Världen ser smutsig ut den här tiden på året, jag vet att folk spritter av ljuset men jag vet också att för mig blottar det mest alltings damm. Det blir bättre sedan när försommaren kommer. Det är övergången som alltid förvirrar, precis som omställningen till sommartid, varje år sliter jag mitt hår, varför ska man nu plötsligt stjäla en timme av mig, struntsamma om kvällarna är ljusa, jag vill ändå bara sova tidigt.
Jag har suttit i möten vid en skärm hela veckan, jag har inte orkat skriva. Mitt hjärta ömmar för alla er som gör det här hela tiden, sitter med headsetet på i möten. Jag längtar till att få träffa riktiga patienter nästa vecka, människor av kött och blod, känna på en puls och rummets stämning, lyssna till ett hjärta och en människas berättelse, möta en blick.
Jag har suttit i möte om förbättringsförslag för en kurs (om ätstörningar, det var den jag gick i Göteborg i höstas under de korta veckor mellan två coronavågor då vi fick resa på sådant). Jag har gått en kurs i affektiva sjukdomar. Jag har tänkt att det finns så mycket jag vill lära mig, att att det finns så mycket jag borde lära mig, jag har tänkt att skärmen ger mig huvudvärk.
Och jag har inte skrivit, framförallt är det väl det jag har saknat, läst massor men inte skrivit, som att andas in men inte ut, vad blir man utan sina ord.
Vad blir jag utan mina ord.
Idag har jag:
cyklat med en barncykel i lådcykeln för att få hjälp att fixa en kedja som hoppat ur (och kände samma lättnad när jag fick det ordnat som i höstas). Jag försökte ordna det själv men det gick inte, jag tänkte att finns det något jag vill i mitt liv förutom att lära mig allt om bipolaritetsdiagnostik så är det att meka med cyklar. Tyvärr är jag mycket närmre diagnostiken än cykelkunskaperna, med cykelfixandet blir jag som alla som säger jag vill också skriva en roman jag har världens bästa idé men aldrig ens öppnat dokumentet.
cyklat till Emmaus med en lådcykel full med saker som kan ge någon annan glädje men inte längre mig. Jag stod i inlämningshallen och stirrade upp mot dessa enorma hyllor med lådor, svindeln som i en katedral när man blickar upp mot taket valv, överkonsumtionens överflöd, hur kan det existera så många saker om någon redan haft och inte vill ha, tänkte jag.
Jag vill inte ha så många saker, jag vill bara ha en cykel och ett hem.
klippt marvinsklor.
Idag ska jag:
ligga på soffan och läsa dagstidning.
äta getost och rödbetor och hasselnötter.
plugga ryska. (Varje gång jag nämner den där ryskkursen får jag en sådan dejà vu-upplevelse, som om det här är min blogg 08/09 igen och ingenting har hänt, och egentligen har det kanske inte det, det är samma kärna, bara en mognare språkdräkt.)
ha bokklubb på Zoom.
se på teveserier och äta frysta hallon, som karameller.
Som ni märker hade jag ovanligt lite att säga, men sa det som vanligt i ovanligt många ord. Kanske ville jag bara berätta varför den här platsen stått lite stilla den här veckan, och att snart kommer den att röra sig som vanligt igen.
Vi hörs.
Läs också:
- Tre lördagstips att bli glad av. En pepplåt, en familj att smältgråta till, den finska coca-cola-mannen.
- Reboot. ”Om nätterna tänker jag på säkerhetstjänster och förhör.”
- Lilla livet. Ett liv som krympt. Att få uppleva det så stort.
Här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.
1 Comment
[…] En lördag i slutet av mars. 2021. Vill inte ha så många saker, bara en cykel och ett hem. […]