om nätter. Om morgnar.
De anhöriga som hör och kommer ihåg. Som skriver ned och frågar upp, som upprepar och påminner. De anhöriga som får informationen som ges att leva vidare långt efter besöket.

Döttrar och systrar, oroliga hustrur. Söner och bröder, vaksamma makar. Svärdöttrar och svärsöner, barnbarn och hela tjocka släkten. Ju mer utsatt patient, desto viktigare blir de. Ett par ögon, ett par öron, en hjärna som inte sviktar.

Det finns många likheter mellan en demenssjukdom och en långvarig psykossjukdom. Successivt blir man sämre, hjärnans funktioner allt svagare. Det blir svårare att förmedla hur det har varit sist. Det blir svårare att berätta om en förändring, och än svårare att berätta när den började och i samband med vad. Det blir svårare att minnas vad läkaren gett för besked.
Det blir svårare att klara det ensam.

Ingen människa en ö, säger de, och när jag vandrar hem genom junihettan tänker jag på alla de som fanns omkring mina patienter, som fortfarande finns kring dem nu när jag gör annat. Kontaktpersonerna som höll i patienten mellan läkarbesöken, som stod för kontinuiteten när en läkare började och en annan slutade. Som kunde ha följt samma patient i åratal. Som kunde berätta om allt det jag inte såg vid enstaka besök, men som kom fram mellan dem. Som kunde komma med på besöken, ett extra par öron, ett extra par ögon. Som kunde påminna om vad som blivit bestämt.

Som färjor till fastare land.
En stund borta från ö-varandets enslighet.

Läs mer:

• Landstigningen. Bli rörd, se land.
• Måste inte. Dagar, vad vill du göra med alla dagar.
• Stillhetsstunder, glädjeglimtar. Stå ut med att ingen kan lova att det kommer att bli bra.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.