Carpe noctem

En gång steg vi upp en timme för tidigt, men vi förstod det inte.
Vissa händelser är lätta att datera, eftersom de sker i samband med något annat. Det här var förra gången vi bytte tid, i höstas. Vintertiden. Om sommartiden känner ni ju till min åsikt, men vintertiden!
En timme extra på dygnet, som om någon gav en chansen att få hinna ikapp.
Om man kommer ihåg ändringen, förstås.

Jag har ju ingen smartphone, åtminstone inte i det här skedet i mitt liv, och just den morgonen uppenbarade sig en av nackdelarna: man måste själv komma ihåg att ställa om tiden på telefonen.
Klockan ringde en måndagsmorgon i oktober. Höstmörker och dimma låg tungt utanför fönstren. Morgonen var stressig som måndagsmorgnar i oktober kan vara. En Habanero som argumenterade mot att man ska byta underkläder dagligen (Varför skulle man slänga trosor i tvätten som man JUST blivit van vid?). En Liten Gubbe som glömde bort att äta frukost eftersom han fastnade i att läsa en bok. En Storasyster vars gympakläder var mystiskt försvunna.
Och så fort, fort iväg i lådcykeln, redan försenade.

Gatorna var märkligt öde den morgonen. Dimman, den tomma tystnaden, fukten i luften som kröp in under kläderna, var vi i en roman av Stephen King? Var vi så försenade att alla redan hunnit till jobbet? På vägen till dagis brukar jag alltid se kollegor på väg till jobbet, men nu – inget.

Vi var femtio meter från dagis när jag insåg att vi missat tidsomställningen och var en timme tidiga. Fast eftersom vi var så försenade var den timmen bara en halvtimme.

Vi skulle kunna åka hem igen, men då bara för att vända i dörren och åka tillbaka igen. Så istället fortsatte vi. Förbi dagiset, ned på stan. En mamma och två små, tätt hopkrupna i lådcykeln, medan de med beundran betraktade staden, på natten. Ljusen. De stängda butikerna. Ett ödsligt hösttomt Gröna Udden, så annorlunda från sommarens äventyr.

Vi anlände tidigt till dagis, istället för försenade. Jag var glad i huvudet av den extra morgonmotionen.
Vi har varit på ett äventyr, sa Habenero, ett stort äventyr, sa Lilla Gubben, vi har sett Mariehamn på natten, sa de båda två.
Och i mitt stilla sinne tackade jag för min extra timme.
Att den blev så välanvänd, trots att jag inte ens planerat den.

Läs mer:

• Transportsträckor. När jag vaknade gick livet i en annan takt.

• Vykort från Åland, oktober 2020. Även när man tror sig gå i cirklar händer det att man ser upp från sina fötter.

• Också en sådan dag. Också en becksvart morgon i november kan man förvånas över hur gott morgonluft doftar.

• Skogar, morgnar. Att det väldiga kan existera i det minsta.

• Det ljuva livet, eller: lådcykel utan el, på vintern. Fortsätta framåt, utan att snegla bakåt.

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.