På tåget mellan Hamburg och Berlin står tyska män kring de små runda ståborden i restaurangvagnen och dricker öl, mycket städat som om det lika gärna hade kunnat vara en kaffe. Jag dricker Earl Grey vid min plats och skriver. Mina barn läser, sedan spelar de. Tåget tar en timme och fyrtiosex minuter, det är tio minuter försenat.
Vi stiger av och är i en väldig stad. Kanske är det först nu det slår mig på allvar vad jag ägnar mig åt. Att jag ska dra runt mina ungar i den här staden där jag aldrig varit. Försöka visa dem något av världen, men vad vet jag om den?

*

Hettan trycker över staden. Vår lägenhet visar sig vara en oas. Jag hade fått lägenhetshotellet rekommenderat till mig. Noterat att de var lite dyrare än de andra, men innan vi bestämde oss för Berlin tittade jag på andra storstäder, och i jämförelse med de andra städernas priser var den här boendekostnaden inte så farlig. Jag hade inte riktigt förstått att lägenheten med två sovrum och balkong skulle kännas som ett slott, att det skulle eka lite i korridoren när vi ropade till varandra, och hade jag förstått det hade jag kanske inte vågat boka, tyckt det kändes för överdådigt, men denna svettiga resdag är det värt varenda cent.

När vi kommer till hotellet finns en liten buffé av snacks och juice och kakor som barnen kan ta från medan jag checkar in. En av ägarna småpratar med dem. Var kommer de ifrån, hur har de rest hit, de konverserar med honom om att vara svensk men att ha flyttat till Finland och bo i en rent svenskspråkig del av landet, vänta vänta nu säger han, var kommer ni ifrån egentligen då, vad har ni för pass, de skrattar och säger som det är: båda.

Man reser till en annan plats och upptäcker sig själv.
Vem är man i världens ögon, hur blir man till inför andra.

Lägenhetens luftkonditionering, att stänga in sig i ett annat rum än resten av familjen.
Att sitta på balkongen, att lägga sig i badet.
En stund efter att vi checkat in ringer de på, från receptionen, med en låda med spel.
”Titta”, säger Lilla Gubben, ”det finns ett schack. Ska vi spela schack?”
Vi spelar schack, som alltid.

*

Den första dagen är en dålig dag, kanske måste alla semestrar ha de dåliga dagarna för att man ska gräla ut dem. Vi går upp i riksdagsdomen för det hade vi också blivit tipsade om men ingen var imponerad av det. Säkerhetskontrollen tog energi och all personal som arbetade där såg ut som ai-genererade människor, det skrattar vi åt senare när den dåliga dagen är över, de log hela tiden men utan att möta våra blickar, när vi försökte se lite frågande ut för att se om vi gick rätt och gjorde rätt såg de rakt förbi oss, men med samma leenden.

Jag blir ogillad av min tonåring på Brandenburger Tor, jag blir förlåten på spionmuseet.
Jag undrar om jag tagit mig vatten över huvudet.

Den andra dagen sätter vi oss ned i soffan vid teven i det vackra vardagsrummet i vår vackra lägenhet och pratar om hur vi ska ha det.
Jag lägger fram förslag på saker jag tänkt att man kan göra, alla får säga vad som är viktigt för dem den här dagen. En vill att vi tar kollektivtrafiken så nära det bara går, även när det betyder att det tar längre tid än att gå. En annan vill väldigt gärna se Berlinmuren. En tredje vill äta pistagecroissanter enligt en väns rekommendation. En fjärde vill gå på datorspelsmuseum.

Vi åker till Neumanns café och äter brunch (inklusive pistagecroissanter). Vi går till East Side Gallery, delen av Berlinmuren som målats med konst. Sedan går vi på datorspelsmuseet.
Jag tar oss dit vi ska, jag tar oss till spårvagn och tunnelbana och buss och promenadsträckor, jag muttrar ibland, är butter i Berlin, men jag gör det, jag åker runt här med mina stora barn och ser något nytt och det öppnar hela världen för oss.
En svindlande känsla av att nu gör vi vad vi vill.

*

Jag sitter med henne på balkongen i den heta kvällen, hon som fyller fjorton i vinter, liten och stor, kryper in i min famn, det är mörkt omkring oss och varmt.
Det känns alltid så utomlands, tänker jag, när det är mörkt och sommar på samma gång.
”Det är så mörkt”, säger hon, utan att jag har sagt vad jag tänker på, ”det känns att man är utomlands, det blir aldrig såhär på Åland.”
Jag stryker henne över håret, hennes kind mot min axel, hennes fingrar stryker över min arm.
Komma nära, slita sig loss.

*

Kvällspromenaden, alltid kvällspromenaden. Men längs Berlins gator, jag tittar på människorna, jag tittar på dem en lördagskväll i hettan och en söndagskväll i regnet när åskan ligger i luften, jag tänker på hur det hade varit att befinna sig på en sådan här plats, hur jag hade kunnat trivas med det också, hur jag trivs med att titta på människorna som om man går på zoo, att kunna ge sig ut i sin totala anonymitet och inte vara en del av händelseförloppet, att se alla dessa scener utspela sig i varje gathörn.
Stadslivet som en vernissage, människorna som konstverk.

När jag var ung och befann mig i en stad lockades jag av möjligheten att bli upptäckt. Att kunna spatsera på gatan och möta någon som skulle plocka upp en ur ens tillvaro och förändra ens liv. Varje ögonblick möjligen livsavgörande, för livet är inte avgjort än.
Men mitt liv är fortfarande inte avgjort än, det är bara att jag vill avgöra själv. Jag vill inte bli upptäckt och hittad av någon annan, jag vill inte att en komet ska kastas in och förändra hela min bana.
Jag vill bara få gå ifred, bland folk, och fundera på vad som är nästa drag.

Förlorar stort mot honom en morgon. Han som kommer att fylla tolv.
Men senare, på kvällen, när jag kan slappna av och känna att vi haft en riktigt bra dag tillsammans, då fokuserar jag, då blir det nästan oavgjort.
Han skrattar till för sig själv och nickar nöjt när han ser att jag gör ett bra drag.

*

Vi åker till ett kattcafé, på barnens önskemål.
Det är trettio grader varmt och spårvagnen får något fel och blir stillastående en bra stund på vägen dit och jag är så nära att vända om, men ingen i det här gänget kommer acceptera ett inställt kattcafébesök.
”Om du ska skriva tips på din blogg om Berlin”, säger barnen, ”skriv då att kattcaféets katter är så söta, att man kan klappa dem om man följer reglerna och är vänlig mot dem, att de är så snälla och fina, att om man bara vill må lite bra, då ska man åka och klappa en katt.”
Så jag skriver det, trots att det bästa jag vet med cat café är att det blir en alliteration.

*

Ingenting är som de här barnen.

*

Den sista dagen går vi till en rosenträdgård och lekplats runt hörnet från vår lägenhet, för att fördriva några timmar innan det är dags att åka tåget hem. Vi äter våra medhavda lunchlådor med pasta och en tysk pesto som barnen säger är den godaste de någonsin ätit, barnen leker, ja alla tre ett tag, som när de var små, och jag läser Hanna Johanssons Body Double och får samma känslor som när jag var barn och kom i kontakt med Maria Gripes böcker.
(Att det finns något större i den här världen, att det finns någon annan som har förstått det, att vägen dit går genom litteraturen).
Doften av rosorna så söt.

En man promenerar i parken med sin hund, han småpratar med oss. Det här är ett trevligt område, säger han, för nästan alla här är inflyttade utom han. Hans engelska har blivit mycket bättre sedan han flyttade hit. But they are all very well integrated, säger han, I mean in western culture. We understand each other. Sedan promenerar han vidare med sin lilla hund och jag märker att jag hade velat fortsätta samtalet, inte för att tala just med honom men för att jag börjar sakna att samtala med andra vuxna.
Det är ett märkligt uppdrag att vara den enda föräldern, och samtidigt kan jag inte längre föreställa mig hur det skulle vara att vara två, att ständigt behöva samarbeta med någon annan.

*

Den här staden har överraskat mig, jag tänker på det i rosenträdgårdens söta doft.
Blandningen av ordning och kaos, av smuts och struktur, av upplösthet och absolut ordning.
Som ens eget liv kan bli ibland, att man tog sig igenom år av kaos och splittring och kanske någon annans storhetsvansinne och blev en – på ytan – helt välfungerande stat. Men alla skiftningarna rör sig under ytan.

Och så, om kvällen, reser vi hem.
Det är en annan berättelse.

Läs mer:

• Kronologi. Stockholm.
• Saker att ha. Stockholm-Köpenhamn-Farum.
• Your time is up, and you must sail towards the exit. En dag på Tivoli.
• Liten, stor. Hamburg (och att vara tonårsmamma).

Här hittar du alla mina inlägg om resor och här hittar du mina bästa inlägg.
Här finns min  Facebook-sida för skrivandet och här finns min instagram.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

Är det såhär det ska vara nu. Att inget ska skrämma mig mer. Eller, snarare: att ingen skräck ska hindra mig.

Jag har ingen aktiv dragning till nöjesparker. Det kittlar tillräckligt  i magen av guppen i backarna på bussen från färjan till Uppsala, det är tillräckligt mycket kropp att finnas i bara en vanlig dag, jag behöver inte in i extremer.
Men en grå dag i juni när regnet kommer och går är det bästa mina barn kan tänka sig att göra i skurarna att ta sig från den ena åkattraktionen till den andra på Tivoli, och även jag förstår att det blir ingen semester för dem om vi bara gör vad jag tycker är kul. (Det jag tycker är allra roligast är att arbeta hårt med tankearbete, möjligen med en vacker utsikt. Det blir inte riktigt någon familjesemester av det).

Om man vill undersöka sin ångest och hur den förändras över tid kan man gå till nöjesfält. För ett år sedan var vi här och jag förundrades över hur lugn jag var. Det är inget mot nu. Jag börjar bli rund glad och medelålders, jag börjar bli så bekväm att jag inte känner paniken lura runt hörnet, jag kan kasta mig ut för det bräckliga börjar gå över. Jag kan till och med tillåta mig att gå över den absoluta gränsen, för att imponera på barnen. Jag kan acceptera en åkattraktion där jag kommer att hänga upp och ned.

De snurrande stängerna, min lugg som faller mot marken när himlen är botten, att det inte är så farligt som jag trodde, att jag inte ens dör litegrann, blir katalysatorn. Det sätter igång kedjan av reaktioner, enorma krafter är i rörelse.
Jag vågar allt. Det är ett turbo racer moment, inget kan stoppa mig.

”Om du åker Demonen med mig är du min stora förebild”, säger Habanero, min nioåring.
Demonen är en bergochdalbana med flera loopar. Förra året var hon en centimeter för kort för att åka den och bröt ihop på en bänk och grät. I år är hon taggad till tusen.
Jag protesterar – hon övertygade mig att prova den upp-och-ner-i snurrande-armar-grej jag redan åkt med motiveringen att jag måste vara en förebild.
”Du blev en liten förebild av det. Du kan bli en stor förebild av det här.”

Vem hade kunnat motstå att vara hennes stora förebild.
Katalysen är redan igång, jag har redan överträtt mina tidigare gränser.
Det är nya tider.

Den första gången åker jag Demonen med ögonen slutna, ögonblicken sker utan för min egen kropp, det är en abstrakt plats, som när jag födde barn och värjde mig mot allt som skulle göra upplevelsen konkret (säg inte till mig ”Känn, där är barnets huvud, det är nästan ute”  – ta mig inte ur den här vackraste av platser som är min egen fantasi).

De kommande sex gångerna åker jag den med ögonen öppna.
Jag är trött på att blunda och fly.

*

I kön till en attraktion med små båtar i en damm sitter en skylt.
När ens siffra lyser, står det, är det dags att återvända.
Det låter nästan religiöst, tänker jag, är det något andligt de börjat med på Tivoli?
”Vad bra”, säger Storasystern, praktikern som förstår att det här inte är filosofiska budskap utan praktiska instruktioner, ”nu vet vi när vi ska styra tillbaka.”
Kastar en hastig blick på mig, minns alla gånger hon suttit bredvid mig i bilen och tipsat om svängfiler och genvägar och sett mina klamrande händer kring ratten, säger:
”Jag styr.”

*

På tåget hem sitter vi mittemot en äldre kvinna med asiatiskt utseende som tilltalar oss på en stapplig engelska. Hon har något mycket lugnt över sig, ett slags uråldrig visdomsaura.
Hon pekar på Lilla Gubbens glasögon och frågar mig om de har ett nummer.
Return when your number lights up, tänker jag, men det är fel svar. Jag säger att jag inte vet, men hon fortsätter att insistera, och jag förstår till slut att hennes fråga är om glasögonen har någon styrka. Vad händer, undrar hon, om han inte har dem på sig?
Jag berättar att då ser han dåligt på långt håll. Hon skakar sakta på huvudet åt detta, med en bedrövad uråldrig-visdoms-min, som om mörka tider ligger framför oss, som om detta är ett av de tidiga tecknen på detta.
”So young”, säger hon, ”so very young. And already need glasses with numbers.”
Hon pekar på Habanero. ”And she? She too? Numbers in her glasses? So young, so young…”
”Yes”, säger jag, och försöker låta lite urskuldande över det helt rimliga i att förse barn med synfel med glasögon, så att hon inte ska behöva tappa ansiktet. ”Yes, so young, so young. But still. So many things left to see.”

