Nettelblad

skrivande, böcker, resor. och tre små barn.

Refuseringen

Svartvit bild, skriva på dator med levande ljus

refusering från bokförlag

Den första refuseringen kommer på en torsdag. Det är grådisigt utanför fönstret. Jag har sovit oroligt, jag vabbar. Den här dagens stämning känns redan som en fond för besvikelser.
Det är en fin refusering, den sorten som är svår att få. Något annat än standardraderna, tack men nej tack, en uppmuntran, en observation av något jag hoppas finns i mitt skrivande som någon annan på ett stort förlag har sett.
För flera år sedan skulle jag ha blivit överlycklig över de här raderna. Ledsen över att bli refuserad, förstås, men glad över att bli sedd.
Men just den här dagen, den är så grå.

Det finns en återkommande berättelse om författare och deras refuseringar, den handlar om hämnd och triumf. Tänk hur många gånger Harry Potter refuserades. De ångrar sig kanske nu. Det gäller att aldrig ge upp. 
Som om förläggare och bokförlag och den som skriver är på olika sidor, där man liksom ska bevisa sig, vara ett missförstått geni, slåss för sitt lilla manus mot alla idioter som inte ser dess storhet.

Jag önskar ibland att jag tänkte mer så. Det är lättare att vara uppfylld av ilska än av besvikelse. Å andra sidan kanske mer användbart för livet att öva sig på att att hantera det senare.

Jag får min refusering och tänker: Ja, det är väl en rimlig bedömning.
Ett debutantmanus från någon som uppenbarligen kan hantera språket, kanske en känsla för detaljer, men i en jättesmal genre. Kanske sitter inte berättelsen, nu heller, på sätt som låg bortom min förmåga att kunna rätta till ens i den senaste redigeringen. Kanske är det inte det här som är Boken.
Kanske är det inte ens böcker som är mitt skrivandes rätta utlopp.
Kanske hade jag skrivit samma svar till mig själv om jag hade suttit på ett förlag och tagit emot mitt eget manus.
Kanske spelar det ingen roll, jag kommer ju ändå inte att sluta, skrivandet som en märklig instinkt som ligger utanför min egen kontroll.

Sedan stänger jag ner mailen och går i duschen.
Så mycket besvikelse som kan sköljas undan bara genom att låta sig bli varm, och ren. I det ångande heta och doften av kokos från mitt schampo finns inget som jag vill som inte blir, här finns bara vatten och hetta när de sköljer genom mitt hår, över min hud.

Sedan sover jag bredvid febriga barn i två timmar, och när jag vaknar är världen ny.
Som när man går ut i trädgården efter ett regnväder och allting doftar rent. Som när man tvättar bort fettiga fingeravtryck från barnens glasögon och de utbrister oj, vad fint jag kan se!.
Brygger pepparmynta-chokladte och sätter mig vid köksbordet.
Och så fortsätter jag att skriva.

*

Läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

 

 

Föregående

Söndagsplock vecka 38

Nästa

Mjukgörande för eksemsjälar: böcker om acceptans, känsloreglering och mindfulness

4 kommentarer

  1. <3 <3 <3 <3

    är stark motståndare av den där typen av uppmuntran, den där: "alla andra är dumma i huvudet och du är en supertjeeeeej!"-sorten. Den klingar så falskt, hjälper inte någon, får mig att känna mig så ensam med mitt misslyckande. som om inga negativa saker får hända.

    enda sättet att inte känna sig ensam i besvikelsen är att vara med folk som tillåter det att vara sant att man kanske helt enkelt inte var tillräckligt bra / att det var ens fel att han gjorde slut.

    fan vad tråkigt att boken inte blev antagen. sitter här vid mitt skrivbord långt ifrån Åland och liksom känner dina känslor i mig. tack för att du är så bra på skriva, tack för att du är så bra på att uppmuntra små, små olästa bloggare på internet. du får mig alltid att skriva vidare.

    • Ja nu kommer psykdoktorn här, men det är ju att liksom inte kunna härbärgera andras sorg eller besvikelse. Samma som om en patient berättar om att allt känns hopplöst, och man direkt ba MEN DET FINNS JU LJUSPUNKTER, GÖR DET INTE, VA VA VA? Man måste ju liksom få sörja saker som är sorgliga.
      Analogin till folk som gör slut är för övrigt jättebra, var på väg att skriva in den men det blev för rörigt. Självklart är det inte sant med ett ältande av typen “Jag är så dålig och han är perfekt” eller “BOken är sämst och alla andra är bättre”, men det kan ju vara sant att något inte var en match. Sen när man har sörjt kan man ju förhålla sig till hur agera nu, typ gå på andra dejter i mansanalogin eller konstatera att det finns fler förlag innan man ger upp om just detta manus när det gäller böcker.
      Men man behöver någon som står ut med att se det som är besvikelse först.

      tack <3

  2. Jag hoppas att du alltid, alltid fortsätter skriva. Att läsa dina texter är som att dyka ner i ett eget rum, en liten bubbla av intryck, insikter och livsvisdom. Jag tror på dig och på boken!

  3. Jag har aldrig blivit refuserad. Men det är ju för att jag aldrig har skickat in något. Aldrig haft försökt bli publicerad! Jag kan alltså inte säga något om din känslor, men jag fattar jämförelsen du gör, och även den som Sardellen gör om att göra slut, och ja, fan, det svider ju alltid. Men en tanke som kommer till mig när jag läser ditt inlägg är att du vågade! Du gjorde det. Du skrev ett manus och jobbade med det och sen skickade du in! Det är fasen en bedrift i sig, oavsett refuseringen. <3

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén