att skriva

Refuseringen. del 2

oktober 1, 2020

Den andra refuseringen kommer också på en torsdag, men den här dagens stämning är annorlunda mot när den första refuseringen kom.
Jag sitter på ett hotellrum i Göteborg, är på kurs med jobbet, har just kommit tillbaka efter en dag av föreläsningar om sådant jag tycker är de mest intressanta områdena inom psykiatrin.
Jag har sovit en lång och ostörd natt i släta hotellakan. Från badrummet hörs vatten som forsar, jag håller på att tappa upp ett bad. Om min förra refusering kom i en dag som redan var som gjord för att vara en fond av besvikelse, är den här dagen som gjorde för att ta emot en sorg. Låta den sjunka undan i vattens hetta, kuddars fluff, hotellheltäckningsmatta under fötterna, rummets tystnad.

Det är en fin refusering, den här gången också. Den sortens refusering som är svår att få, den här gången också. Det står att jag har ett “livligt och sprudlande språk, som man gärna vill dröja sig kvar i…”. Att jag visar att jag är “kapabel att skriva fram en rik och komplex språkvärld.”
Det finns konkret feedback om just den här boken, till skillnad från den förra refuseringen. Jag publicerar den inte här, för det säger inte mycket om man inte läst boken, men det är välskriven och observant feedback jag tror att den stämmer. Hade jag kunnat se texten med en utomståendes ögon hade jag nog tyckt samma sak, och det känns betryggande.
Det finns en längtan i mig i att min text ska bli förstådd, och det är feedback som säger mig att det har den blivit.

På många sätt är det så likt den första refuseringen, men på alla sätt är känslan annorlunda.
Det formas av små detaljer. Skillnaden i miljö och sinnesstämning när jag tar emot beskedet. Det faktum att jag får något konkret att hänga upp mig på kring hur man har tänkt kring just det här manuset, att det både är något jag kan jobba vidare med och något som gör att jag kan förstå processen. Känslan av att min text har blivit sedd.
Det faktum att jag redan börjat smyga mig in i en annan idé. Att jag har en tanke om vart det där sprudlande språket kan ta vägen om den här boken inte blir. Att det här inte behöver vara det bästa jag har. Att det inte behöver vara det sista jag har.

Och så sjunker jag ned i hett badvatten, lyssnar på jazz, och tänker på fördelarna med att lära sig att ta hand om sina egna besvikelser.
Att kanske är det just genom att lära sig att trösta sig själv som man vågar göra sådant som riskerar att inte gå som man vill.
Att i förmågan till självtröst finns nyckeln till allt mod i världen.
Att det är något som gäller så mycket mer än att skriva böcker.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

+1

You Might Also Like

19 Comments

  • Reply peppe oktober 1, 2020 at 9:18 e m

    Så fint formulerat detta: “att lära sig ta hand om sina egna besvikelser.”

    0
  • Reply Elsa oktober 1, 2020 at 11:51 e m

    Så fint att du delar med dig av detta, så ärligt och känsloladdat. klok du är!

    0
  • Reply Mikael Öhman oktober 3, 2020 at 2:37 e m

    Du kloka kvinna !

    0
    • Reply Ulrika oktober 4, 2020 at 4:49 e m

      Tack! Och tack för att du läser 🙂

      0
  • Reply sardellen oktober 3, 2020 at 8:15 e m

    så fint Ulrika. Och glöm inte att även om din bok inte blir utgiven så har du ändå skrivit den.

    tror det ligger något i det där. man måste låta besvikelsen ta plats, liksom våga vara besviken, för att kunna var modig. om man bygger ett känslosystem utan besvikelse blir det nog omöjligt att våga saker.

    0
    • Reply Ulrika oktober 4, 2020 at 4:49 e m

      Ja, alltså det finns ju något i att om man inte måste undvika besvikelse, så vågar man göra grejer. Men om man försöker fly den så faller ju en dela ktiviteter bort, för de är högrisk-för-besvikelse.
      Lättare att våga glädjas i förväg också, om man inte är så fixerad vid besvikelsen som kan komma om det inte blir.

      och tack! det är så lätt att glömma. en gång i tiden var ju drömmen att ha skrivit en bok, och sedan när man uppnår den glömmer man bort hur osannolikt det kändes att ens få i ihop ett utkast av romanlängd liksom. viktigt att påminna sig om det som har gjorts, inte bara det som inte blir.

