Jag minns hur märkligt jag tyckte det var som barn att man kunde tycka att något var så vackert att man fick tårar i ögonen. Man gråter när man är ledsen. Man skrattar när man är glad. Men den skrovliga rösten och de blanka ögonen när föräldrar läste slutet på en bok där allting gick bra? Samma sorts anomali som regn när det är sol.

Många känsloupplevelser minskar i sin dramatiska intensitet med åren, förmågan att bli rörd ökar. Alla samlade erfarenheter som ligger lagrade i sinnet. Mildheten. Sårbarheten. I varje ögonblick som slutar lyckligt är man medveten om hur olyckan hade kunnat se ut, hur svindlande millimetrar skiljer stadga från fritt fall.

På sista tiden har jag blivit rörd allt oftare. Kanske är det pandemtiderna och den annorlunda värld de skapat, kanske är det hur milt juniljuset silas genom lövverket, kanske är det den nya livsfasen det innebär att ha äldre barn.

Jag får avbokningar en dag och plöjer igenom hela nästa patients journal från början till slut. Rehabilitering efter en hjärnblödning, den var för länge sedan, en rutinuppföljning. För ingen är detta ett stort besök utom för mig som tio minuter tidigare befunnit mig i journalanteckningarna som rör sig mellan liv och död och okänd rehabiliteringspotential och de svåra besluten om när man ska lägga ned sina insatser. Och nu sitter jag där, med en talande gående levande livlig människa framför mig.
Det brukar kunna vara så att det som är ett rutinbesök för läkaren är något stort för patienten, men den här gången är det för ovanlighetens skull tvärtom; jag grips av rörelsen, rösten stockar sig, måste samla mig, för nu sitter vi här i det lyckliga slutet, och alla utom jag som just har läst om det har glömt hur osäkert det en gång var att vi skulle nå hit.

Jag blir rörd över morgongrötens kavalkad av sensoriska upplevelser, jag blir rörd över doften av en sommarmorgon på cykeln på väg till dagis. Jag blir rörd över Lilla Gubben som läser böcker för Habanero, över Storasystern som undervisar sina småsyskon i åländsk lokalkännedom efter att ha ägnat vårterminen åt att plugga in fakta om alla de åländska kommunerna.  Jag blir rörd över hur de alla tre klagar varje dag över dessa idioter till syskon, men gråter hejdlöst när de skiljs åt för en vecka eftersom småsyskonen ska till mormor och morfar en vecka tidigare än resten av familjen. (Storasystern ska vara på ett läger, alla ska ha roligt, gråten stillnade sedan.)

Jag blir rörd över att läsa Harry Potter-böckerna för Storasystern och på ett annat sätt än förr drabbas av hans föräldralöshet, av hans längtan efter ursprung, längtan efter familj. Mrs Weasley kramar Harry i slutet av fjärde boken och han inser att det är första gången han blir kramad på det sättet, som av en mor. Mina tårar rinner, jag blir så hes att jag inte kan läsa. Men herregud mamma han har ju KLARAT sig nu säger Storasystern, jag minns hur jag brukade säga åt mina egna föräldrar att läsa riktigt när de drabbades av dessa obegripliga vuxna tårar.

Jag blir rörd över människorna som ställer upp med hjälp när allt kört ihop sig och släkt är för långt borta, jag blir rörd över alla avgörande viktiga vuxna som finns runt mina barn, att föräldraskapet inte måste vara så ensamt som det ofta är i det moderna väst, att vi kan vara ett samlat vuxenskap snarare än enskilda familjeenheter. Jag blir rörd över skjutsar och verktygsutlåning och ett par extra ögon på vad ens barn gör, jag blir rörd över kärlek som uppstår i de märkligaste vrår.
Över liv som trumfar död, över död som existerar vid sidan av liv. Över hur mycket skratt som kan finnas i livets slutskede. Och i dess början.

