Liten, stor

Att resa med en tonåring. Kanske  helt enkelt att vara mamma till en tonåring.
I en bok i våras läste jag att det kan vara extra svårt att vara förälder av samma kön till en tonåring, att pojkarna ska slå sig fria från papporna och döttrarna från mammorna, kasta bort en förebild för att bli sin egen.
I samma bok läste jag att det kan vara särskilt svårt om man är en ensam förälder. Om man ska vara världens hela bas och trygghet och samtidigt det som ska förkastas.

Jag vet inte vad som stämmer, vad vet jag om detta, jag har bara mig och henne.
Häromdagen, på ett tåg, lyssnade jag på musik och det kom på en låt jag lyssnade på så mycket den hösten och vintern när jag väntade henne, och jag insåg att hon ligger mycket närmare att vara så gammal som jag var då, än vad jag själv gör.
Det fick mig att vilja stryka över henne håret, hålla om henne, säga att jag förstår hur svårt det är att vara så skenbart stor utan att ha hunnit skaffa sig erfarenheterna som kommer med att leva.

Men det var inte läge, hon satt på telefonen och chattade med sina kompisar.

*

Köpenhamn-Hamburg. Resans andra tågsträcka. Fyra timmar, fyrtio minuter.
Vindkraftverk, kohagar. Broar i metall, floder och solen som glittrar i dem. Byar, städer. Utrop på danska, engelska, tyska. Ingen restaurangvagn, precis som jag läst om, men en man som går igenom korridorerna några gånger under resan och säljer godis och chips, kaffe och te. Han går snabbt, som om han utgår från att ingen kommer att vilja ha något, första gången hinner jag inte med. Man måste vifta och ropa. Jag får det godaste Earl Grey jag druckit.
Vändtia, Finns i sjön. Bokstavsleken, bokläsande. Jag läser Aris Fioretos Solar Plexus, det går långsamt men känns som att äta mycket god mörk choklad bit för bit, som om mitt sinne blir renare för varje klar formulering. Jag hörde Aris Fioretos i Bildningspodden en gång, han pratade om Vladimir Nabokov, jag tappade intresset för Nabokov men undrade vem den här experten var, som använde språket med en sådan exakthet, som träffade orden som en mycket musikalisk människa träffar toner, klarheten.

Det blir ont om vatten och mat på slutet, jag har planerat dåligt. Reslängden är ingen fara, men med lite blodsocker och törst tappas tålamodet.
När vi är framme stegar min stora flicka iväg, min tonåring, snabba steg, självklarhet, hon är en sådan som hittar utgången och hittar allt, men hon vet inte var hotellet är, det vet ju bara jag, och jag skäller på henne med min vanliga ute-på-resa-svada som har ett stort kärnbudskap: vi är inte på Åland nu, vi är ute i världen. 
För det är, trots allt, en avsevärd skillnad.

Mörka blicken, och sedan:
”Men vi kanske hade haft det bättre på Åland.”

*

Hotellet precis runt hörnet, tack gode gud eller tack mig själv för att jag bokade det så, de två äldsta vill vila på hotellrummet och den minsta få något att äta. Vi går till ett café precis mittemot hotellet och hon hittar ett slags varm croissant-macka som är så god att hon genast måste ringa sina syskon och fråga om de inte också vill ha.
Hennes bror vill gärna komma, han kommer ned och möter oss vid hotellentrén säger han. Hennes storasyster undrar om vi kan köpa med maten till rummet åt henne. Jag biter mig i tungan, tar ett djupt andetag och påminner mig att i boken jag läste stod det att med tonåringen är det som att man hela tiden håller kontakten via en mycket skör tråd, och allt positivt och skönt man kan ge dem som inte kostar för mycket i auktoritet hjälper till att hålla den där tråden hel. En improviserad room service-leverans av en macka kan vara det som gör att tonåringen senare vågar komma till en med kärleksbekymmer, livsfunderingar (eller bara inte hata att vara på resa med sin familj).

Vi handlar med oss, går upp på rummet. Äter i sängarna och ser på tysk barnteve. Tonåringen frågar om hon kan få en till. Jag tänker på den sköra tråden, säger okej och tänker lättat att det är bra att jag har bytt om till lite skönare kläder, nu känner säkert inte kassören på caféet igen mig. Det finns något avvikande med att först komma med ett barn, sedan hämta ett till barn och köpa mer, sedan lämna caféet och komma tillbaka ensam.

”Hello”, säger cafébiträdet när jag kommer, ”you changed your clothes.”
”Erm yes”, säger jag, som av all tyska som omger mig och osäkerheten i om jag borde prata tyska eller engelska helt enkelt blivit oförmögen att uttrycka mig på något av språken, ”I live in a hotel.”

Det förklarar inte riktigt allt jag vill säga, men det får räcka så.

*

Sitter vid lekparken i den stora parken Planten un Blomen, en oas mitt i all Hamburgs trafik. Min äldsta får vila på hotellrummet, hennes småsyskon leker.
En sen kväll för några månader sedan drabbades jag av en insikt. Det var när jag inte kunde somna, jag grubblade kring mina barn, den stora och de små, kring dynamiken som rubbats.  Jag vill dra med henne på saker som om hon fortfarande liten, och ibland behöver hon få vara själv och stor, och då gror mitt dåliga samvete över hennes småsyskon. Ska de inte få vara barn på sättet hon fick? Ska deras barndom vara över nu, bara för att hennes är på väg att vara det när hon går in i nästa uppväxstadium?
Men de behöver ju inte göra allt tillsammans, insåg jag där, i midnattsgrubblet.
De är så tätt i ålder, de har alltid varit i flock.
Men hon behöver få vara utanför flocken, ifred, gå in och ut ur den.

På den insikten tänker jag nu, medan solnedgången ligger över oss och doften av blommor och luften som äntligen blir svalare. Att jag måste låta henne vara ifred, också när vi reser, planera för att hon är både med och ensam.

Måste släppa taget och låta henne gå.
Måste öppna famnen och ta henne tillbaka.

Senare på kvällen lyfter hon plötsligt blicken från mobilen, ser rakt på mig med ögon som mött mina sedan hon låg och åt vid mitt bröst.
”Jag älskar dig”, säger hon.
Och det är som när hon var en bebis och skrek sig högröd till sömns, det är som ögonblicken efter att hon somnat.
Allt är glömt, allt är förlåtet.