Bokrecension: Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje Lögnen av Agota Kristof

När jag första gången börjar läsa Agota Kristof fylls jag av en närvaro, en hisnande känsla av att fullkomligt sugas in i ett språk, på ett sätt jag inte gjort på mycket länge. Kanske på ett sätt jag inte trodde längre var möjligt.  Jag hade börjat tro att de absorberande och omskakande läsupplevelserna låg bortom mig, att de alla skedde före tjugo års ålder. Att man inte kan hänge sig med samma hypnotiska närvaro i varken förälskelser, livsval eller bokupplevelser när man hunnit åldras lite mer.
Det är förstås inte sant, men kanske kommer de mer sällan, de hypnotiska upplevelserna. Kanske kräver de mer av miljön omkring.

Jag börjar läsa Agota Kristof september 2020, jag ligger i ett badkar i ett hotellrum i Göteborg, jag är omgiven av tystnad, jag är uppfylld av både sorg och triumferande längtan efter revansch efter den refusering som sedan ska driva mig att fanatiskt skriva om större delen av min roman tills den landar i att bli som den alltid borde ha varit. Den första coronavågen är slut, jag tillåts resa på jobbresor igen, världen öppnar upp igen, det finns en tvekande men pulserande känsla av frihet och ingen vet ännu att den andra vågen kommer att komma.
Där ligger jag, i badets bedövande hetta, och öppnar för första gången boken som innehåller Den stora skrivboken-trilogin. Utan att ha en aning om vad som väntar mig.
Och språket kryper in i mig, drabbar mig, sköljer över mig med exakthetens kraft.

Den ungerska författaren Agota Kristof flydde som ung vuxen från Ungern till Schweiz. Hon skrev främst dramatik men också romaner, och hon skrev på franska, inte på sitt modersmål. Hennes författarskap präglas av exil och av förlust. Hennes språk är exakt men avskalat, olikt något annat jag har läst. Böckerna är korta; alla tre böckerna i den här trilogin har getts ut i samma bok, och den är ändå inte tjockare än en normal roman. Det går snabbt att läsa, och ändå långsamt, för precisionen i skildringarna bär en intensitet som gör det svårt att hasta sig igenom.

Den stora skrivboken, trilogins första del, skildrar två tvillingpojkar som lämnas hos sin mormor på grund av krig. Mormor är alkoholiserad och elak, miljön är fylld av misär och både fysisk och psykisk misshandel. Men mellan pojkarna finns ett särskilt band, och i pojkarnas fantasi finns en särskild styrka.
De bestämmer sig för att skriva ned allt de upplever. Och i skrivandet skapas en distans till de egna upplevelserna. Det finns en makt i att styra den egna berättelsen som gör att den inte bekommer en på samma sätt.

I de följande delarna får man följa en av tvillingbröderna i vuxen ålder. Eller får vi följa båda? Eller fanns det aldrig mer än ett barn, ett barn som längtade efter att skapa en gemenskap så mycket att han skrev sig till en verklighet som inte fanns?
Den stora skrivboken tycks rak i sin handling, som läsare vet jag vad som sker. Tills de kommande två delarna upplöser den första, strör frågetecken över vad som är sanning och vad som är fantasi, och vem i denna berättelse som är möjlig att lita på.

Där den första delen främst är en berättelse om krig, handlar de kommande två mycket om tiden efter krig, i ett tryckande kontrollerat samhälle och ökande inskränkning av friheter. Den handlar om korruption, att inte få förflytta sig, att kvävas i strukturerna. Om möten mellan människor i en tillvaro präglad av svärta, om fantasier i en verklighet som värker.

Det är mörka böcker. Ibland blir de ännu mörkare med scener med hemskheter som jag är osäker på om de tillför något till berättelsen. Här finns alla saker som kan vara smärtsamma i ett människoliv, det är våld och incest, elakheter och svek.
Proportionerna mellan ljus och mörker är något jag brottas med i mitt eget skrivande. (Fortfarande, även efter att ha skickat in romanen, grubblar jag på om den totala bördan av hemskhet i den blir för stor, om vissa sidoberättelser borde strykas för att det inte ska bli ett frosseri i mörker, men jag vågar inte peta i den mer nu, är rädd att rubba det som faktiskt är bra).

Jag föredrar böcker där det finns mycket svärta men den balanseras av ljusglimtar, och jag vill att det hemska ska ha en orsak till att finnas där, en tydlig plats i att driva berättelsen. Den hittar jag inte alltid i den här trilogin. Men trots det, trots allt som inte passar mig och min smak helt enkelt för att det är för obehagligt, är det här ett skrivande som dröjer sig kvar. En besynnerlig trilogi som jag kommer att återvända till. För att försöka förstå vad jag egentligen har läst. För att få uppleva något jag inte upplevt förut.

Läs mer:

• Böcker som inspirerat mitt skrivande: Fight Club av Chuck Palahniuk.
• Bokrecension: Vi röstar om vi saknar mamma av Nina Pascoal.
• Böcker som inspirerat mitt skrivande: Diva av Monika Fagerholm.

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.