Och jag blir rörd på båten till barnens mormor och morfar, när vi närmar oss.
Efter en mycket lång tid. Inte båtresan, men all pandemitid som föregått den.
Lilla Gubben, sakligt faktabaserad:
”De ropade i högtalaren. De sa att vi är framme om tio minuter. Vi kommer att träffa dem snart.”
Habanero, på tårna för att se ut genom fönstret. Habanero, som ropar, hänfört:
”Nu händer det, nu händer det! JAG SER LAND, JAG SER LAND!”
Och det gör jag också.

Läs mer:

• Transportsträckor. Vakna upp till annan takt.
• Stängning. Att leva i historien.
• Måste inte. Alla dagar som är viktigare än en enskild.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

Det är midsommar och du måste inte, borde inte, behöver inte göra någonting.
Glöm alla bilderna du ser någon annan visa, glöm all undran varför du inte är som de, varför du inte gör som de. Varför du inte har någon vit klänning eller liten krans, varför du inte äter jordgubbar på en brygga med ditt kompisgäng som du träffat varje år så många år nu, alltid lika ömsint snyggt & roligt.
Varför du inte har några barn eller varför du har det men det inte blev som du tänkte och du absolut inte kan tänka dig hur man skulle orka göra ett firande av den här dagen.
Varför du inte har något jobb eller varför du har det och måste jobba också idag.
Varför du inte längtar efter att fira den här dagen som man ska, eller varför du längtar så att det gör ont men ändå inte är där.
Dagar, dagar, dagar, struntsamma med vissa dagar som är dagar av förväntan, vad vill du göra med alla andra dagar, vad ska hända en dag för att det ska vara en bättre dag än de andra.

Jag försöker ge mig själv vackra dagar, men de dagarna ser inte ut som andras vackra dagar, det ligger i skönhetens subjektivitet.
Dagar blir bättre för mig om jag skriver, och om jag läser. Om jag får dricka en kopp te på min balkong medan jag tittar på himlen och gräset och träden. Om jag får cykla, känna styrkan i min kropp. Om jag får någon stund på dagen då jag hinner tänka mina tankar klart, ifred.

Så sådant ser jag till att få göra, denna midsommarafton precis som andra aftnar, dessa sommardagar precis som alla andra årstiders dagar. Vissa dagar får jag inte allt det där, men oftast får jag något av det. Resten behöver jag faktiskt inte, resten måste jag faktiskt inte. Mina vackra dagar är kanske inte som dina vackra dagar, det ligger också i sakens natur.
Men man har ingen skyldighet att vara som folk.
Man kan räcka till ändå.

Läs mer:

• Aftonen. En midsommarafton 2020.
• Midsommarafton (och alla andra aftnar). En midsommarafton 2017.
• ”Lakanen luktade mögel, febersvett, förnedring.” En midsommarafton 2014.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

Då var det dags.
Nu är vi här.
Tillbaka till ursprunget, fast ursprunget har blivit något annat.

Det finns grejer jag vill fixa till, som det blir när man flyttar. Småfix och pyssel, sådant jag vet hur jag ska åtgärda och sådant jag inte har en aning om.  Märker ni några konstigheter får ni gärna säga till.  Blir de inte åtgärdade får ni gärna ha tålamod. Jag har inga killarna på IT att maila till och muttra över hur långsamma de är, jag har ingen som bygger min plats på smarta sätt, jag har ingen jag kan gå till med mina önskemål och säga är detta möjligt.

Jag har mig själv, Google och min envishet.
Nog så användbart, förstås.
Och nog ska detta bli en plats där vi kan trivas.

Välkomna hit, välkomna åter.
Nu kör vi.

Läs mer:

• Och nu är jag här.
• Förändringar, frågor.
• Sist kvar på festen. 

Jag köpte klänningen för en begravning, den enda jag varit på i vuxen ålder. Den måste ha varit i början av maj det året, eller om det var slutet av april. Man var tvungen för att klä sig för värme såväl som för kyla.
Klänningen erbjöd sådana möjligheter. Kortärmad så att man inte behövde svettas i solen, enkel att kombinera med en kofta. Ankellång, så att man kunde se städad ut både med och utan strumpbyxor.
Och svart. Den behövde ju vara det.

Det var året innan corona kom. Ingen visste ännu att det skulle komma en tid då man inte fick sitta tätt. Vi var många i begravningslokalen, nära inpå varandra, min sorg hade inte störst rätt att ta plats, men visst kröp den under huden ändå. Om några år är skulle jag vara äldre än vad han någonsin blev. Så märkligt, detta liv, att det innebär att man kommer att överleva andra.
Utanför glittrade en insjö i vårljuset. Klänningen låg mjuk omkring mig, som en omfamning, det var ytterligare en av de saker som skulle visa sig vara otroliga med denna klänning, hur mjuk och trösterik den var.

Jag sov inte mycket dygnen kring begravningen, det är något med ung död som skakar om i märgen. Sinnena var förstärkta, varje ögonblick fyllt av intensiteten som bara finns i ändlighetens närhet. Vårsolens värme mot mina bara armar, vindens kyla. Smaken av brända mandlar som någon bjöd mig på efteråt, de smakade som de frasiga kanterna på pannkakor stekta i mycket smör. Tyngden av en famn. Svart kaffe som smakade bränt. Pennan i min hand, ett skrivblock i mitt knä, för att i alla lägen är det i orden jag bottnar.
Och klänningen, runt mig, mjuk.

Snart skulle jag märka att det var den perfekta klänningen, inte bara för begravningar. För jag fortsatte använda den efteråt. Jag behöver inte en särskild klänning i min garderob bara för begravningar, jag hoppas av hela mitt hjärta att det ska dröja länge innan det är ett återkommande inslag i mitt liv.
En klänning för alla sammanhang, den lilla svarta fast jag tänkte på den som den långa svarta för all dess längd bidrog till hur mångfacetterad den var. Det var en klänning som funkade för begravningar och för finmiddagar, men också för långa cykelturer till äventyr och havsbad. Följsamt låg den kring benen, aldrig behövde man stressa över att den skulle blåsa upp. Kortärmad så att den fungerade i värme, men inte axellös så hade man slarvat med att raka sig under armarna syntes det inte. Inte så urringad så man brände inte dekolletaget de första varma dagarna. En klänning som fungerade med en keps, med en hatt, med en håruppsättning. En klänning som tålde att jag växlade tio kilo i vikt och smickrade mig oavsett. En klänning som jag grät i, skrek i, skrattade i, hoppade i, dansade i, reste i, kysstes i, festade i, arbetade i, hoppades i, grälade i, försonades i, längtade i, stoltserade i.

Det finns inte många bilder på oss tillsammans, mig och långa svarta klänningen. Jag var för upptagen av att leva i den, snarare än att dokumentera det. Men i den rörde jag mig alltid med styrka, den höll mig alltid om ryggen och ville mitt bästa.
Och så kunde en sådan kärlek besegras av en unken måsskit.
Måsarna! Dessa måsjävlar.

Från skyarna föll den, skiten, en dag när jag cyklade hem från Gröna Udden. Den träffade klänningen på låret, en vit ond fläck som inte går bort i tvättmaskinen.
Klänningen lika mjuk, lika perfekt i längd, i armformat, i urringning, i flexibilitet, men ohjälpligt nedsmutsad, tillintetgjord.

Och jag stryker sakta med händerna över den, oförmögen att slänga den, och jag är tacksam för livet vi levde ihop.
För att det var sprudlande och förödande, omoget och ansvarstagande, smärtsamt och euforiskt.
För att det var liv.
Dagar av liv som jag fick.
Och det kommer alltid den långa svarta påminna mig att vara tacksam över.

Läs mer:

• Lilla livet. Detta lilla liv, att få uppleva det så stort.
• Transportsträckor. Vakna till en värld som går i annan takt.
• Stängning. Det här är att leva i historien, det är uttråkning.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin (ett brokigt men fint gäng av inlägg!) och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.