familj

Envisheten

februari 28, 2021

En morgon hittar vi en sjuåring hopkrupen på badrumsgolvet. Huvudet på kudden. Bara pyjamasen mellan kroppen och det svala golvet. Bredvid honom en bok om Minecraft, fortfarande uppslagen på kapitlet om boskapsskötsel.
Han stiger upp när vi kommer, ser på oss med svärta. Det förkolnat mörka som just den här sjuåringen kan få i blicken när livet har gått honom emot.
“Du sa att vi skulle sova på en speciell plats, mamma.”, säger han. “Du sa det men du glömde. Men jag vaknade, och jag mindes.”

För att förstå hur han hamnade där måste man känna till Läsnatten. Läsnatten är en tradition, något som arrangeras av Hem och skola i Mariehamns grundskolor varje år. Under en natt i läsandets tecken får elever och föräldrar övernatta i skolan. Det är högläsningsstunder och en nattöppen skolas mystik, det är föräldrars ömmande liggunderlagsryggar. Men i år var det med läsnatten som med allt annat på 20-talet: den hölls på distans.

Detta hade jag nämnt för barnen några dagar tidigare. Att de kunde få sova i bäddsoffan i vardagsrummet. Att vi skulle läsa böcker hela kvällen.
Men sedan hände liv, som liv händer. Middagen blev försenad och någon fick ett sammanbrott och det kom påminnelser från biblioteket om försenade böcker och det blev stopp i toaletten och någon blödde näsblod och jag slog min tå i en byrå och utropade ord som fick Habanero att med sin vanliga känsla för tajming utbrista Men mamma, har ingen lärt dig hur man pratar fint?

Och i allt detta glömde jag bort vår läsnatt. Och ingen tänkte mer på det.
Förrän Lilla Gubben vaknade vid midnatt, den natten, och insåg vad han hade blivit berövad.
Att sova på ett särskilt ställe.
Att läsa hela natten.

Hans mamma hade kanske lurat honom. Men han var inte en pojke som skulle låta sig luras.
När möjligheter uteblir får man skapa dem.
Så han tog sin kudde, sin bok, travade in i badrummet, kröp ihop på golvet och läste tills han somnade.

Och nu står jag i morgonljuset och ser in i de mörka ögonen. Han har lyft upp Minecraftboken, trycker den mot kroppen. Lyfter på hakan, bröstar upp sig, redo att slåss för vad han tror på, för sanningen och för att löften ska hållas, ända till det bittra slutet.

Och jag tänker att envisheten, min älskling, den kan ta dig långt.
Tro mig, jag vet.
Envisheten kan skriva ett romanutkast på en månad, envisheten kan springa fem kilometer till fast benen redan är trötta. Envisheten kan föda barn, envisheten kan förflytta berg. Envisheten kan ta en till platser i livet man aldrig hade anat och envisheten kan vara det som lyfter upp en, rycker upp en när man sjunkit i de djupaste av dalar.
Tänker: envisheten, älskling, den ska du värna om.
Men den behöver inte vara så hård, och så kall.
Ta med dig ett täcke nästa gång.

Liknande inlägg:

  • Quiz. “Tänk. Att jag inte redan visste det.”
  • Känslorna. “Visste du att man kan bli arg och ledsen på samma gång?”
  • Frågorna. “Hur skulle tyg och trådar kunna fånga in drömmar?”
  • Monopol. Kliar, kliar. Inkassera kr 4000.

Här hittar du mina bästa inlägg i olika kategorier, och här hittar du alla mina inlägg om familj.

0

You Might Also Like

1 Comment

  • Reply onsdag den 30 juni 2021. - Nettelblad juni 30, 2021 at 11:20 e m

    […] Jag är inte överraskad över att jag fortsatte hela vägen in i mål. Jag fortsätter ju alltid. Envisheten finns i mig, ibland påminner jag mig om att jag måste vara försiktig med den. Det sägs att man […]

    0
  • Leave a Reply