Det är midsommarafton. Igår blev jag refuserad, den första förlagsrefuseringen av mitt manus.
Det var en standardrefusering. Tack men nej tack, endast undantagsvis personliga kommentarer. Från ett förlag där jag haft en mer personlig ingång, uppmuntrats skicka när jag har något nytt.
Nu tror jag inte att jag får några fler besked innan sommaren, jag gissar att det är så, att alla går på semester och de som jobbar kvar någon vecka till på förlagen sitter med befintliga projekt, småfix. De stora besluten först till hösten.
Jag måste skriva på något annat, jag måste få gå in i en värld.
Att ha sitt skrivande är att äga en verklighet fullt ut, det är ett slags fullständig kontroll. Att släppa iväg en text på det här sättet är att förlora kontroll.
Att skriva något nytt är att återta den.
Det är midsommarhelg, jag har semester utan barnen, de är hos mormor och morfar.
Jag ska promenera längs havet, jag ska göra anteckningar.
Om det är skrivandet man har. Om definitionen av att vara en skrivande människa är att man gång på gång fortsätter att skriva.
Då är allt det andra – nej och nej och nej – trots allt bara något som rör sig i periferin.
I de bästa av skrivbubblor kan det vara så.
Men det är midsommar, och när jag tittar i bloggarkivet ser jag att jag ofta har skrivit här på midsomrarna, och att det nästan alltid handlar om att skriva.
Jag tycker det är en trevlig dag att dra sig undan på. Man är ledig, folk drar iväg och gör sitt, det finns inga stora krav på att göra det till en stor familjehögtid, vädret brukar vara lagom så man ändå kan koncentrera sig, man kan ägna sin dag åt text.
Här finns inlägg för er att läsa om ni känner likadant:
- ”Lakanen luktade mögel, febersvett, förnedring.” En midsommar med bokredigering, 2014.
- Midsommarafton (och alla andra aftnar). En midsommarafton 2018, en massa minnen av alla röda dagar.
- Aftonen. En midsommar 2020, en stilla dag, en dag för att skriva.
- Midsommarförlusten. Ett förlorat bloggarkiv, skrivandets plats, 2023.
- Måste inte. Måste inte vara som folk, kan vara tillräcklig ändå, en midsommar 2021.
- a friend in need’s a friend indeed. En midsommar 2024, en stillhet utanför tiden.
*
Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.
11 Comments
”Då är allt det andra – nej och nej och nej – trots allt bara något som rör sig i periferin.” Det är ju verkligen så. Tröstande påminnelse! I höstas, efter att ha fått ett sista väldigt sent nej, hade jag en liten identitetskris tror jag. Det var den där frågan man ibland kan få, ”skulle du skriva om ingen kunde läsa?” som spökade. För jag har alltid tänkt och sagt att jo, jag skulle alltid skriva, men att skriva och redigera just en roman, det maratonarbetet, skulle jag nog inte göra om jag inte trodde att någon skulle läsa.
Men efter två manus som blivit helrefuserade, även om jag fick lektörsutlåtanden och fin kontakt med några förlag, fick jag ju erkänna att… ja, nu när jag börjar på manus nummer tre så gör jag det för mig. Inte bara, men jag har ju lärt mig att även om förlagen gillar hur man skriver behöver de inte tycka att ens berättelser är rätt för dem just då. Så arbetet i sig drar ju i mig oavsett om berättelsen inte kommer nå mer än ett fåtal läsare.
Men det var lite av en förändring av självbilden tror jag, att jag kanske kommer vara en skrivande människa bara privat för mig själv länge, vem vet om det blir för alltid? Nu har ju du bloggen så ditt skrivande når ju ändå många, även om det inte är just romanerna ännu. Men hur känner du kring det där? Jag tänker just när man har typ Lilla august och liknande i ryggen (som jag får för mig att vi båda har?) att det kanske också är en del av ens identitet som skrivande människa som man får jobba med från att varit ung och lovande till att stå och stampa med berättelser man själv är väldigt fäst vid…
Har haft den identitetskrisen många gånger förr om åren. Kände typ att jag nog inte skulle sluta skriva, men att jag ville sluta satsa, jag kunde brinna av lust att få gå ut med nåt slags offentligt statement och säga NU FÖRSÖKER JAG INTE MER. Det var så smärtsamt att vilja och på något sätt pinsamt att försöka, kändes det som. (Det här gamla inlägget tycker jag fångar en del av känslorna som det var då: https://ulrikanettelblad.se/2018_june_ta-det-inte-som-en-utmaning/).