Läs mer:

• Tivoli. (Från förra årets resa).
• Saker att ha. (Dag 2 av denna resa).
• Kronologi. (Dag 1 av denna resa).

Här hittar du alla mina inlägg om resor och här hittar du mina bästa inlägg.
Här finns min  Facebook-sida för skrivandet och här finns min instagram.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

Man kan ha så många saker. Sådant man önskat sig och sådant man aldrig bad om. Man kan ha en död pappa och man kan ha pappas moster som har både hund och häst och ett öppet hem och en öppen famn en dryg halvtimme utanför Köpenhamn.

Man kan ha världens tjatigaste och pinsammaste mamma, man kan stå ut med henne i sex timmar på tåg eftersom allting börjar och slutar med mammor.

Man kan ha barn som har blivit så stora och så kloka och man kan bli galen på det för att det betyder att de vill bestämma själva, styra själva, gå i förväg, underminera ens absoluta rätt.

Man kan veta att ens äldsta dotters förslag oftast är mer praktiska och smidiga än ens ursprungliga plan, och ändå önska att man bara hade total makt.

Man kan ha mildhet och mutter, man kan ge sig.

Man kan dra händerna över pälsen.

Man kan iaktta dragen hos ens barns släktingar, de som inte är ens egna men blir det, man kan se berättelserna som löper genom tiderna och genom ens egna barn.

Man kan älska sina barn och att omslutas av deras massiva närvaro, som det blir på en resa. Man kan behöva kvällspromenaden, var i världen man än befinner sig, också på en liten idyllisk plats strax utanför Köpenhamn. När barnen somnat, ljumma luften, mörkblå moln kring solnedgången, syrén, gatorna öde, litet centrum, vitputsade hus, rosor mot väggen, grusgångar gullregn, sjok i luften när man närmar sig sjön, strimmor av kallt i det varma.
En räv, ett rådjur, en and.

Man kan ha rörelse och befintlighet, rötter och grenar.

Man kan ha ett språk.
Man kan kapsla in hela livet i det språket, bära sina ögonblick i rader i fickan.

Läs mer:

– It was the age of wisdom, it was the age of foolishness.

– Kronologi.

Kronologin blir upphackad.
I den här bloggen, för att jag ville berätta om en annan resa först, men sedan var jag på väg igen, det var en vår av möjligheter som gjorde planeringen tät och ingen av dem hade jag velat vara utan.
Är på den resa nu som varit planerad sedan länge, årets familjesemester.
Det andra färderna hände, man får en fråga och man tackar ja, för att livet plötsligt är sådant att det går att göra det.

Kronologin, tiden ur led, i texten jag vill skriva.
Eller kanske måste jag skriva den så först för att sedan räta upp den, kanske är experimenten med formen bara ett sätt att skydda sig från att bli bränd innan man kommit så långt in i kreativiteten att man inte längre känner den.

Tiden när den rör sig i cirklar.
Vår första dag på semestern, mest en transportdag, en smygstart, och vi bor på ett hotell där jag en gång befann mig när saker var mycket svåra.
Pulsen bodde i huvudet. Jag behövde ringa så många samtal.

Det finns tillstånd när rädslan gör en skärpt och lugn men det är bedrägligt, blicken smalnar av. Man skärper sig bara för det man måste. Den gången, för länge sedan, råkade jag gå in i personalhissen utan att förstå det trots stora varningsskyltar om att det var just en personalhiss det var och jag svor över detta jävla skithotell som inte ens hade fungerande hissar, vad är det för skit som gör att man inte kan trycka på någon enda våningsknapp och att man plötsligt åker iväg in i ett storkök.

Det var i juletid, det var så mörkt ute och ljusen inne så olycksbådande.
Jag åt saffranskola och till och med sötman kändes ödesmättad.

I juniljuset, långt senare, går det inte att föreställa sig.
Som att försöka minnas smärtan när man födde barn. Jag vet att den gick igenom mig, men jag kan inte längre känna den i kroppen.

