familj

Ordets gåva, del 2

mars 3, 2021

Hon är utestängd från gemenskapen igen. Vissa oförrätter gör sådant, man kastas ut från det där eftertraktade rummet. En dörr som smälls igen, och man är ute i kylan, eller åtminstone vardagsrummets ensamhet. Marsvinen i buren intill piper som galningar, de tror att hennes klampande steg betyder att hon är på väg för att ge dem mat.
“Håll käften!”, ropar Habanero till marsvinen, med det stora språket som finns i den lilla kroppen och det ordförråd man får när man är minst och har en storasyster som går i skolan.
Dörren till Storasysterns rum rycks upp. Där står Lilla Gubben, petar upp glasögon från näsroten, ser allvarligt på henne.
“Det är alla barnens marsvin. Man får inte prata så, till alla barnens älskade marsvin.”
Och, i en mycket träffande omedveten imitation av sin mamma:
“Det är oacceptabelt att prata så i det här huset.”

Så Lilla Gubben och Storasystern marscherar till hallen, tar på sig skorna. Meddelar att de går till parken och att Habanero är välkommen med först när hon lärt sig att prata med vårdat språk till dem.
“FÖR FAN MENAR NI ENS”, skriker Habanero efter dem med desperationen man får i rösten när man inser att slaget är förlorat men att det enda man har är att kämpa till sista blodsdroppen.

Marsvinen piper vidare och undrar när vitkålen ska komma. Habanero blänger på dem.
“Jag tänker inte lyssna på er”, säger hon.
Mumlar för fan, orden skamsna, fortfarande ovana, oväntade i sina konsekvenser, inte skulle det bli såhär.

Slänger sig ned på golvet, stirrar i taket, vägrar min famn, begrundar sitt öde.
Ordens makt. Stundens ingivelse. Handlingars konsekvenser.

Så ringer telefonen. Jag svarar. Det är Storasystern som kräver att få prata med sin lillasyster. Det är tydligen bråttom.
Habanero far upp från golvet, lyssnar storögt på Storasystern som pratar så högt att jag hör vad hon säger fast jag är en meter ifrån dem.
“Vi har pratat och vi älskar dig. Vi har pratat och vi vill bli vänner igen. Snälla KOM. Vi leker en jätterolig lek och den blir bara bra på tre.”

Och ut i vårkvällen far min lilla Habanero, och kvar står jag.
Och tänker det jag tänkt förut: att det är inte intensiteten i konflikterna som är avgörande, det är intensiteten i försoningen.

Liknande inlägg:

Läs mina bästa inlägg här, tryck på hjärtat eller kommentera om du tycker om det här inlägget, och följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin. Kyssar & kärlek, over and out!

+1

You Might Also Like

7 Comments

  • Reply Kugge mars 4, 2021 at 6:40 f m

    Underbart! Dina kids är verkligen härliga och du får tusen poäng i uppfostran! ❤️

    0
    • Reply ulrikanettelblad mars 5, 2021 at 10:05 e m

      <3 <3 <3 så fint att höra, man känner sig inte alltid på civilisationens topp när någon står och skriker "du är en fan-mamma!!!" men sen finns det andra stunder som är riktigt guld. <3

      0
  • Reply Mikael Öhman mars 4, 2021 at 7:38 e m

    En 10-poängare igen !

    0
    • Reply ulrikanettelblad mars 5, 2021 at 10:05 e m

      Tack!!!

      0
  • Reply Mia mars 5, 2021 at 4:21 e m

    Efter en alldeles för skör dag läste jag texten och vid den sista meningen brast det, du vet den där gråten som är ganska skön efter en tuff dag. Det kan vara den vackraste mening jag läst och kanske det viktigaste livsmotto jag kommit över. Tack!

    0
    • Reply ulrikanettelblad mars 5, 2021 at 10:06 e m

      Tack, så otroligt glad jag blir över dina ord. Att få veta att något man skrivit blev något viktigt för någon annan. Så glad att du tog dig tiden att skriva det, tack!

      0
  • Reply Glada vabben - Nettelblad juni 22, 2021 at 10:24 e m

    […] till den stängda dörren, “ÄR ATT DU ÄR EN PRUTTFIS FÖR FAN.” En så oerhört verbal flicka, sannolikt för att jag har varit en så harmonisk mor som tillbringat så mycket tid med mina barn […]

    +1
  • Leave a Reply