För mig har det inte handlat om att gå över till en identitet där mitt skrivande kommer att vara privat och bara för mig, tvärtom var det nog så att jag behövde gå in i en identitet där jag tillät rollen som ”professionell” skrivande människa att bli starkare, UTAN att legitimeras av en utgiven roman. Inte som i att börja presentera mig som författare utan att vara utgiven eller några andra av de där yttre attributen som passar vissa, utan genom att fortsätta se det ambitiösa skrivandet som något som det med självklarhet behövde göras tid för, och finnas resurser för, i mitt liv. Jag lever fortfarande i övertygelsen (villfarelsen?) att jag kommer att debutera på förlag, men i väntan på det så bygger jag upp det skrivande livet så att det bara kan fortsätta med samma arbetssätt och rutiner som nu, om du förstår vad jag menar? Jag hoppas att det kanske skyddar mig från något slags besvikelse när jag väl debuterar också, det är något man kämpar för så många år att jag tror det ibland kan komma en kris när boken kommer ut och bli och säljer i några ex och man inser att en debutroman inte är en biljett in i ett liv med skrivtid, till exempel…
Något annat som varit väldigt viktigt är det du är inne på, att skrivandet innebär att bli läst, och det har varit jätteviktigt för mig att ha texter som blir lästa. Bloggen, tidigare krönikejobb, den här kejsarsnittsnatologin jag är med i nu, att jag precis börjat med instagram, OCH – att skicka den här romanen till många olika människor, att ha så många som berättar för mig hur den landat och vad de tänker och som diskuterar karaktärerna i den med mig trots att den inte blir utgiven. det har också hjälpt till lugnet.
Ska snart avrunda det här innan hela det här svaret blir en egen roman, men apropå det sista du skriver: jo, jag har ju ett Lilla Augustpris i ryggen, och har behövt gå från att tro att jag precis var på väg att ”slå igenom” då till att inte alls göra det. Något av det som hjälpt skrivandet mest var faktiskt när jag kom över puckeln att kunna vara ung och lovande, att det inte längre står och väger att bli en ung och lovande debutant utan ba ”okej, om jag debuterar kommer det att bli senare” och kunna släppa den idén. Jag var mycket mer stressad över ålder och att debutera snart när jag var 25 än när jag är 32.
Sedan vann jag ju ett stort pris 2023 också, och det var förstås en boost, det kändes som att det köpte mig tid att få en ny bekräftelse. Så det där går i vågor…
Mellan typ sommaren 2022 och hösten 2023 trodde jag nog att jag skulle sluta skriva helt, alltså ge upp allt mitt professionella skrivande, och det skiner igenom i många inlägg från den tiden. Så det är också ett tips, om du vill läsa texter från någon som inte var så säker på sitt skrivande som jag trots allt råkar vara just nu…
hoppas någon av tankarna gav något! heja både dig och mig i våra skrivande liv!
Lever också i övertygelsen/villfarelsen att jag kommer debutera på förlag så småningom! Tänker en hel del på det du skriver, att man ska se det just som ett skrivande liv, ett författarskap som håller på länge. Jag tror att det är det jag har släppt lite på, att även om jag hoppas på varje bok jag skriver, så är det själva livet av skrivande som är målbilden nu snarare? Förhoppningen är förstås att det gör besvikelsen lite mindre om även det här blir ett manus för skrivbordslådan. Jag vet ju nu i alla fall att jag orkar hålla på oavsett… Tack för tips på inlägg, ska kika i arkivet! Och heja oss (och Carina i kommentarsfältet) som du skriver!
fattar precis! för mig har det varit jätteviktigt att skifta målbild, mindre press på varje enskild bok… och lättare att känna att en del av målet är uppnått, att det skrivande livet byggs för varje gång man ger det utrymme <3
Tanken på att enbart skriva för min egen skull, att ingen ska läsa mina texter är så svår. Jag behöver läsare för att hitta motivation. Enbart passion för och längtan till orden räcker inte.
Efter att min roman varit ute på förlagsrunda i 1,5 år med positiva svar enbart från hybridförlag löste jag det genom att själv låta trycka upp mitt manus och sen sälja boken själv. Akademibokhandeln i min stad tog också in den. På så sätt har i alla fall ett hundratal människor läst min roman och det får vara gott nog.
Förstår dig helt! Ett hundratal är ju betydligt mer än byrålådan. Med det förra manuset började jag nog känna efter den feedback jag då också fick att det inte riktigt höll hela vägen, men för det här manuset känner jag en annan… helhetsstolthet, det känns helt enkelt mer genomarbetat både tematiskt och i dramaturgisk kurva även om det säkert inte är perfekt. Så säger verkligen alla nej, nej, nej tror jag ändå att jag låter det få bli en slutprodukt på något sätt. Går det fortfarande att köpa din bok, Carina? Vad använde du för tjänst för att trycka upp den och var du nöjd?
Jag har kvar några ex så den går att köpa direkt av mig. Jag använde ett lokalt tryckeri, en kompis gjorde omslag och satte texten och min hängivna skrivarcirkel korrekturläste.
Om förlagen inte ger ut romanen hoppas jag att vi bloggläsare kan få läsa den på annat sätt! Jag skulle i alla fall hemskt gärna vilja läsa!
åh så fint att du vill läsa <3 och ja, den här gången tror jag faktiskt att jag ger ut själv om alla säger nej. Det är ju inte samma sak, men jag tycker den här boken har en plats där den åtminstone kunde få avslutas så, i så fall, med att bli något och att ni kan få läsa! men blir en del research i så fall för att få till det jag vill ha (vill helst ha den estetiskt tilltalande med fint omslag och skulle kanske köpa redaktörs/korr-läsningstjänster då för att få den så proffsig som möjligt...)
så glad att du läser och peppar!
Precis så är det, att återta kontrollen ❤️
<3!