*

Den första dagen, en semesterdag. Vi kommer att ta tåg till Köpenhamn, till Hamburg, till Berlin. Det har blivit halvdant planerat, jag har haft så mycket på jobbet, jag har skämts. Varför drar jag på en resa om jag knappt vet vad den ska vara bra för. Men denna första dag, en dag av färjeåkande och Stockholmsbesök innan det större äventyret drar igång, är det uppenbart. Jag vill få frossa i att vara med dessa ungar. Jag vill ha oss tätt inpå varandra. Samtalen och bråken, intensiteten och berättelserna.
När de var små var detta intensiva hela tiden.

Det var utmattande och det var fyllt av en självklarhet.
Varje dag av att dra oss framåt, och jag har saknat den riktningen.

Jag har saknat samtalen som kommer av att man råkar vara på samma buss, samma hotellrum, samma hamburgerrestaurang.

Det är så många viktiga saker man bara säger till varandra i förbifarten.

*

Vi går på Tekniska museet, i år blir jag inte bedragen.
Det är precis ett år sedan vi åkte på vår förra resa och det är andra barn.
Man ser det inte dag för dag, vecka för vecka, månad för månad när de är så här stora men man ser det när man återvänder till en plats där man tidigare har befunnit sig.

Jag är så lycklig över att ha fått ut min tonåring ur rummet.

Jag behöver inte längre fly undan, in i mitt, det är jag som jagar min barn och inte de som kräver mig.

På bussen tillbaka till hotellet är det fullt. En pappa kommer på, med en bebis i sele på magen och en trött tvååring i handen. Habanero reser sig upp och visar sin plats till det trötta barnet, drar lite i mig för att visa att jag borde ge plats till pappan.
”Jag följer gyllene regeln”, säger hon till mig när vi står där och håller oss i stången, med det hänförda tonfallet hon kunnat ha ända sedan hon var liten, när hon liksom själv blir medryckt av sina stora budskap. ”Behandla andra som du själv vill bli behandlad. För att jag tror på det.”
Står tyst en stund, så länge nu en Habanero kan vara tyst.
”För jag vill bara göra gott, för den här världen.”

*

Någonstans längs vägen kommer nya sjok av idéer till det nya skrivprojektet till mig, de kommer som smältande istappar, droppar lite hela tiden men ibland faller plötsligt stora sjok.
Jag antecknar.

*

Vi åker hem till min syster och äter middag.
Hennes barn är små och därför så mycket större varje gång man ser dem. Ens egna barn växer millimeter för millimeter alldeles intill en men andras växer i ögonblicksbilder.

Vi lånar hennes kök för att koka pasta för morgondagens tågmatlådor. Det uppstår övertalningskampanjer triggade av att min syster har en katt och vi ingen alls. Det vore väldigt bra för mitt mentala tillstånd, säger min äldsta dotter, upplärd från tiktok i behovet av att värna om sin psykiska hälsa, och vem är en mamma att vägra katt på sina barns mentalhälsas bekostnad?

Årets första jordgubbar, vaniljglass.
Min yngsta systerdotter när hon äter amerikanska blåbär, lysande ögon.
Hon pekar på mina barn och säger deras namn. Sedan visar hon mig hur cool hon är som kan sitta på en stol utan att ramla av, medan min tonåring drar sig undan för att skriva med kompisar på mobilen. En upphackad kronologi, alla åldrar och liv samtidigt, alla tider och minnen i cirklar, eller är det pendelrörelser.

Tvärbanan, tunnelbana, junikvällen så skir på stationerna, jag och min äldsta när vi lämnar hennes småsyskon på hotellet och går ensamma och handlar lite snacks för morgondagens tågresa, man får ge henne en uppgift, hitta stunder, min stora flicka som lever så tätt intill mig, måtte de bästa ögonblicken vi har tillsammans lära henne något om hur man lever tillsammans med någon annan, hur man bygger små och stora ögonblick med någon annan, en dag kommer hon att gå genom ljusa sommarkvällar tillsammans med någon annan som älskar henne.

*

Mina ungar lägger sig i hotellakan och gamear, som de gör efter en lång dag av aktiviteter.
Jag sätter mig i min säng med lurarna på och skriver, som jag gör när tider och intryck flimrar förbi.
Som jag alltid gjort.
Genom alla tider – alla verkligheter – som tillhört mitt lilla liv.

Läs mer:

• Smältning.
• Bedrägeriet.

Här hittar du alla mina inlägg om resor och här hittar du mina bästa inlägg.
Här finns min  Facebook-sida för skrivandet och här finns min instagram.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.