Nettelblad

skrivande, böcker, resor. och tre små barn.

Refuseringen. del 2

Den andra refuseringen kommer också på en torsdag, men den här dagens stämning är annorlunda mot när den första refuseringen kom.
Jag sitter på ett hotellrum i Göteborg, är på kurs med jobbet, har just kommit tillbaka efter en dag av föreläsningar om sådant jag tycker är de mest intressanta områdena inom psykiatrin.
Jag har sovit en lång och ostörd natt i släta hotellakan. Från badrummet hörs vatten som forsar, jag håller på att tappa upp ett bad. Om min förra refusering kom i en dag som redan var som gjord för att vara en fond av besvikelse, är den här dagen som gjorde för att ta emot en sorg. Låta den sjunka undan i vattens hetta, kuddars fluff, hotellheltäckningsmatta under fötterna, rummets tystnad.

Det är en fin refusering, den här gången också. Den sortens refusering som är svår att få, den här gången också. Det står att jag har ett “livligt och sprudlande språk, som man gärna vill dröja sig kvar i…”. Att jag visar att jag är “kapabel att skriva fram en rik och komplex språkvärld.”
Det finns konkret feedback om just den här boken, till skillnad från den förra refuseringen. Jag publicerar den inte här, för det säger inte mycket om man inte läst boken, men det är välskriven och observant feedback jag tror att den stämmer. Hade jag kunnat se texten med en utomståendes ögon hade jag nog tyckt samma sak, och det känns betryggande.
Det finns en längtan i mig i att min text ska bli förstådd, och det är feedback som säger mig att det har den blivit.

På många sätt är det så likt den första refuseringen, men på alla sätt är känslan annorlunda.
Det formas av små detaljer. Skillnaden i miljö och sinnesstämning när jag tar emot beskedet. Det faktum att jag får något konkret att hänga upp mig på kring hur man har tänkt kring just det här manuset, att det både är något jag kan jobba vidare med och något som gör att jag kan förstå processen. Känslan av att min text har blivit sedd.
Det faktum att jag redan börjat smyga mig in i en annan idé. Att jag har en tanke om vart det där sprudlande språket kan ta vägen om den här boken inte blir. Att det här inte behöver vara det bästa jag har. Att det inte behöver det sista jag har.

Och så sjunker jag ned i hett badvatten, lyssnar på jazz, och tänker på fördelarna med att lära sig att ta hand om sina egna besvikelser.
Att kanske är det just genom att lära sig att trösta sig själv som man vågar göra sådant som riskerar att inte gå som man vill.
Att i förmågan till självtröst finns nyckeln till allt mod i världen.
Att det är något som gäller så mycket mer än att skriva böcker.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

Föregående

tre barn. tätt

Nästa

Vykort från Göteborg, oktober 2020

8 kommentarer

  1. Så fint formulerat detta: “att lära sig ta hand om sina egna besvikelser.”

  2. Så fint att du delar med dig av detta, så ärligt och känsloladdat. klok du är!

  3. Mikael Öhman

    Du kloka kvinna !

  4. så fint Ulrika. Och glöm inte att även om din bok inte blir utgiven så har du ändå skrivit den.

    tror det ligger något i det där. man måste låta besvikelsen ta plats, liksom våga vara besviken, för att kunna var modig. om man bygger ett känslosystem utan besvikelse blir det nog omöjligt att våga saker.

    • Ja, alltså det finns ju något i att om man inte måste undvika besvikelse, så vågar man göra grejer. Men om man försöker fly den så faller ju en dela ktiviteter bort, för de är högrisk-för-besvikelse.
      Lättare att våga glädjas i förväg också, om man inte är så fixerad vid besvikelsen som kan komma om det inte blir.

      och tack! det är så lätt att glömma. en gång i tiden var ju drömmen att ha skrivit en bok, och sedan när man uppnår den glömmer man bort hur osannolikt det kändes att ens få i ihop ett utkast av romanlängd liksom. viktigt att påminna sig om det som har gjorts, inte bara det som inte blir.

  5. Gud vad jag imponeras av att du har färdigställt ett manus och vågat skicka iväg det. Och jag blir såklart väldigt ledsen och känner med dig i besvikelsen över refuseringarna. Som K sa här ovanför: glöm inte att även om din bok inte blir utgiven så har du ändå skrivit den. Det är en jäkla bedrift alltså!

  6. Instämmer med kommentarerna ovan – vilken prestation att du faktiskt skrivit! Wow!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén