Nettelblad

skrivande, böcker, resor. och tre små barn.

Vykort från Göteborg, oktober 2020

(Alla bilder i det här inlägget är från Jonas Jacobsson, Unsplash.)

Jag reser från en plats där smittan inte finns till en plats där den är på väg att blossa upp igen. Som en zombiefilm där jag färdas in mot en zombiefylld stad som alla försöker ta sig ifrån, bara det att ingen rör sig bortåt för att ta sig ifrån det här hotet, den här tidens dystopi handlar inte om att fly i adrenalinstinn fart, uppfylld av agerande, den handlar om att stå ut tillräckligt länge i stillastående tristess. Den här tiden, som en överburen graviditet,  det har jag ju skrivit om förut.
Det känns förbjudet att resa, trots att det är en jobbresa och inte mitt privata beslut.

Göteborg är en stad jag inte begriper. Vart jag än går är jag antingen vilse eller nära att bli påkörd. Jag håller det inte mot stan, det är inte bara den, mest är det jag, och den har en definitiv charm, men det är ett under att jag ännu inte dött under en spårvagn.

Jag har kommit för att lära mig om ätstörningar, och om ätstörningar lär jag mig verkligen. Heldagar av föreläsningar och spännande nästan jämnt. Det är ett område som innehåller så mycket: det kroppsliga, internmedicinska. Det svåra psykiatriska. Att det, till skillnad, från mycket vi behandlar i sjukvård, är möjligt att bli helt frisk. De svåra konsekvenserna av att inte bli det.

Och bortom föreläsningsdagarna gör jag annat.
Jag promenerar längs vattnet genom oktoberkväll som är ljum men mörk, milda vindar mot kinden, jag går och går och går som man kan göra när man inte har någon tid att passa. Jag blir refuserad.  Jag äter carpaccio som är så god att jag nästan får tårar i ögonen, en chokladtårta så krämig att jag inte kan koncentrera mig på vad mitt fikasällskap säger. Dricker färskpressad grapefruktjuice på hotellets frukostbuffé och läser i Göteborgsposten om en förskola med extremistkopplingar, tänker att man märker att man inte är på Åland.
Ligger i badet och läser Den stora skrivboken av Agota Kristof, så bra att jag ryser, så länge sedan någon bok gjorde mig så hänförd.

Jag sitter i morgonrock vid det lilla hotellskrivbordet, med gardinerna fördragna, och skriver. Blogginlägg. En krönika om vårt behov av dramaturgi i nyhetsflödet, hur det kan få oss att vilja passa in händelseförloppen till  bra berättelse istället för en sanning.
Och skriver på något som kan bli längre, något annat. Trevande anteckningar, utforskning av min nya idé, att börja bygga miljöerna och tiden och känslan. Det är ett så behagligt stadium, en text som kanske kan bli, en idé som ännu inte är uttömd, alla möjligheter fortfarande öppna.
Jag påminner mig själv att inte hasta fram. Låta den där idén gro länge. Det finns ingen orsak att rusa. Jag har inte bråttom någonstans.

Jag somnar i släta lakan, vaknar ihoptrasslad i täckena i mörker så kompakt som det blir med hotellrumsgardiner, vet inte var jag är. Det tar tid för det att klarna.
Det är mycket länge sedan jag under såhär lång tid var såhär långt hemifrån. Jag är så förankrad i min alldeles vardagliga vanliga tillvaro. I den här andra, annorlunda tillvaron driver jag med strömmen.

Så springer jag på löpbandet i hotellgymmet, det ligger i källaren och är tomt som hotellgym alltid är, jag tvättar alla maskinens knappar med spritindränkta frottéhanddukar som finns framlagda för ändamålet, jag vrider upp volymen på teven och ser på morgonnyheterna. Ett inspelat klipp med Donald Trump när han står i Vita Huset och meddelar att han ska åka till sjukhus för fortsatt vård för sin covid-19. Uppgifterna om smittspridning som tagit fart i vita-huset-kretsarna, spekulationerna kring hur detta kan breda ut sig och påverka stabiliteten i ett redan oroligt land.
Och med svetten i strila strömmar över min panna, längs min rygg, tänker jag att hela den här samtiden driver med strömmen.
Att det är så mycket mer än bara jag som tappat sin förankring.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

Föregående

Refuseringen. del 2

Nästa

Söndagsplock vecka 40

7 kommentarer

  1. festina lente sa någon till mig i fredags. Att springa långsamt typ. Behöver också göra det, lider av bristande tålamod vad gäller vissa processer… 🙂

    Och du, jag tänker detsamma när jag nu hör svenska nyheter 24/7 under en längre tid. Det märks att jag inte är i Finland.

    Fint inlägg förresten. Märks det att Göteborg är ett byggkaos? Det är nästan ett år sen jag var där.

    • Jamen så SVÅRT det kan vara! Och i just det här fallet har jag allt att vinna på att springa långsamt. eftersom jag trivs i den här fasen av skrivandet, och idén liksom kommit utan att jag hade planerat att börja på ett nytt projekt så snart, så ska det ju verkligen bara få tuffa på lustfyllt och sakta. tänker jag. i teorin…

      Hahaha ja alltså dessa nyheter. Det är lite annat, verkligen.

      Och jo, blev viftad runt av folk som höll på att gräva upp gator stup i kvarten. En byggarbetsplats utan övergånsställen och med spårvagnar runt varje hörn, så kändes just detta med att ta sig mellan platser. Annat var charmigt förstås! Men lite livsfarlig tillvaro. och tack <3

  2. Jag läser och känner att jag behöver en sådan där vistelse, någonstans utanför min bubbla utanför staden. Få komma bort och vara ensam i ett gym, äta tårta och lära mig intressanta saker. Minus eventuella spårvagnsolyckor!

    Tack för den goda pratstunden! 🙂

    • Jamen Åland ligger ju nära och bra! 😉 Kom och hyr någon stuga och ha ett retreat när coronan är över. Nämen skämt åsido så är det otroligt skönt att få lite tid för sig själv, och man behöver ju inte åka superlångt. Kan tänka mig att bara att ta in på ett hotell i någon stad nära där man bor ett dygn eller två skulle kunna kännas helt magiskt. Nu blir det ju “tvingat” av jobbet, men har tänkt att jag i framtiden ska försöka ge mig själv tid som är avsatt för det kreativa bara för att det är nice ibland, liksom en liten skrivsemester med mig själv eller så. Åkte till Åbo en gång (billigt paket pga färjorna, därav stadsvalet) och bara bodde på hotell, gick mellan caféer och skrev. Mitt i gråaste november, och det var hur nice som helst. Rekommenderas. Och det var supertrevligt att ses!

      • Ja! Jag har ibland haft tankar på att hyra en spartansk stuga via Air BnB någonstans. Bara vara och vara jag, Ska öva mer på att komma förbi det där “jag borde”… 😀

  3. Annika P

    Åh har du varit i Göteborg! 3/> Önskar att jag också fått träffa dig. Kanske en annan gång? Befinner mig ju inte på internet på någon större regelbundenhet eller frekvens på fritiden, men när jag gör det älskar att verkligen att ramla in på din blogg. Så fint att du håller den igång. Kram!

    • Ja! På Ätstörningskurs! Visste inte att det var där i trakterna du håller till, då hade jag slängt iväg ett meddelande. Men det blir säkert fler gånger, vi blir aldrig antagna till kurserna som är i Stockholm (pga regional förtur) så det blir lite Sverigeturnéer titt som tätt (givet, som man nu måste säga numera, att pandemiläget tillåter). Hör absolut av mig om jag är i trakterna igen!!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén