Det börjar i en kris och slutar i ett lugn.
Helger är så långa, hela världar hinner utspela sig i dem.

Det blir fredag, jag har skjutit upp allt mitt pappersarbete till sista stund.
Mitt i dikterandet kommer ett mail från en litterär agent. Hon har läst mitt manus, det är den första responsen jag får från bokvärld sedan jag skrev klart. Jag hörde en intervju med henne en gång i en podd, jag tyckte om sättet hon talade om text, jag tyckte om hur hon bemötte de som intervjuade.

Hon skriver fina saker om mitt skrivande. Om stilen, om hur jag bygger upp det.
Men hon skriver att hon inte tycker om den här berättelsen.
Hon skriver att hon gärna tar ett möte för att tala om mitt skrivande, men att hon behöver vara ärlig med det först.

Inte den här berättelsen.
Att inte tycka om den här berättelsen.
Varför är det en sådan skam i att bli avvisad?
När man inte ens blir avvisad, utan uppmuntrad?
Det genanta i att man skriver sådant man älskar, för vad finns det annars för poäng med att skriva det, visa det, och på det sättet blottar man något, även skrivandet som inte är personligt, som inte handlar om en själv, säger något om vad man tycker om.

Så mycket kemi, i litteratur, så mycket att rätt text ska möta rätt människa, det är som kärlek.
Att bli refuserad för en text får en att tvivla som när människor tvivlar i kärlek – vad säger att man någonsin hittar rätt människa.

*

Pappersarbetet, arbetet, att tvinga sig vidare med det som ska göras.
Det värsta och det bästa med olika, parallella sysselsättningar. Ibland får man vila från misslyckanden, ibland går det dåligt på alla fronter samtidigt. Mitt i pappersarbetet kommer ett sms. Det är barnens farmor och farfar, de ska resa på måndagen med Lilla Gubben till London. De gör en barnbarnsresa med alla barnen året efter att de fyllt elva, nu är det hans tur. Jag har lördagen avsatt för att ordna alla sista-minuten-ärenden inför resan, ska resa över med honom på färjan på söndagen så att de kan möta upp.
De skriver att det ska bli strejk, de måste tidigarelägga resan en dag för att komma dit. Kan jag resa över med honom på lördagen istället?

Kastar mig iväg från jobbet innan affärer stänger, måste köpa ett par skor åt honom och hämta ut hans astmamedicin från apoteket. Gör om hela kvällens planer, vi äter på köpcentret så jag inte måste handla först. Tillbaka till jobbet, skriva föräldramedgivande till att han får resa, en kopia på mitt pass, hem igen, packa väska, pulsen som dundrar, jag tycker inte om din berättelse, vad spelar det för roll bara man utför den uppgift som ska utföras, och när kvällen kommer har jag inte fått en enda paus en enda chans att tänka under hela dagen och jag är så trött och uppvarvad på samma gång och det rör sig så välbekant i mig, det känns som att ha hittat hem, det känns som något jag skulle kunna kasta mig in igen trots att det är så obehagligt, för

det är hur livet var, under flera år var det så, och om man vill förstå vad som kan driva människor att stanna i mycket svåra situationer, så måste man förstå att i det svåra finns en trygghet, en tydlighet.
Det är så lätt att leva ett liv som handlar om att bara ta sig igenom dagen, då är det så uppenbart om man har klarat vad som förväntas av en.

Också refuseringar blir lättare då, när de överskuggas av allt det andra.

*

Det blir lördag och jag ägnar halva dagen åt att åka färja, fram och tillbaka till svenska sidan. Sällskap av en son ena vägen, ensam på vägen tillbaka.
Vi läser böcker och försöker hjälpas åt att inte vara så tankspridda.
Han är allt det stillsamt intresserade i mig, uppfylld av tankar och nyfiken på världen, han saknar allt mitt storhetsvansinne.

Får ett mail på färjan, en bloggläsare som tagit sig tiden att läsa och ge synpunkter på min roman. Ovärderlig feedback, texten betraktad ur så många perspektiv.
Varför jag fortfarande mailar mitt manus till privatpersoner när jag redan skickat till förlag?
För att jag förstår att om någon skulle vilja gå vidare med min bok kommer jag att få synpunkter, förslag, jag kommer att behöva stå grundad i vad jag vill med den. Jag behöver så många tankar kring den för att hitta mina egna.
Den ligger så skör i mina händer, andras tankar bygger stadga.

Är hemma klockan sju, mina flickor vill ha tjejmys, de vill äta glass och se på White chicks.
”Det är en typisk 2000-talsfilm”, säger Storasystern som sett klipp av den på tiktok, ”det finns saker som kanske är lite konstiga om man är modern men den är ändå ganska kul.”
Vad vet du om 00-talet, vill jag säga, men hon har rätt, hon har ju alltid det.

När flickorna somnat är huvudet fortfarande rusigt av de senaste dagarnas stress och ändrade planer.
Jag bestämmer mig för att lämna både mobil och skönlitterär läsning långt borta och se en egen film. Det händer inte så ofta, jag tycker det är svårare att koncentrera mig på film än på böcker, men jag behöver något som inte kan påminna mig om motgångar med skrivandet, något som inte är mitt medium.
Någon tipsade mig om Bergman, att Bergman är bra om man är dålig på att fokusera på film, det är ju nästan ett slags fotografiskt iscensatt text.
Jag ser Persona och för första gången på länge är mitt fokus helt på något annat än alla tankar, alla göromål, alla uppgifter.

*

Det blir söndag och jag känner att jag behöver en förändring. Någonting har farit mig ur händerna när jag först spurtat färdigt en roman och sedan hamnat i tomrummet efter att den är klar,  sedan jag skaffade instagram och upptäckte dess algoritmer, sedan försommaren kom och överväldigade mig. Jag får ingenting gjort trots att jag har alla förutsättningar.

Jag gör ett schema för min dag med de viktigaste sakerna. Jag räknar ut hur lång tid det borde ta att göra. Jag lägger på 50 % mer tid än vad jag tror eftersom det är det enda sättet att komma åt hur jag ständigt underskattar hur lång tid saker tar. Jag följer planen: går till gymmet, veckohandlar mat, sticker och badar på Mariebad med mina flickor, går till jobbet på kvällen och gör klart den sista administrationen och får en överblick över veckan (och över solnedgången, havsvikens glitter) och när dessa saker är gjorda vet jag att det räcker för idag, resten får komma de andra dagarna, nu får jag göra vad jag vill.

Så jag sätter mig och gör vad jag vill, vad jag allra helst vill – jag sätter mig och skriver.

Mitt i allt kommer ett sms från en skrivvän.
Det finns två skrivvänner som båda varit avgörande för min romans tillblivelse. Jag känner dem inte, egentligen – vi känner bara varandra genom varandras texter. Och för varandras texter hyser vi stor ömsesidig respekt. Vi dras till samma slags skrivande.
Båda dessa vänner har läst min roman när den bara fanns i delar, båda kunde tydligt se det som var min vision med den. Det var inte bara att de tyckte om den, de tyckte om den för rätt saker. 

Nu har hon läst den sista tredjedelen, nu har hon fått läsa till slut.
Tyckte om det. Hon som delade min idé om vad berättelsen kunde vara, men som funderade på vad den kunde bli, om det skulle gå att få ihop den.

Det blir det sista jag ska säga er,  en söndagskväll.
Skaffa skrivvänner som älskar det ni vill berätta lika mycket som ni gör!
Och skaffa sådana som absolut inte gör det – som ser berättelsen med helt andra ögon så att den får stötas och blötas, mogna och hanteras. Det är också mycket användbart.

Men hitta någon att dela vision med, någon som drömmer om vad boken kan bli som ni själva gör.
Som får er att tro på att det finns en plats för den i den här världen, om så bara för dem.
Om inget annat blir av den här boken. Om ingen annan vill ha den. Då finns i alla fall dessa två: de som läste den och föll för den, som läste den som jag en gång ville lyckas skriva den.

På det sättet vet jag att texten någon gång har åstadkommit det man vill med en text – kanske också det samma sak som vad man vill med kärlek.
Att den har fullbordats, i mötet med någon annan.

På det sättet är målet redan uppnått.

Läs mer:

• Vecka 6, 2025. 
• Väntans tider.
• ”Nu var allt bara reflexer och föraningar.”

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

Jag skickar iväg en roman, till förlag och till agenter, och efter det är jag i väntans tider. Det är som att vara höggravid. En lång uttråkning i konstant, okontrollerbar anspänning.
Något stort ska hända, det man ville, ett möte mellan världen och det man har skapat.
Något mycket smärtsamt ska ske, man kanske är livrädd.
Jag minns dagarna som höggravid som en rädsla för hur jag skulle klara smärtan, tills det gått så längre att uttråkningen trumfade, att allt jag ville ha var smärtan, vad som helst utom denna väntan.

Smärta kan vara att återfå kontrollen.
Smärta är något som händer, som måste hanteras.
Det ohanterliga kan vara när ingenting pågår. Det finns människor som behöver hantera hela livets ohanterlighet genom att tillfoga sig själva smärta.
I jämförelse med det är naturligtvis denna loja uttråkning, denna stillsamma kontrollförlust, ingenting.

Jag skickar iväg en roman, det går två veckor, sakta börjar jag glömma bort den.
I romanen återkommer huvudpersonen till ett nästan magiskt tänkande kring kvinnan han är fixerad vid, en tanke som många av oss som varit förälskade drabbats av: det är när jag släpper taget som hon kommer att höra av sig, när jag inte tänker på henne hela tiden som hon kommer att bli min. Samma omöjlighet som när någon säger att man kommer få orgasm eller bli gravid om man bara slappnar av och inte fokuserar så mycket på målet. Tänk inte på hur gärna du vill det, det är då det kommer att hända. 
Men om jag inte längre vill det, vad spelar det då för roll.

Mina förlossningar, de som fick starta av sig själva, kom igång när jag hade slutat tro att det skulle komma ett barn, när jag gett upp min förväntan.
Men det handlade ju inte om att jag slutade tänka på det, det var inte en kausalitet, bara en korrelation. Jag slutade tänka på det för att det hade gått så lång tid att jag inte längre orkade tänka varje minut på att föda barn. Jag började föda för att det hade gått så lång tid.
Den tredje förlossningen fick jag aldrig vänta på, hon togs ut för att det inte gick att vänta, hur kommer jag att vilja göra om jag får ett barn till, tänkte jag veckorna och månaderna och åren efter det, jag visste inte att hon skulle bli min sista, jag visste ingenting om vad jag hade att vänta, men kanske visste jag redan då att jag skulle skriva om den dagen och den tiden.

Jag skriver klart en roman och jag tappar min rytm. Det går två veckor och jag förstår att det är det svåraste.
Det viktigaste är inte vad som händer med texten jag skapade, det viktigaste är att hålla fast vid mitt skrivande.
Jag försöker ha en paus, jag tror att det är viktigt, jag tror att jag behöver vila från att vara i ett stort projekt, men jag backar, jag tvekar, vad gör man med sina egna konturer när de flyter ut i kanterna om man inte har rutiner och ordning och ord.

Jag plockar fram min kamera, jag lägger undan mobilen. Jag går utan hörlurar, långa kvällspromenader, lyssnar på försommarfåglarnas sång. Jag handlar om kvällen och på vägen till affären ligger svanen och ruvar sina ägg. Ibland sover hon, ibland är hon vaken. I sommar kommer jag att gå förbi henne och se henne simma med sina ungar. Tiden fortsätter gå, timmar och dagar i taget. Solnedgångar. Kvällsljus som säger att det inte är dags att sova. Doften av fuktig skymning, rådjur som springer förbi en i förbigående. På en lunchrast börjar jag anteckna dikter, scener, ord, det är som det varit år efter år, tänk att jag glömmer, att jag varje gång tror att målet är att bli klar och sedan inte behöva göra det mer. Jag slutar inte. Vilan består inte i att låta bli att skriva. Vilan består i att tillåta sig att skriva.

Jag väntar på något gammalt.
Jag börjar på något nytt.

Läs mer:

• Mars, april, maj. Om att skriva en snuskroman.
• ”Nu var allt bara reflexer och föraningar.” Om att ha skrivit klart och vad boken handlar om.
• ”Ta det inte som en utmaning.” Om att vilja sluta skriva, om att fortsätta.
• Smältning. Titta upp, se öppet vatten.

*

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

Det känns som om det är evigheter sedan jag skrev till er för att berätta att jag nästan var klar med min bok.
Men tydligen är det mindre än en vecka sedan.
Det är så svårt att förutsäga hur lång tid saker tar. Alltid i skrivprocessen, och framför allt på slutet. Energin i att vara så nära, energin i att skriva en upplösning och ett klimax, är en oförutsägbar kraft.

Igår satte jag punkt.
Min bok heter Sjukdomen. Den är 72508 ord lång.
Den handlar om 19-årige Nils som flyttar hemifrån för att studera till läkare och upplever vuxenlivet som mer grått och meningslöst än vad han förväntat sig. Han längtar efter något som ska ruska om honom, gripa tag. Gång på gång hör han talas om den tio år äldre livsstilsbloggaren Vera Nikander. Sakta utvecklar han ett slags fascination på avstånd.
Tills det inte är på avstånd mer.

Den handlar om kärlek när den rör sig på gränsen.
Var går gränsen mellan att vara hypnotiskt kär som man är när man är ung, göra knäppa grejer som man gör när man är ung, och att gå över gränsen, att göra något sjukt?

Och så handlar den jättejättejättemycket om det tidiga 2010-talet.
Tiden som en ton.

Ni kan läsa lite utdrag ur den om ni är nyfikna:

• bitar och delar.
• små bitar, stora sjok.
• ett utdrag. och Sean Banan. 
• En inledning, en söndag. 
• Min instagram (där jag också postat massa utdrag). 

Och min spellista för boken låter såhär, och kanske säger det inte någon annan någonting, men det är i alla fall så jag tänker mig att den här boken låtit om den istället varit musik.

Nå. Det är vad den är nu, vi får väl se vad det blir av den. Lite i taget släpper jag iväg den till sådana som har makt över dess framtid.
Nu ska jag försöka bygga något annat slags ryggrad för mina dagar, något annat som håller tankarna i skick.
Och vila.

Sedan ska jag äntligen försöka skriva något annat till er, berätta andra slags berättelser igen, sådana som inte handlar om att skriva en bok.

Läs mer:

• Into the fire. Starten på projektet.
• morgonrutinen. det dagliga skrivandet.
• vecka 6, 2025. bli läst, bli refuserad.
• ett utdrag, Sean Banan. tvivel, text.
• små bitar, stora sjok. utdrag ur boken.
• bitar och delar. andra utdrag ur boken.
• julsagor. Berättande, rakt in i årets slut. Låt det betyda något.
• kostnader. att ha råd.
• Den sista sträckan. Om sluttampen.

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

Lördag, en timme innan midnatt, skrev jag den sista scenen.
Söndag förmiddag började jag redan googla gå i kloster, plugga 100 % medan man jobbar 100 %, jättehårda träningsprogram. 
All energi och kraft man lägger på att skriva en roman, och framförallt i ett slutskede som varit som det här slutskedet, när det äntligen flödar, när man jagar varje vaken sekund.
Som det snabbaste andfåddaste slutet av en löptur, men spurten pågår i flera veckor och stå-i-duschandet efteråt måste man kanske tvinga sig att hålla på med i månader.

Den sista delen har jag skrivit för hand, med datorskrivna scenanvisningar och struktur.
Jag var tvungen att skriva för hand för att det inte skulle kännas för allvarligt, var tvungen att skriva för hand för att inte slarva bort det.
Jag har tjugo A4 handskriven text som ska renskrivas och det betyder att texten kommer att bearbetas en gång till, medan meningarna matas in prövas de åter en gång.
Mycket av min skrivprocess ser ut så, att på olika sätt imitera hur det måste ha varit att skriva när man satt med skrivmaskin. Texten får inte bara drälla runt, den ska förtjäna sin plats, om och om igen.

Tjugo handskrivna A4, en korrekturläsning av helheten, kanske ser jag där några scener som ska putsas eller filas efter det, visst – det är en bit kvar.
Men det går inte att komma ifrån att det är en mycket liten bit.
Snart är det dags att lämna den här berättelsen.
Om jag håller i den för länge nu börjar jag klippa den i bitar, fila ned den till oigenkännlighet.

På andra sidan ska jag hitta något annat som ger rytmen, meningsfullheten. Det finns massor av saker att göra, det är inte det. Det är bara att sortera tvätt och städa badrum inte fyller samma funktion i mitt liv som att skriva romaner.
Jag tänkte att jag skulle ta hand om bloggen – äntligen – skriva och skapa här mer på riktigt igen.
Finns det något särskilt ni vill läsa, undrar, drömmer om att jag ska skriva om?
Ordet är fritt, kommentera bara så ser vi vad jag gör av det.

Och så ska jag greja med mina instagram också har jag tänkt, har precis börjat efter år och år och år av att ha låtit bli.
Vet inte vad jag ska tycka än, det är roligt att arbeta i ett annat format. Kortare, snabbare, mer omedelbara facit kring vad som flyger och inte, men också en ensammare plats.
Bloggen är alltid bloggen, det är en annan trygghet här.
Men ni får såklart gärna följa mig där också.

Vi ses på andra sidan detta sista.

Läs mer:

• Lilla skrivlivet.
• En inledning, en söndag.
• Den sista sträckan
• Vardagen

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.