      0
  • Reply Söndagsplock vecka 40 - Nettelblad oktober 4, 2020 at 4:33 e m

    […] Nu ska jag försöka pyssla lite med det nya skrivprojektet jag nämnt lite här och var i bloggen. Har märkt att jag börjat nämna det mycket mer än vad jag faktiskt skriver på det. Återigen som en förälskelse, man går och snackar lite hela tiden i mer eller mindre lämpliga sammanhang om förälskelseobjektet, men är för feg för att faktiskt göra något åt saken. Dags att ändra på det. Det värsta som kan hända med en text är ju faktiskt bara att den inte blir något som andra får läsa. Det är ingen katastrof. Man kan alltid trösta sig, det har vi ju gått igenom vid det här laget. […]

    0
  • Reply Linnea oktober 5, 2020 at 4:19 e m

    Gud vad jag imponeras av att du har färdigställt ett manus och vågat skicka iväg det. Och jag blir såklart väldigt ledsen och känner med dig i besvikelsen över refuseringarna. Som K sa här ovanför: glöm inte att även om din bok inte blir utgiven så har du ändå skrivit den. Det är en jäkla bedrift alltså!

    0
  • Reply Ellen oktober 15, 2020 at 8:41 e m

    Instämmer med kommentarerna ovan – vilken prestation att du faktiskt skrivit! Wow!

    0
  • Reply Vykort från Linköping, oktober 2020 - Nettelblad oktober 16, 2020 at 11:11 e m

    […] löv, jag sitter i roddmaskinen och känner mina spända datoraxlar sluta värka. Jag tänker på min andra refusering och att ju mer jag upprepar orden för mitt inre, desto mindre ser jag det som ett nedslående nej […]

    0
  • Reply Söndagsplock vecka 43 - Nettelblad oktober 25, 2020 at 6:21 e m

    […] skrev till morgonkaffet varje dag. Har förresten bestämt mig hur jag ska göra med boken, efter refuseringarna, vad som är nästa steg. Men jag återkommer till det i något annat […]

    0
  • Reply Refuseringen del 1 - Nettelblad november 10, 2020 at 4:04 e m

    […] du läsa mer om refuseringar? Här kan du läsa om en annan refusering. Hellre läsa mer om mitt bokprojekt? Kanske det här inlägget om att gå vidare efter […]

    0
  • Reply 2020: Årets sista inlägg - Nettelblad december 31, 2020 at 9:39 f m

    […] nå mig, ljuvliga kommentarer på den här bloggen, att lyssna på Rave religion på repeat.  Att bli refuserad men inse hur mycket lättare det är om man övar konsten att trösta sig själv. Att skriva, att […]

    0
  • Reply Bokrecension: Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje Lögnen av Agota Kristof - Nettelblad juni 24, 2021 at 5:11 e m

    […] av tystnad, jag är uppfylld av både sorg och triumferande längtan efter revansch efter den refusering som sedan ska driva mig att fanatiskt skriva om större delen av min roman tills den landar i att […]

    0
  • Reply en lista. - Nettelblad juli 25, 2021 at 2:24 e m

    […] Refuseringen, del 2. […]

    0
  • Reply Refuseringen, del 3 - Nettelblad september 8, 2021 at 10:13 f m

    […] Innan jag somnar bestämmer jag mig för att jag ska visa det där mailet i bloggen, precis som jag visat refuseringar förut, för att ge ett exempel på hur det kan se ut. Kanske är det intressant för någon, jag minns […]

    0
  • Reply Refuseringen, del 4 - Nettelblad oktober 8, 2021 at 7:13 e m

    […] varit en bra kursdag, jag utvecklas. Man skulle kunna tro att jag är på kurs mest hela tiden, på hotellrum har jag blivit refuserad förut. Det är mycket kurser i en specialiseringstjänstgöring som läkare, men mellan refuseringarna […]

    0
  • Reply Refuseringen, del 6 - Nettelblad januari 13, 2022 at 11:49 e m

    […] var besegrad med gemensamma kraftansträngningar. Kort efter den första refuseringen fick jag den andra, från det andra stora förlaget, och från den fick jag en ny blick på mitt manus, en väg att […]

    0
  • Reply Refuseringen, del 7 - Nettelblad februari 12, 2022 at 5:51 e m

    […] Refuseringen, del 2. Jazz och hotellbadkar, en annan sorts besvikelse. […]

    0
  • Leave a Reply