Refuseringen del 1

Den första refuseringen kommer på en torsdag. Det är grådisigt utanför fönstret. Jag har sovit oroligt, jag vabbar. Den här dagens stämning känns redan som en fond för besvikelser.
Det är en fin refusering, den sorten som är svår att få. Något annat än standardraderna, tack men nej tack, en uppmuntran, en observation av något jag hoppas finns i mitt skrivande som någon annan på ett stort förlag har sett.
För flera år sedan skulle jag ha blivit överlycklig över de här raderna. Ledsen över att bli refuserad, förstås, men glad över att bli sedd.
Men just den här dagen, den är så grå.

Det finns en återkommande berättelse om författare och deras refuseringar, den handlar om hämnd och triumf. Tänk hur många gånger Harry Potter refuserades. De ångrar sig kanske nu. Det gäller att aldrig ge upp. 
Som om förläggare och bokförlag och den som skriver är på olika sidor, där man liksom ska bevisa sig, vara ett missförstått geni, slåss för sitt lilla manus mot alla idioter som inte ser dess storhet.

Jag önskar ibland att jag tänkte mer så. Det är lättare att vara uppfylld av ilska än av besvikelse. Å andra sidan kanske mer användbart för livet att öva sig på att att hantera det senare.

Jag får min refusering och tänker: Ja, det är väl en rimlig bedömning.
Ett debutantmanus från någon som uppenbarligen kan hantera språket, kanske en känsla för detaljer, men i en jättesmal genre. Kanske sitter inte berättelsen, nu heller, på sätt som låg bortom min förmåga att kunna rätta till ens i den senaste redigeringen. Kanske är det inte det här som är Boken.
Kanske är det inte ens böcker som är mitt skrivandes rätta utlopp.
Kanske hade jag skrivit samma svar till mig själv om jag hade suttit på ett förlag och tagit emot mitt eget manus.
Kanske spelar det ingen roll, jag kommer ju ändå inte att sluta, skrivandet som en märklig instinkt som ligger utanför min egen kontroll.

Sedan stänger jag ner mailen och går i duschen.
Så mycket besvikelse som kan sköljas undan bara genom att låta sig bli varm, och ren. I det ångande heta och doften av kokos från mitt schampo finns inget som jag vill som inte blir, här finns bara vatten och hetta när de sköljer genom mitt hår, över min hud.

Sedan sover jag bredvid febriga barn i två timmar, och när jag vaknar är världen ny.
Som när man går ut i trädgården efter ett regnväder och allting doftar rent. Som när man tvättar bort fettiga fingeravtryck från barnens glasögon och de utbrister oj, vad fint jag kan se!.
Brygger pepparmynta-chokladte och sätter mig vid köksbordet.
Och så fortsätter jag att skriva.

*

Vill du läsa mer om refuseringar? Här kan du läsa om en annan refusering.

Hellre läsa mer om mitt bokprojekt? Kanske det här inlägget om att gå vidare efter refuseringar, eller helt enkelt alla mina inlägg om skrivande.

Läsa mer av mig i största allmänhet? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.