Sommar sommar sommar

Sommaren är en märklig plats, ett slukhål.
Jag tycker om det ordet, slukhål, fenomenet fascinerar, jag minns när jag första gången hörde talas om det, jag var förälskad, någon jag var förälskad i berättade för mig om det.
Att marken kan rasa samman. Svagheterna som döljer sig under ytan.
En perfekt metafor, tänkte jag, för förälskelse, för somrar, jag slutade vara förälskad, jag fortsatte skriva om slukhål, sommar lades till sommar och kärlek lades till kärlek och dagar lades till dagar och det är många år senare, en livstid.

De stängde Fyrishov nyligen läste jag, en vattenläcka på grund av ett slukhål.
Barndomskvällar, doften av klor, gå på kaklet enligt ett visst mönster, tiden evig, hår när topparna fryser i vinterkyla på väg ut mot bilen, jag brukade berätta historier för mig själv i badet, jag berättade alltid historier, mitt liv öppnades när jag började skriva ned dem, jag vet inget annat.

En gång, när jag var genom barndomen och bortom den,  fick jag ett dödsbesked där, på Fyrishov.
Men de hade byggt om det sedan länge, då, det var inte min barndoms omklädningsrum, det var andra skåp, ett annat ljus.
Jag hade inte förstått hur döden kunde sluka de levande.
Det kändes som om någon dog, där, i omklädningsrummet på Fyrishov, jag ville inte åka tillbaka, men vi hade simskolan, vi satte oss på bussen, jag åkte och åkte vecka efter vecka tills det blev till något annat.

Man lägger sina dagar, en efter en till varandra, tills allting har blivit något annat.
Det är hela rörelsen.

*

Sommaren!
Jag skriver till min vän:
vad dumt det var av mig att skicka in ett manus innan sommaren
det är så tungt att gå och vänta på refuseringar när man är i ett vakuum, fråntagen sitt arbete
Hon skriver, roat som man blir road om man känner någon som är lika melodramatisk varje år i juni:
menar du att ha semester? 

Jovisst, det kallas semester, jag förstår ju det, det är en lyx att ha ett jobb som bara fortsätter att finnas trots lågkonjunkturer och världsoro, jag fattar ju det, att ha betald semester, jag fattar ju det, men: jag tycker så mycket om vardagen.
Man går upp, man går iväg, man stressar, man lugnar sig, man planerar måltiderna, man läser läxorna, man vill bli av med alla bekymmer men de är egentligen själva poängen, små hinder som ska överkommas, den dramaturgiska kurvan i en vanlig dag, konflikt och upplösning, man gör vad man ska.

I vardagen är det mycket tydligt vad man ska göra.

*

Folk klagar på vädret.
Jag älskar det dåliga vädret. I regn och kyla kan jag koncentrera mig.
Mitt perfekta sommarväder är några dagar av vackra sommarregn – doften av dem, ljudet mot taket – och svala men lätt soliga dagar då man kan sitta ute i trädgården och arbeta med sina projekt, men gärna med kläder på. En tjocktröja gör inget. Långbyxor är inget problem.
Ett lugnt sus av vinden i träden, en vänlig grönskas rika dräkt, men ingen svett, inget behov av ständig siesta.

*

Så här har jag tyckt om sommaren så länge jag kan minnas.
Oftast har det löst sig genom att sommaren varit min tid för att skriva romaner.
När jag var sexton.
När jag var sjutton.
När jag var nitton.

Kanske slutade sommaren vara skrivtiden efter det, när jag fick mitt första barn?
Ett visst slags ändlöshet upphörde, tiden att skriva kom i fanatiska sjok när vi hade barnvakt, och när jag stal tiden till mig.

Alla dessa ögonblick med små barn, när jag skrev. 
Men de är så stora nu, jag behöver inte jaga tiden, behöver bara påminna mig om hur värdefull den en gång var för mig, tillåta mig att ta emot den när jag får den.

*

Det finns ingen brist på saker som borde göras. Det finns alltid saker som borde göras. Fylla i blanketter, rensa ogräs, rensa avlopp.
Men jag antar att det inte är vad folk längtar efter när de säger att det är så underbart med semester.

*

Jag borde bara skriva, det är väl så.
Fortsätta hålla i rutinen.
Refuseringarna tog hårdare än vad jag trodde, det kändes så genant.
Kanske som att vara förälskad, att förblindas av kärleken till att tro att det är besvarat, och sedan upptäcka att allt var i ens eget huvud.
Att tro att man hade skrivit något som borde kunde läsas av andra, att bromsas i den uppfattningen.

Men känslan, i sig, av att skriva. Det är väl det som behövs, det är väl så.
När ord läggs till ord, som dag läggs till dag, att det är själva rörelsen, att text läggs till text läggs tills text tills berättelsen blivit något annat.

Stadig mark. Ord.

 

 

 

Läs mer:

• Enkelheten, svårigheten. ”Folk säger att det är bra att skaffa sig ett liv man inte behöver ta semester från, det de glömmer att säga är att semestern då kan kännas som ett överraskat vakuum som är svårt att orientera sig i.”
• en helg. vecka 21, 2025. ”Hur ska jag säga allt det jag har tänkt utan att villa bort mig?”
• Sommarskrivet 2025. Tänk om sagan är den riktiga verkligheten.

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.