Resor

Bilder från Berlin

juni 17, 2025

På tåget mellan Hamburg och Berlin står tyska män kring de små runda ståborden i restaurangvagnen och dricker öl, mycket städat som om det lika gärna hade kunnat vara en kaffe. Jag dricker Earl Grey vid min plats och skriver. Mina barn läser, sedan spelar de. Tåget tar en timme och fyrtiosex minuter, det är tio minuter försenat.
Vi stiger av och är i en väldig stad. Kanske är det först nu det slår mig på allvar vad jag ägnar mig åt. Att jag ska dra runt mina ungar i den här staden där jag aldrig varit. Försöka visa dem något av världen, men vad vet jag om den?

Hettan trycker över staden. Vår lägenhet visar sig vara en oas. Jag hade fått lägenhetshotellet rekommenderat till mig. Noterat att de var lite dyrare än de andra, men innan vi bestämde oss för Berlin tittade jag på andra storstäder, och i jämförelse med de andra städernas priser var den här boendekostnaden inte så farlig. Jag hade inte riktigt förstått att lägenheten med två sovrum och balkong skulle kännas som ett slott, att det skulle eka lite i korridoren när vi ropade till varandra, och hade jag förstått det hade jag kanske inte vågat boka, tyckt det kändes för överdådigt, men denna svettiga resdag är det värt varenda cent.

När vi kommer till hotellet finns en liten buffé av snacks och juice och kakor som barnen kan ta från medan jag checkar in. En av ägarna småpratar med dem. Var kommer de ifrån, hur har de rest hit, de konverserar med honom om att vara svensk men att ha flyttat till Finland och bo i en rent svenskspråkig del av landet, vänta vänta nu säger han, var kommer ni ifrån egentligen då, vad har ni för pass, de skrattar och säger som det är: båda.

Man reser till en annan plats och upptäcker sig själv.
Vem är man i världens ögon, hur blir man till inför andra.

Lägenhetens luftkonditionering, att stänga in sig i ett annat rum än resten av familjen.
Att sitta på balkongen, att lägga sig i badet.
En stund efter att vi checkat in ringer de på, från receptionen, med en låda med spel.
”Titta”, säger Lilla Gubben, ”det finns ett schack. Ska vi spela schack?”
Vi spelar schack, som alltid.

Den första dagen är en dålig dag, kanske måste alla semestrar ha de dåliga dagarna för att man ska gräla ut dem. Vi går upp i riksdagsdomen för det hade vi också blivit tipsade om men ingen var imponerad av det. Säkerhetskontrollen tog energi och all personal som arbetade där såg ut som ai-genererade människor, det skrattar vi åt senare när den dåliga dagen är över, de log hela tiden men utan att möta våra blickar, när vi försökte se lite frågande ut för att se om vi gick rätt och gjorde rätt såg de rakt förbi oss, men med samma leenden.

Jag blir ogillad av min tonåring på Brandenburger Tor, jag blir förlåten på spionmuseet.
Jag undrar om jag tagit mig vatten över huvudet.

Den andra dagen sätter vi oss ned i soffan vid teven i det vackra vardagsrummet i vår vackra lägenhet och pratar om hur vi ska ha det.
Jag lägger fram förslag på saker jag tänkt att man kan göra, alla får säga vad som är viktigt för dem den här dagen. En vill att vi tar kollektivtrafiken så nära det bara går, även när det betyder att det tar längre tid än att gå. En annan vill väldigt gärna se Berlinmuren. En tredje vill äta pistagecroissanter enligt en väns rekommendation. En fjärde vill gå på datorspelsmuseum.

Vi åker till Neumanns café och äter brunch (inklusive pistagecroissanter). Vi går till East Side Gallery, delen av Berlinmuren som målats med konst. Sedan går vi på datorspelsmuseet.
Jag tar oss dit vi ska, jag tar oss till spårvagn och tunnelbana och buss och promenadsträckor, jag muttrar ibland, är butter i Berlin, men jag gör det, jag åker runt här med mina stora barn och ser något nytt och det öppnar hela världen för oss.
En svindlande känsla av att nu gör vi vad vi vill.

