Mars, april, maj.

Det är en förmiddag i mars, jag har skrivstipendium. Jag sitter i den gröna soffan i vardagsrummet, på en av mina skrivplatser. Min nioåring, min Habanero, sitter i andra änden.
Jag kommer att veta exakt vilken dag det är, det är den här dagen, på morgonen skrev jag ett inlägg om hur skönt det är att få skriva i lugn och ro. Strax därefter ringde telefonen, om magknipet hos barnet, magsjukorna som går, andra dagen i rad, hon fick komma hem.
Här,  i soffan, är hon oförskämt pigg.
”Jag vill ju inte störa dig om du ska skriva, förstås, det ska du faktiskt veta, det ska du KÄNNA mamma, jag vet hur mycket du tycker om din lilla bok.”
”Mhm. Men det är ingen fara. Det kommer andra dagar.”
”Men jag kan vara alldeles tyst. Jag sitter här så tyst, så tyst!”
Det blir tyst en stund. Hon läser en bok . Sedan:
”Märker du mamma, hur tyst jag är?”
”Mm.”
”När du skriver din bok. Vad handlar den om?”
”Nämen om en kille och en tjej.”
”Blir de ihop?”
”Inte riktigt. Först är han, jamen typ kär i henne, men hon vet inte ens att han finns. De har inte träffats. Och sen… träffas de.”
”Och blir ihop?”
”Nja, alltså inte riktigt. Hon ringer honom ibland, men… Ja.”
”Varför ringer hon honom bara ibland?”
”Det är inte inte riktigt en barnbok.”
”Ringer hon honom när hon är BERUSAD?”
”Ja.”
”ÄR DET EN SNUSKIG BOK?”
Jag lägger undan datorn.

*

Jag ser en annons om att de söker läkare till psykiatrin på Grönland.
Jag har dagdrömt mycket om att arbeta på Grönland, jag tar mig till ensliga platser och längtar till de ännu ensligare, jag drömmer om att möta de människor som befinner sig vid världens ände.
Förr om åren dagdrömde jag mycket när det var svårt, för att få vila, men nu är min tillvaro en stillsam plats.
Dagdrömmarna om att skapa ett nytt slags kalabalik, röra om i grytan.
Kasta mig på ett plan till Nuuk,  låt mig hamna med mina barn bland isberg och permafrost och låt mig lösa det som det kommer.

Storasystern, min trettonåring, kommer hem från skolan och ser mig djupt försjunken i läsningen om grönländsk grundskola och sjukförsäkringssystem. Hon frågar vad jag gör, och jag svarar att jag läser om att flytta till Grönland.
”Ska vi flytta dit?”, säger hon med den axelryckning bara en tretton-fjorton-femtonåring kan uppbåda inför något sådant. När allt i livet är att kastas mellan extremer, men man är så ung att man saknar perspektiven. En förälskelse, ett matteprov, en familjeflytt till Grönland skulle kunna vara lika livsomvälvande upplevelser.
”Nej, jag är inte galen. Du vet bara hur jag kan fastna i konstiga grejer ibland.”
”Jag är 100 % ok med Grönland”, säger hon, och jag förstår att det finns frågor att ställa om hennes dag. Vad har gjort att 100 % vart som helst i världen är ok för henne?

Och jag tänker att vi rör oss i samma sorts livsfas – en ny tid i livet där allting öppnar sig, där man vill att vad som helst ska skölja över en och dra en med sig.
Men en av oss har perspektiven, den andra inte.
En av oss förstår att det räcker med äventyr i lagom doser, att de kan vara hisnande i sin enkelhet.

*

Vi sitter och väntar på att en konsert med blåsinstrument ska börja.
Med min lilla Habanero, som själv hittade till musikinstitutets Blåskarusellen som lät barn testa olika blåsinstrument en hel termin för att därefter önska sina tre favoriter.
Som förälskade sig i trumpet och talade ett helt jullov om hur hon hoppades att hon skulle få det instrumentet. Som grät stora tårar när hon fick klarinett. Som fick en reservplats på trumpet när ett annat barn hoppade av. Som har varit så stolt över att ha sin egen grej, en egen värld som inte syskonen har.

Fem minuter innan konserten skulle börja hörde Storasystern ett rykte av ett barn från en annan grupp.
”Din syster vet väl att hon ska ha vit tröja och svarta byxor”, lät ryktet.
Så nu sitter jag här och läser informationsmailen om och om igen. Inget om en klädkod. Ändå måste jag ha missat något. Är det såhär det alltid ska vara, att jag tror att jag har läget under kontroll, att jag släpper taget och kastar mig in i det mest frenetiska romanskrivande, att jag hänger mig åt mina egna intressen som en total oansvarig mor utan intresse för mina barn och –
”Men det där barnet”, säger jag till Storasystern och pekar på en pojke som kikat ut ur kulisserna, ”han är ju inte klädd så.”
”Herregud mamma, sluta stirra och peka på främmande barn.”

Konserten börjar. Habaneros grupp är först ut. Ryktet var false news, det gällde någon annan grupp. Habenero blåser i sin trumpet för allt vad hon är värd.
Det är slutet på historien, slutet på dramatiken, det här är livet som kommer efter svåra saker.
Det största orosmomentet att allt ska bli bra med trumpetkonserten, huvudet tomt på andra tankar, här sitter jag och ser min minsta flicka spela, här sitter jag och gör precis vad jag ska.
Vi behöver inte finnas på någon annanstans i världen. Det räcker så här.

*

Det blir maj, jag skriver klart en bok.
Vi firar hela familjen, tillsammans. Varje familjemedlem får välja var sin Amalias Limonad. Vi skålar i dem till middagen.
Att de är så stora nu, att de lever bredvid mitt skrivande. Att de förstår något om vad det innebär, att de fick följa med mig på utdelningen när jag vann pris.
”Vet ni vad”, säger Habanero till sina syskon och tar en klunk av sin päronlimonad.
Hon har det lystna i blicken som hon får när hon tror att hon ska kunna chockera dem.
”Vet ni vad boken handlar om.”
”Nä”, säger Storasystern, lakoniskt.
”Nej berätta!”, säger Lilla Gubben, med mellanbarnets diplomatiska artighet.
”Det finns en tjej”, säger Habanero, och låter mig fascineras av hur väl hon minns sådant hon uppfattar som skandalöst i relation till hur sällan hon minns mina förmaningar, ”det finns en tjej som bara ringer en kille när hon är berusad. OCH VET NI SEN. SEN GÖR DE BARNFÖRBJUDNA SAKER.”
”Grattis mamma”, säger Lilla Gubben, ”och skål.”

Läs mer:

• februari, mars. Om en vårvinter för sex år sedan.
• Glimtar, april 2024. Om en april med skrivkramp.
• ”Nu var allt bara reflexer och föraningar.” Om avslutandet av en bok.

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här är inläggen om mitt skrivande.
Följ mig gärna på Facebook  eller på Instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.