Jag sitter med henne på balkongen i den heta kvällen, hon som fyller fjorton i vinter, liten och stor, kryper in i min famn, det är mörkt omkring oss och varmt.
Det känns alltid så utomlands, tänker jag, när det är mörkt och sommar på samma gång.
”Det är så mörkt”, säger hon, utan att jag har sagt vad jag tänker på, ”det känns att man är utomlands, det blir aldrig såhär på Åland.”
Jag stryker henne över håret, hennes kind mot min axel, hennes fingrar stryker över min arm.
Komma nära, slita sig loss.

Kvällspromenaden, alltid kvällspromenaden. Men längs Berlins gator, jag tittar på människorna, jag tittar på dem en lördagskväll i hettan och en söndagskväll i regnet när åskan ligger i luften, jag tänker på hur det hade varit att befinna sig på en sådan här plats, hur jag hade kunnat trivas med det också, hur jag trivs med att titta på människorna som om man går på zoo, att kunna ge sig ut i sin totala anonymitet och inte vara en del av händelseförloppet, att se alla dessa scener utspela sig i varje gathörn.
Stadslivet som en vernissage, människorna som konstverk.

När jag var ung och befann mig i en stad lockades jag av möjligheten att bli upptäckt. Att kunna spatsera på gatan och möta någon som skulle plocka upp en ur ens tillvaro och förändra ens liv. Varje ögonblick möjligen livsavgörande, för livet är inte avgjort än.
Men mitt liv är fortfarande inte avgjort än, det är bara att jag vill avgöra själv. Jag vill inte bli upptäckt och hittad av någon annan, jag vill inte att en komet ska kastas in och förändra hela min bana.
Jag vill bara få gå ifred, bland folk, och fundera på vad som är nästa drag.

Förlorar stort mot honom en morgon. Han som kommer att fylla tolv.
Men senare, på kvällen, när jag kan slappna av och känna att vi haft en riktigt bra dag tillsammans, då fokuserar jag, då blir det nästan oavgjort.
Han skrattar till för sig själv och nickar nöjt när han ser att jag gör ett bra drag.

Vi åker till ett kattcafé, på barnens önskemål.
Det är trettio grader varmt och spårvagnen får något fel och blir stillastående en bra stund på vägen dit och jag är så nära att vända om, men ingen i det här gänget kommer acceptera ett inställt kattcafébesök.
”Om du ska skriva tips på din blogg om Berlin”, säger barnen, ”skriv då att kattcaféets katter är så söta, att man kan klappa dem om man följer reglerna och är vänlig mot dem, att de är så snälla och fina, att om man bara vill må lite bra, då ska man åka och klappa en katt.”
Så jag skriver det, trots att det bästa jag vet med cat café är att det blir en alliteration.

Ingenting är som de här barnen.

Den sista dagen går vi till en rosenträdgård och lekplats runt hörnet från vår lägenhet, för att fördriva några timmar innan det är dags att åka tåget hem. Vi äter våra medhavda lunchlådor med pasta och en tysk pesto som barnen säger är den godaste de någonsin ätit, barnen leker, ja alla tre ett tag, som när de var små, och jag läser Hanna Johanssons Body Double och får samma känslor som när jag var barn och kom i kontakt med Maria Gripes böcker.
(Att det finns något större i den här världen, att det finns någon annan som har förstått det, att vägen dit går genom litteraturen).
Doften av rosorna så söt.

En man promenerar i parken med sin hund, han småpratar med oss. Det här är ett trevligt område, säger han, för nästan alla här är inflyttade utom han. Hans engelska har blivit mycket bättre sedan han flyttade hit. But they are all very well integrated, säger han, I mean in western culture. We understand each other. Sedan promenerar han vidare med sin lilla hund och jag märker att jag hade velat fortsätta samtalet, inte för att tala just med honom men för att jag börjar sakna att samtala med andra vuxna.
Det är ett märkligt uppdrag att vara den enda föräldern, och samtidigt kan jag inte längre föreställa mig hur det skulle vara att vara två, att ständigt behöva samarbeta med någon annan.

Den här staden har överraskat mig, jag tänker på det i rosenträdgårdens söta doft.
Blandningen av ordning och kaos, av smuts och struktur, av upplösthet och absolut ordning.
Som ens eget liv kan bli ibland, att man tog sig igenom år av kaos och splittring och kanske någon annans storhetsvansinne och blev en – på ytan – helt välfungerande stat. Men alla skiftningarna rör sig under ytan.

Och så, om kvällen, reser vi hem.
Det är en annan berättelse.